Unga vill ha ett tryggt jobb. Unga vill ha en fast inkomst.

Dessa till synes självklara önskemål har sedan lång tid dokumenterats i en rad undersökningar.

Ändå fortsätter arbetsgivarorganisationer och borgerliga politiker att hävda att ungdomar helst av allt vill ha otrygghet, eller ”flexibilitet” som det heter bland nyliberala.

Nu senast Centerns ungdomsförbund som i en ny video propagerar för att ”Britt-Marie i fikarummet” lättare ska kunna sparkas. Videon passar väl in i de senaste decenniernas näringslivspropaganda om att unga vill ha ett fritt liv, jobba lite här och jobba lite där och ta det där med anställningstrygghet med en klackspark.

Men verkligheten är den rakt motsatta.

Redan 2011 visade en stor undersökning som LO presenterade i Almedalen att 83 procent av de unga vuxna allra helst ville ha normala heltidsjobb.

För något år sedan visade en undersökning från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, att 88 procent av unga mellan 16 och 24 år ville ha fasta arbetstider.

Undersökningen visade också att unga med otrygga anställningar mådde betydligt sämre än ungdomar med fast jobb.

Och i förra veckan visade årets upplaga av ungdomsbarometern att ”fast anställning, god arbetsmiljö och kollektivavtal har blivit allt viktigare för unga i Sverige som ska kliva in i arbetslivet”.

”En trend under lång tid är att unga blir mer trygghetssökande” kommenterade Ulrik Hoffman på Ungdomsbarometern.

Hur har det då gått med tryggheten på arbetsmarknaden?

Faktiskt tvärtom, med fler timanställningar, visstider och gigjobb.

Och lyssnar man till arbetsgivarorganisationers utspel om hur välgörande mer flexibilitet är för de anställda får man intrycket av att unga tycker det jätteskoj att kunna sparkas över dagen från sitt jobb och att de formligen älskar att fördriva hela dagarna med att sitta och vänta på att eventuellt ringas in för några timmars jobb.

Syftet med denna uppenbart förvridna bild av anställdas önskemål handlar – naturligtvis – om att säkra företagsägarnas vinster.

Allt handlar nämligen om vem som ska ta den ekonomiska risken med att driva ett företag.

Med trygga heltidstjänster får den anställde sin månadslön som kommer in på kontot varje månad. Mot att ge denna trygghet kan arbetsgivaren ta ut enorma vinster när företagen går bra.

Men företagsägaren får också stå för den ekonomiska risken om företaget går dåligt.

Det som nu har hänt, genom ett stort uppsving i otrygga anställningar, är att arbetsgivarna har kvar sina fördelar att ta ut höga vinster när företaget går bra. Men de låter de anställda ta den ekonomiska smällen varje gång det går dåligt.

Med tillräckligt otrygga anställningar kan detta regleras ned till timnivå. 

Den stora förändringen kom under krisen på 1990-talet. Under krisen förlorade många sitt jobb och då företagen åter började anställa hade många fasta heltidsjobb ersatts av deltids- och tillfälliga jobb.

Det var då näringslivet i fabricerad juvenil extas började sprida propagandan om att det var ”häftigt” att inte ha ett fast jobb. Otrygga ”flexibla” jobb var det som många, speciellt ungdomar, egentligen ville ha, påstods det.

Den då nya men i dag mestadels avsomnade managementfilosofin runt ”kaospiloter” spreds över världen och användes för att befästa denna villfarelse.

I en ny värld utan fast jobb måste man vara ”streetsmart” och ”lekfull” enligt de nya managementkonsulternas propaganda.

Det var kul att inte ha ett tryggt jobb att gå till. Rent av groovy.

Detta dravel valsade på fullaste allvar runt i ganska många år. Och även om de mest extrema tankegångarna har försvunnit är propagandan i dag densamma.

Sökande ungdomar får gärna fortsätta söka hela livet och inte börja tjafsa om fast jobb och fast inkomst, är budskapet.

Samtidigt ska sägas att de flesta unga enligt alla undersökningar trivs både på sina jobb och med sina chefer.

Men de vill ha trygghet i sina anställningar.

Under pandemin har många unga i LO-yrken varit de som hållit uppe samhället, i butiker, som servicepersonal och inom vården.

Många har fått erfara att plötsligt stå utan jobb eller bli permitterade när arbetsplatser slagit igen i coronatider och vi har bevittnat de katastrofala följderna när en stor del av de anställda varit timvikarier.

Det är dags att låta pandemikrisen bli ett avstamp för återerövrad trygghet för ungdomar och i sin förlängning för hela arbetskraften.

När samhället öppnas måste full tid, fasta tjänster och trygg månadslön vara de krav som arbetarrörelsen ställer.