Ingen försöker stjäla din prostata, Erik Helmerson

KOMMENTAR. “Jag vill inte vara kulturkrigare. (…) Jag vill inte inkassera likes från @VikingaBlod452856. Men när de gör sånt här…”.

DN:s Erik Helmerson har upptäckt att Vårdguiden undviker att köna sjukdomar, och känner alla alternativhögerkänslorna komma på en och samma gång. 

Reaktionära uttryck är jävligt medryckande. ”PERSON som föder barn, vad är det för galenskap?”, ”De som har prostata, varför skriver de inte MÄN?”

Ibland är det svårt att förstå var okunskapen slutar och transhatet börjar. 

Jag träffar personer med prostata som inte är män ofta. Vi har picnic tillsammans, går på promenader och nu när vi är vaccinerade har vi middag inomhus. Jag träffar även många män som inte har en prostatakörtel. 

Hur vill Helmerson att vi pratar med varandra? Ska jag fråga mina transmaskulina vänner om de varit på prostatakontroll i år?

Om en av mina icke-binära vänner får prostatacancer, ska jag börja felköna hen då, så att Erik inte lockas att flörta med fascisterna? 

Varför är det så svårt för svenskar att erkänna att man inte har erfarenhet av något, och därför kanske inte bör uttala sig?

Varför tror Erik Helmerson att det är hans upplevelse av sin prostata som är vägledande, som ska definiera språket vi använder runt en valnötsstor körtel som finns i en mängd kroppar, av vilka vissa inte är manliga? 

Om man är intresserad av språk, hur språk fungerar, vad det beskriver, vilka det inkluderar – något man kanske kan önska av en professionell skribent – så är det rätt lätt att se att det nya språket i broschyren omfattar Helmerson.

Det gamla språket omfattade däremot inte de som är transkvinnor eller icke-binära. 

”Efterfrågan (…) måste ha varit skriande”, ironiserar Erik, som DN-skribenter gör när de vill inkassera high fives från Sverigedemokrater. Men måste efterfråga vara ”skriande”?

Jag hade gärna ignorerat Erik Helmersons tweets, kanske på min höjd himlat med ögonen åt Warkanders förvirrade text. Men de ingår i ett sammanhang där jag ser vänner lida, utveckligen vändas mot hbtq-samhällen och där jag är uppriktigt rädd för hur framtiden ser ut

Endast ca 150 000 personer i Sverige använder rullstol, är det rimligt med rullstolsramper, breda dörröppningar, tillgängliga toaletter?

Eller är det bara i språk som vi bör osynliggöra delar av den tilltalade gruppen för att göra Erik bekväm? 

Under pandemin följer jag vänner i Sverige som är rullstolsburna, har diabetes, är överviktiga eller gamla. I nästan inget skede räknas de in i tyckandets vi om pandemin.

Det är viktigt att kunna röra sig fritt. Det är viktigt att barn får gå i skolan. Varför ska krogen stänga klockan 8? När får man åka på charter igen? 

Riskgrupperna sitter inlåsta och betraktas i bästa fall som en tragedi, i värsta fall som direkt ansvariga för alla de trista restriktionerna. 

Vilka är ”vi” i en svensk diskurs? Jag vet att jag frågat det tidigare i texter, men det är ett problem som den svenska offentligheten inte kommit igenom. 

Innan pandemin, diskuterades identitetspolitik dagarna i ända, och aldrig lyckades ordet eller begreppets funktion ens definieras på ett någotsånär tydligt sätt.

Men självklart blir en politik som utgår från våra egna kroppar viktig när ”vi” inte antas vara trans. När det utgås från att ”vi” inte har hiv eller är överviktiga. När ”våra” kroppar antas se ut på ett sätt, fungera på ett sätt, röra sig bland andra kroppar på ett sätt. 

Jag är en vit man, uppvuxen i en medelklassfamilj nära en stor stad. Åtnjuter de allra flesta privilegier man kan ha i ett västerländskt samhälle.

Ändå är jag gammal nog för att minnas när ord som ”par” antogs handla om en kvinna och en man. 

Jag minns när Sverige stiftade en ”partnerskapslag” för att idén om att två personer av samma kön skulle kunna vara ”gifta” låg utanför anständighetens gräns. 

Jag minns det speciellt väl för att när jag och min man försökte teckna sjukförsäkring i Tyskland blev vi informerade att vi inte var gifta längre, då Tyskland erkänner inte vårt giftermål. Och jag fick sitta på händerna för att inte göra något olämpligt. 

Du vet inte hur det känns att få ditt liv förklarat för dig av en främling förrän det händer, jag lovar. 

Du vet inte hur det känns att få ditt liv förklarat för dig av en främling förrän det händer, jag lovar

Bland skribenter utanför queersamhället tros antagonism mot queers vara ett obestämt förflutet. Jag upplever det inte så, och jag tror inte de flesta andra queers gör det heller.

