”Vi har råd att investera – men det måste göras ansvarsfullt”
Ja, det behövs större offentliga investeringar, men att ha en särskild investeringsbudget leder fel. Ett underskottsmål skulle undergräva förtroendet för svensk ekonomi, skriver Ingela Nylund Watz i ett svar till Marcus Kallifatides och Viktor Skyrman från Reformisterna.
Ingela Nylund Watz.
REPLIK. Jag välkomnar alla socialdemokratiska röster som driver på debatten för investeringar som bygger samhället starkare.
Välfärden måste byggas ut så att alla 40-talister ska få den trygga ålderdom som de gjort sig förtjänta av efter ett långt yrkesliv.
Vi behöver bygga fler järnvägar, bostäder och investera i industrin för att möta klimatkrisen.
De växande klyftorna måste mötas med en mer utjämnande skola, starkare socialförsäkringar och inte minst full sysselsättning.
Jag är däremot kritisk till Kallifatides och Skyrmans förslag om en investeringsbudget.
Tanken att staten ska fungera som ett aktiebolag eller en kommun, med åtskillnad mellan drift och investeringar, kan se rimligt ut vid första anblick och har också prövats i såväl Sverige som andra länder.
Men staten är inget aktiebolag. Oavsett om investeringar finansieras genom anslag eller lån så kommer våra långivare fortsätta utvärdera oss på vår samlade offentliga sektors långsiktiga hållbarhet.
Det vill säga – vår förmåga att över tiden ta in tillräckligt med skattepengar för att finansiera välfärd och betala räntor. I praktiken föreslår artikelförfattarna att vi ska styra mot ett underskottsmål.
Historien har lärt oss att sådant ekonomiskt lättsinne blir dyrköpt när notan ska betalas
Det riskerar att undergräva förtroendet för svensk ekonomi samtidigt som vi skuldsätter våra barn och barnbarn. Det är dessutom naivt att bortse från den politiska verkligheten.
Ett underskottsmål skulle användas av våra politiska motståndare till helt andra saker än vad vi socialdemokrater önskar.
Vi vet hur Moderaterna och övriga borgerliga partier lätt faller för frestelsen att genomföra ofinansierade skattesänkningar.
Historien har lärt oss att sådant ekonomiskt lättsinne blir dyrköpt när notan ska betalas. Låt mig ge ett exempel.
När jag tog över som Finanslandstingsråd i Stockholm 2002 ärvde jag 10 miljarder i samlat underskott efter Moderaternas vanskötsel av ekonomin.
De sänkte skatten, struntade i att ta ansvar för sin del av skatteutjämningssystemet och tillät årliga kostnadsökningar i sjukvården på över 10 procent.
Den medvetna strategin att köra ekonomin med gigantiska underskott äventyrade välfärden för länets invånare. Vanligt folk och välfärdens personal fick betala priset när det inte var ordning landstingets finanser.
Precis som på 90-talet då regeringen Bildt körde trovärdigheten för de offentliga finanserna i botten. Det är ingen skrämselpropaganda. Fråga vilken barnskötare eller undersköterska som helst.
Saneringen av landstingets ekonomi var plågsam och påfrestande, men nödvändig.
Om Moderaternas lättsinne hade fått fortgå är frågan om någon av de investeringar som regionen gjort i kollektivtrafik och sjukvård de senaste 20 åren hade kunnat genomföras överhuvudtaget och i så fall till vilken prislapp.
Är dörren då stängd för nya investeringar? Absolut inte!
Sedan krisen bröt ut har vi investerat över 400 miljarder i jobb och klimatomställning. Det finanspolitiska ramverket har inte motverkat investeringsmöjligheterna. Tvärtom.
De goda årens överskott gör att vi nu i krisen kan gå med underskott för att skydda liv, jobb och välfärd.
Därför är det vårt ansvar gentemot framtida generationer att överlämna ett gott utgångsläge inför nästa kris.
