Coronapandemin har varit toppen för våra dollarmiljardärer.

Stimulanspaketen som världens regeringar och centralbanker har betalat ut för att rädda jobb och företag har gått rätt in i finansmarknaderna och de rika knösarna har blivit ännu rikare. Dessutom har miljardärerna blivit fler, 700 nya på ett år enligt Forbes. 

I Sverige har det också gått finfint. 41 svenskar är miljardärer nu och tio av dem blev det i fjol.

Och enligt en uträkning som författaren och investeraren Ruchir Sharma gjort så utgör deras samlade förmögenhet nu nästan 30 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Det är bara USA som har en större miljardärklass i förhållande till sin befolkning än vi.

Samtidigt har vården under det här året varit på väg att haverera och massarbetslöshet råder. I veckan rapporterade Statistiska centralbyrån att inte sedan 1970-talet har fler personer i Sverige levt med låg ekonomisk standard än nu.

Redan innan covidkrisen var klyftorna så groteska att till och med OECD och Världsbanken talade om hur ojämlikheten hotade tillväxten och underminerar demokratin. 

Nu är det alltså ännu värre. 

Politiker och opinionsbildare till höger kommer ändå sjunga sin kända trudelutt om att miljardärerna är värda varenda krona eftersom de skapar jobb, betalar skatt och investerar i nya företag. En miljardär är en besjälad entreprenör som slitit ihop sin förmögenhet. Om man ska tro högern alltså. 

Det ska man inte. 

De superrika äter bättre, skickar sina barn till elitskolor, får bättre sjuk- och hälsovård och lever längre. De tar sig för, de flyr från skatter och isolerar sig. De försöker kontrollera politiken och kortsluta demokratin genom lobbyverksamhet och bidrag till politiker.

Men vanföreställningarna till höger har gjort att de superrika övertygat sig själva om att de har rätt till sina privilegier. De tror att de har rätt till en livsstil där man utan vidare köper piller som gör ens avföring till guld eller vodka som tappats på flaska först efter att det hällts över en fotomodells nakna bröst.

Nåväl. 

Tittar man på en lista över de förmögnaste svenskarna så framträder en mer sanningsenlig bild av hur man skapar sig rikedom. 

Man kan till exempel vara fastighetsmagnat.
Det betyder att man köper upp billiga lokaler och fastigheter och väntar på att priserna ska stiga. Eller så köper man och lyxrenoverar lägenheter och säljer sen till investerare, kanske med bas i något skatteparadis.

Man kan också vara en så kallad finansman. 
Det betyder inte sällan att man föds in i rikedom och därmed har ett kapital som man kan använda för att starta en hedgefond eller ett riskkapitalbolag. Man kan till exempel köpa upp riktiga företag och sälja ut deras tillgångar till högstbjudande. 

Eller så är man välfärdsdirektör, köper en vårdkoncern, får pengar av det gemensamma för att ta hand om gamlingar men håller nere kostnaderna genom att underbemanna verksamheten.

Det är så man blir rik: genom att ta kontroll över över sådant folk behöver eller vill ha – fastigheter, mark, välfärd, infrastruktur, handelsvaror, immateriella egendomar. Sedan hittar man sätt att ta ut rejäla avgifter om någon vill nyttja dem. 

Att Sverige har så många superrika beror på att vårt land är ett skatteparadis för miljardärer. Sverige har ingen fastighetsskatt, ingen förmögenhetsskatt och ingen arvsskatt. Det är lätt som en plätt att sänka sin effektiva skatt på kapitalvinster.

Det där går att göra något åt. Det går att konstruera ett rättvist skattesystem och på det sättet stärka pensionssystemet, skolan, vården och omsorgen.

Men det räcker inte. 

När den franske stjärnekonomen Thomas Piketty beskriver den moderna kapitalismen så pekar han på att avkastningen på kapital under de senaste decennierna har varit högre än tillväxten i samhället. Kapitalet växer snabbare än inkomsterna från arbete. Det är också mer lönsamt att ärva pengar än att jobba. 

Ekonomin är kaputt och det kan inga skattehöjningar i världen ensamt åtgärda. 

Frågorna vi bör ställa oss är vem som äger saker i vårt land och för vem samhället finns till.

Om vi gemensamt äger välfärden så kan inga miljardärer berika sig på att vanvårda svenska patienter och låta skolbarn flumma runt.

Om vi gemensamt äger järnvägen, posten och annan infrastruktur så kan inte astronomiska aktieutdelningar plockas ur svenska kunders fickor.

Om vi gemensamt bestämmer oss för att allmännyttan ska ta över fastigheter som ägs av lycksökare så är det slut på hyreshöjningar som motiveras med avkastningskrav.

Om vi får makt över våra arbetsplatser så kan vi äntligen göra något åt den urartade kvartalskapitalism som driver på klimatkollapsen och nyfattigdomen.

Om löntagarnas inflytande över ekonomin ökar så står samhället helt enkelt bättre rustat mot miljardärernas normlösa klasskamp uppifrån.

Det kommer kanske inte stoppa de superrika från att kröka tuttvodka. Men risken för att det är vi som betalar är i alla fall lite mindre.