Sammantaget bildar det ett lågfrekvent krig mot våra personer som går i vågor snarare än spikrakt mot någon sorts gynnsam utveckling. Den senaste frågan är alltid den som ska dra gränsen, där queersamhället gått för långt. 

Någon skrek ”faggot” när jag gick förbi här om veckan, och det har för mig samma effekt som raljanta tweets om det onödiga i att respektera queera kroppar. ”VI måste ju kunna diskutera den nya boken om att transpersoner inte finns, på ett akademiskt sätt”. Ja, men  varför ska vi prata om den, och inte om att Astrid Lindgrens Barnsjukhus slutar skriva ut hormoner till transpatienter under 18 år? 

Varför ska vi diskutera queers utifrån cis-strejta ledarskribenter och krönikörers grunda intressen av dessa frågor? Varför inte tala om de som drabbas när vård dras in på lösa premisser, ivrigt påhejade av skribenter som ställer frågor?

Det finns så mycket att säga om detta. Om hur vi anammar frågor i Sverige och gör bokslut över dem utan att någonting har lärts. 

Sverige gick på ett par decennier från bestialiska bögmord till ett paradis för hbtq-samhället. I den officiella berättelsen är det som att en strömbrytare som slås på efter Europride 1998. 

Plötsligt stod alla längs prideparaden och hurrade och alla gamla synder var förlåtna. Jan Guillou och Glenn Hysén, båda nyligen öppet fientliga mot queers, bjöds in som talare till Stockholm Pride. Det vändes blad. 

Men vad hade egentligen skett? Hade strejta läst böcker om queera liv? Hade man gått kurser i queer historia och kultur? Nej, det som skett var att man anammat perspektivet ”jag struntar i vem du ligger med”, och om man var riktigt avantgardistisk ”du får vara vilket kön du vill”. 

För vi ska vara tydliga med att hbtq-samhällets förmenta frigörelse i slutet av nittiotalet knappt innefattade transpersoner. Men innefattade den ens homo- och bisexuella i någon större utsträckning? 

Att bli accepterad är bättre än att bli hatad, men det är långt från att bli respekterad. I ett samhälle som, på ett ointresserat plan, accepterar homon och bin går det fortfarande att göra skandaler av hur homon och bin lever. 

Det går fortfarande att skratta åt queers som kräver att deras perspektiv syns lika tydligt som de andras. Och det gick uppenbarligen mycket lätt att utdefiniera transpersoner som en särgrupp det fortfarande på ett övergripande plan går att debattera och ifrågasätta. 

Philip Warkander skriver i Expressen att problemet i debatten är ordet ”cis”.  Han menar att trans och cis ett binärt motsatspar och famlar med tankar runt att han inte känner sig som en man. Att han inte känner sig hemma i snäva identitetskategorier och att hans varande går bortom mansbegreppet. 

Vad han inte skriver är vem det är som tvingar honom att definiera sig som cis. 

Det finns nämligen inget inträdesprov till några av dessa identiteter. Du själv bestämmer om du är cis, trans eller någon av den mängd identiteter som samlas under det icke-binära paraplyet. 

Innan pandemin, diskuterades identitetspolitik dagarna i ända, och aldrig lyckades ordet eller begreppets funktion ens definieras på ett någotsånär tydligt sätt

Två av mina närmsta vänner kom ut som icke-binära det senaste året. Skillnaden för mig är att jag försöker att minnas ett könsneutral pronomen när jag talar om dem. 

I Warkanders text verkar det som att han inte vill ge upp någon av de privilegier som kommer med att identifiera sig med det kön som står på födelsebeviset. Inte heller det är förbjudet. 

Att du är cis innebär att du inte är trans, du kan ändå ha haft en resa till att komma fram till hur du ser på ditt kön. Så varför är transpersoners varande något som påverkar Philip? Är det inte Philip som låser in sig själv i en snäv könskategori? 

I stora delar av den svenska diskussionen känns det främst som att folk i spalterna jobbar med sina egna identiteter genom att teoretisera andras. Vem är jag om den personen är trans? 

Det är säkert intressant för skribenten i fråga, men blir märkligt när transpersonen förblir retorisk – samtidigt som vi är mitt i en brinnande reaktion mot just transpersoner. 

Det är en (oftast oavsiktlig) avhumanisering, i en tid när avhumanisering har reella konsekvenser. 

Jag hade gärna ignorerat Erik Helmersons tweets, kanske på min höjd himlat med ögonen åt Warkanders förvirrade text. Men de ingår i ett sammanhang där jag ser vänner lida, utveckligen vändas mot hbtq-samhällen och där jag är uppriktigt rädd för hur framtiden ser ut. 

I det sammanhanget är det kanske mindre viktigt vem som har och inte har en prostatakörtel. 

Men jag tror att vi ska lyssna på folk när de berättar vilka de är. Och Erik Helmerson är en person som inte tycker att transpersoner förtjänar att tilltalas av vården, vars kroppar det är onödigt att respektera. 

Det noteras, precis som jag (och andra queers) noterat vilka som står bakom oss när det blåser, snarare än när det vankas prideparad.