Vi gottar oss i Paradise Hotel och inget förändras

KOMMENTAR. Den senaste veckans mediedebatt har handlat mycket om trubbel i paradiset. “Paradiset” är alltså hotellet i Paradise Hotel, och med “trubbel” avses “allvarliga anklagelser om övergrepp och felaktig hantering av produktionsbolaget”.

Tidigare Kristallenvinnaren i kategorin “Årets dokusåpa” som sänts sedan 2004 ställdes in på obestämd tid, mitt i säsong 16, efter att två deltagare vittnat offentligt om sexuella övergrepp.

Sedan dess har rubrikerna avlöst varandra. Tidigare anställda i produktionen har gått ut i media och anklagat sin före detta arbetsgivare för att ha mörkat övergrepp under längre tid.

De beskriver att den typen av händelser normaliserats. Andra deltagare från svenska dokusåpor har stämt in i kritiken mot bolagen som producerar dem.

Produktionsbolagen själva har bemött det ungefär som bolag brukar göra i den här typen av situationer.

Man visste inte. Det är oerhört allvarligt. Man tar till sig av kritiken. Ansvariga har tyvärr lämnat företaget. 

Mediehuset Discovery bevisar att de har en fungerande mediebevakning och lägger liknande serien Ex on the beach på is av hänsyn till rådande samhällsdebatt. 

Det är lätt att tänka att det här är något stort. Och det är det ju också så klart, för de utsatta i varje enskilt fall. Grejen är att de inte är ensamma och problemet inte vare sig nytt eller unikt i dokusåpavärlden. 

Tittar man på SVT:s sammanställning av liknande händelser, ser det möjligen ut som att åtgärderna i alla fall har ändrats med tiden.

När en sovande deltagare i Big Brother-huset utsattes för misstänkt övergrepp på 00-talet kallade man det “bus” och skickade hem offret. Tio år senare avvisade man i stället två män efter att de låst in en kvinna i ett rum och krävt oralsex för att öppna dörren.

Samma mönster ser vi i Farmen. 00-talets tafsare fick stanna i programmet, trots att han betedde sig så illa att han behövde föras bort av vakt. Tio år senare skickar man hem en man efter anklagelser om sexuella trakasserier och hot. 

Jag vill inte friskriva produktionsbolagen från ansvar. Men det ligger i verksamhetens natur att de agerar precis så här, och ingen kan vara omedveten om det. Vi vet, precis som de gör, exakt vad resultatet blir

Det är inget stort urval att dra slutsatser av, men jag har inte svårt att tro att man agerar mer kraftfullt än tidigare när övergrepp uppmärksammas.

Mestadels för att medias bevakning av och den offentliga diskussionen om sexuella övergrepp förändrats och satt hårdare press på produktionsbolagen. 

Det här kan ju låta som en vinst – att media gör sitt jobb bättre, och att vi mobiliserat en folkrörelse som backar upp dem. Jag vet bara inte om vi vunnit något av värde.

Sedan reality-tv slog igenom har den kritiserats för en rad olika saker, inte minst exploatering. Skådespelaren Gary Oldman beskrev genren, poetiskt, som “ett museum för socialt förfall”.

Teorier om varför vi dras till den beskriver hur vi använder andras misslyckanden som ett sätt att validera oss själva.

Jag kanske fick en påminnelse på telefonräkningen förra månden, men har i alla fall inte, som varannan deltagare i Lyxfällan, shoppat mig till en halv miljon i skulder med SMS-lån. 

Även om jag ångrar mitt senaste engångsligg är jag i alla fall inte packad och har osmickrande skämssex inför tv-kameror.

Vi gottar oss i det, förfasas över det och mår lite bättre. Det blir socialporr i sin renaste form. 

När en sovande deltagare i Big Brother-huset utsattes för misstänkt övergrepp på 00-talet kallade man det “bus” och skickade hem offret

Samma kan sägas om Paradise Hotel. Vi vet mycket väl att affärsidén är att skapa drama och konflikter, att serien behöver människor som är kontroversiella för att vi älskar att hata dem.

Om det inte räcker att deltagare isoleras från omvärlden och måste tävla mot varandra, tillför man gärna alkohol för att se till att deras omdöme brister. Allt för att vi ska titta, diskutera och dela. 

Är det cyniskt och manipulativt? Absolut. Jag vill inte friskriva produktionsbolagen från ansvar. Men det ligger i verksamhetens natur att de agerar så här, och ingen kan vara omedveten om det. Vi vet, precis som de gör, exakt vad resultatet blir. 

Har konsumenterna ett ansvar de borde fundera över? Eller de som gör mediacirkus av händelserna för att det ligger i vår natur att gilla skandaler och skvaller?

Så länge efterfrågan finns för den här typen av program har jag svårt att tro att något i grunden har förbättrats. 

Snarare, på samma sätt som allt annat blivit mer tillgängligt och interaktivt genom sociala medier, har vi ändrat vårt sätt att konsumera socialrealism.

Vi har vidgat spelplanen för dokussåpan, slagit ut Big Brother-husets väggar och gjort diskussionen till en del av säsongens drama.