Debatten den här gången började med Attendo och vårdbiträdet Stine Christophersen som varnades för att hon larmade om brister i företagets pandemivård. Men problemet finns överallt. 

Arbetsgivarorganisationen Svensk Handel försvarade förra veckan tysta arbetsplatser och företags vilja att konservera tystnadskulturen när tidningen Handelsnytt rapporterade att var tredje butik har som policy att anställda inte får prata med medier.  

”Ofta har företag särskilda personer som ska uttala sig i media. Detta för att ge en sammanhållen bild av företaget och för att informationen ska bli korrekt. Genom en sådan policy undviker man risken för att det blir fel, sa Per Dalekant på Svensk Handel till tidningen. 

Det är nog få som motsätter sig att ett företag har en kommunikationsansvarig, eller en hel avdelning.

Men nu ska ju inte en bra arbetsmiljö för de anställda, eller schysta villkor för kunder, handla om vilka företaget anställt som kommunikatörer.

Särskilt inte i situationer där avtal bryts, visselblåsare blir omplacerade, trakasserade och uppsagda.

I Sverige råder yttrandefrihet så länge du inte bryter mot rådande lagar. På arbetsplatser såväl som i det offentliga rummet.

Man får lätt känslan av att arbetsgivarorganisationerna vill ha någon slags diktatur just i arbetslivet där rapportering om missförhållanden endast ska skötas av företagets representanter.

Så kan vi inte ha det. 

En bekant har den senaste veckan berättat för mig hur en privat vårdaktör (där han själv jobbar) tvingar nyanlända som lyckats få timanställning att skriva under ett avtal där de frånsäger sig övertidsersättning.

Företaget verkar tycka att gratisarbete är helt rimligt 2021. De etablerade anställda med heltid har inte fått avtalet i sin hand för påskrift. 

Så kan vi inte heller ha det. 

Jag tycker att vi ska fortsätta stå upp för yttrandefriheten på jobbet, där många av oss tillbringar 33 procent av vår dyrbara tid, men där alla inte har råd att stå i frontlinjen

David Palmroth

Men lojalitetsplikten då? kanske någon tänker. Ja, den uppmanar privatanställda att vara lojala med sin arbetsgivare.

Man brukar säga att de ska larma internt först innan de går till medier.

Men vart leder det? Om en arbetsplats har tio anställda och alla blir blåsta på lön, semester, sjukersättning och liknande men bara en av dessa har råd att visselblåsa om missförhållandena och bli uppsagd, får den ta hela smällen. 

Jag har själv jobbat på byggarbetsplatser som egentligen borde ha stängts ned av Arbetsmiljöverket fyra månader innan jag ens har satt ned foten där, men ingen vågade larma. 

Så kan vi absolut inte ha det. 

Som jag ser det är det viktigaste i dessa sammanhang källskyddet. Vad de olika nya visselblåsarlagarna som är på gång säger spelar ju ingen roll om människor inte vågar rapporterar missförhållanden för att de inte har råd att bli av med sin försörjning. 

Du kan alltså kräva att få vara anonym om en journalist anser att det du vittnar om har ”allmänintresse”.

Och det är viktigt. Själv har jag jättesvårt för när journalister selektivt bedömer allmänintresset, men det kan vi lämna därhän för i dag.  

För att knyta ihop säcken kan vi konstatera att ingen lönearbetare mår bra av att bli fråntagen sina rättigheter, och det är inte bra för andra heller om vi tystnar.

Vi löntagare är fortfarande en klar majoritet av Sveriges befolkning.

Jag tycker att vi ska fortsätta stå upp för yttrandefriheten på jobbet, där många av oss tillbringar 33 procent av vår dyrbara tid, men där alla inte har råd att stå i frontlinjen. 

En god vän vid namn Frances Tuuloskorpi, numera pensionerad bagare och fackligt aktiv i Livsmedelsarbetarförbundet sa en gång för 18 år sedan:

”Vi där framme måste dra med oss dem längst bak i hierarkin, endast då kommer det bli enighet i kollektivet på våra arbetsplatser.” 

Det gäller även i dag.