Juholt är ett minne av vad sossarna kunnat vara

KOMMENTAR. Under ett par veckor var jag partiledare för Vänsterpartiet samtidigt som Håkan Juholt var ordförande för Socialdemokraterna.

Vi hann ses en gång under den tiden, på Håkans kontor i riksdagen. 

Han gjorde ett ensamt intryck. Säkert insåg Juholt att han var på väg att tvingas bort från sin post.

Gav mig rådet att skaffa mig nära medarbetare som jag kunde lita på för att inte få knivar i ryggen inifrån det egna partiet. Sa att för honom var det självklart att socialdemokraterna skulle samarbeta med Vänsterpartiet. 

Jag fick bättre kontakt med Juholt under vårt enda möte än jag fick med hans efterträdare Stefan Löfven genom nästan nio år av möten. 

Håkan visade sina åsikter och känslor. Förmodligen en av hans svagheter i den ofta hårda tillvaro som är partiledarens. Men också hans styrka.

Det är en del av den bild som växer fram i Tom Alandhs och SVTs fina dokumentär Partiledaren som klev ut ur kylan. 

Alandh skrev till Juholt för att höra vart han tog vägen. Men framför allt reda ut hur det kunde komma sig att han blev vald till Socialdemokraternas ordförande för att sedan i praktiken bli avsatt efter drygt 300 dagar. 

Du kan göra allt rätt och ändå inte lyckas. Du kan få egen framgång mest beroende av andras misstag. När drevet går är du ganska maktlös

Du kan göra allt rätt och ändå inte lyckas. Du kan få egen framgång mest beroende av andras misstag. När drevet går är du ganska maktlös

Juholt svarar direkt, hans svar innehåller en mening som bränner sig fast ”Jag vet vad en avrättning innebär, men jag är fylld av liv.”

Alandh reste till Island där Juholt är en uppskattad och mycket aktiv svensk ambassadör. 

Håkan har kvar sin ilska, sorg och sitt vemod. Han är vaksam mot bitterheten, väl medveten om vad den kan göra med människor.

Juholt gav socialdemokratin sitt liv, men har också fått oerhört mycket tillbaka, som han säger.

Men hånen, respektlösheten och det enorma drevet för att få honom att avgå har satt djupa spår. Konstigt vore annars.

Ingen av de socialdemokratiska topparna från den avsatte partiledarens tid vill uttala sig i filmen. De som höll i yxan vill inte tala om det som hände.

Bilden är redan satt, Juholt var för slarvig och uttalade sig för frikostigt, han höll inte måttet. Men det var knappast hela sanningen. 

Han var partivänsterns kandidat när högern inte kunde enas om ett valbart namn. Väckte en enorm entusiasm hos de som saknat ett rakt och varmt vänsterbudskap från socialdemokraterna. 

Till en början steg opinionssiffrorna och mötessalarna fylldes. Han var lantisen som fick makten mitt framför näsan på de mäktiga nätverken i Stockholm.

Juholt hade många fiender, folk som ville fälla honom av personliga och politiska skäl. Det är inte konstigt att han kände sig tryggare på möten ute i landet än i maktens korridorer i Stockholm.

Alla partiledare gör misstag, så även Juholt. Men har man interna motståndare som använder ens misstag blir det så mycket svårare att leda ett parti. Särskilt om man inte kan lita på de andra i ledningen. 

Som partiledare är man ständigt påpassad. Det är lätt att reagera på det med att uttala sig försiktigt, säga så lite som möjligt, hålla sig till de inövade talepunkterna.

Det skapar partiledare som inte svarar på frågor och upprepar samma inövade fraser.

Resultatet blir tomt, folk ser rakt igenom det. Trycket från medier och sociala medier både formar och deformerar våra toppolitiker.

Håkan var inte sådan, det var modigt, men säkert oklokt. Någonstans tycker jag tycker att det hedrar honom.

Vill vi verkligen ha partiledare som aldrig säger det oväntade, resonerar större eller talar från hjärtat?

Men det handlade förstås också om politik. ”Jag visade att en annan socialdemokrati är möjlig” som han själv uttalar det i dokumentären.

Kanske är det en del av orsaken till att hans namn är så känsligt än i dag, det handlar om minnet av vad partiet skulle kunna vara. 

Bilden är redan satt, Juholt var för slarvig och uttalade sig för frikostigt, han höll inte måttet. Men det var knappast hela sanningen

Efter honom kom Löfven. Partiet längtade efter stabilitet och någon som tog ut svängarna så lite som möjligt, Löfven var perfekt för den uppgiften.

Men med honom kom också en annan politisk linje där målet var att ligga ”i mitten”, ha goda kontakter med storföretagen och helst samarbeta med Centerpartiet och Liberalerna. 

Då var krav på att ta bort vinster i välfärden, förslag om högre skatt för miljonärer och samarbete med Vänsterpartiet bara hinder på vägen mot målet ”i mitten”.

Det var förstås också ett politiskt val. Även Mona Sahlin hade misslyckats, men hennes politiska arv skulle föras vidare medan Juholts dömdes ut som omöjligt.

Som partiledare har man makt och inflytande. Men det är samtidigt så oändligt mycket man inte rår över. Vad andra partier och interna motståndare gör. Vad som sker i omvärlden.

Du kan göra allt rätt och ändå inte lyckas. Du kan få egen framgång mest beroende av andras misstag. När drevet går är du ganska maktlös. 

Det är befriande att höra hur klarsynt Juholt är inför detta. Han har inget behov av att ge igen, men heller inget behov av att be om ursäkt.

Han gick igenom något som de flesta av oss hade upplevt som fasansfullt och är märkt av det, men på ett plan samtidigt märkligt obruten, full av energi, rotad bland vanligt folk och nyfiken på de han möter. 

Det är lågmält skildrat och speglat i Alandhs sevärda dokumentär.

Några dagar före jag avgick som partiledare mötte jag Juholt igen. Jag skulle få några vaccinationer inför min resa till Vietnam, han skulle till Sydafrika som ambassadör.

Vi möttes i mottagningens väntrum. Jag var stressad, vi höll som bäst på pressa regeringen att överge sina planer på att genomföra Toijerutredningens förändringar av las genom lag i riksdagen. 

Håkan var avslappnad, vänlig och energisk.

Jag kunde inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om han kunnat vara kvar som partiordförande.