”Utsatta kvinnor behöver att ”alla” män tar ansvar”

KULTURDEBATT. På bara några veckor har ett flertal kvinnor mördats i Sverige, av partners eller före detta partners.

Nu märks det tydligt hur ett inte litet antal människor, främst män, kämpar hårt för att distansera sig från det som hänt.

”Det är monster som gjort det här”, ”de borde inte ha varit i landet”, ”De är psykiskt sjuka”. Allt för att flytta narrativet till att handla om ett ”De” istället för ett ”Vi”.

För den gemensamma nämnaren som gärningsmännen har är att de är just … män.

Betyder det här att alla män i hela Sverige eller hela världen är våldbenägna, misshandlande mördare? Självfallet inte, och det har nog ingen någonsin påstått heller.

Men ändå är det här debatten så ofta fastnar. Att de som begår våld är någon okänd, främmande.

Och om man lyfter att det kanske pågår våld närmare än vad vissa män tror, så har man plötsligt anledning att vråla ”inte alla män!”.

Bli den som säger ifrån när det dras sexistiska skämt i lunchrummet, var den som vågar ifrågasätta när polarna beter sig svinigt på krogen, var den som väljer att tro kvinnors berättelse före mäns bortförklaringar

Nej, det är inte alla män. Det är kanske viktigt att skriva det två gånger, för att vara extra tydlig.

Men något är konstigt när du kan fråga i princip vilken kvinna som helst om hon känner någon som utsatts för sexuell kränkning eller våld och hon svarar ja.

Men när du frågar vilken man som helst om han känner någon man som utsatt så är svaret i princip uteslutande nej.

När vi går med på att distansera oss från våldet, att acceptera försöken att få det handla om ett ”de där” i stället för ”vi” så gör vi det också svårare för kvinnor att bli trodda.

Många säger att det ligger på kvinnans ansvar att gå vid första slaget och polisanmäla. Men vem vågar göra det om hon inte tror att hon kommer bli trodd? 

Om vi ger näring åt föreställningen att bara en viss typ män begår våld i nära relationer, hur ska de kvinnor som utsätts för våld från andra typer av män känna att de kommer bli hörda och lyssnade på om de berättar? 

Säg att vi göder föreställningen att det bara är män med små fötter som begår våld i nära relationer. Vem skulle då tro på en kvinna som påstår sig ha blivit utsatt av en man med stora fötter?

Betyder det här att alla män i hela Sverige eller hela världen är våldbenägna, misshandlande mördare? Självfallet inte, och det har nog ingen någonsin påstått heller

Vad kan du som man göra då? Det är faktiskt ingen som begär att ni ska bära skulden för allt som sker, det vore fullkomligt orimligt.

Men vi begär att du ska ta ansvar för ditt eget beteende. Bli den som säger ifrån när det dras sexistiska skämt i lunchrummet, var den som vågar ifrågasätta när polarna beter sig svinigt på krogen, var den som väljer att tro kvinnors berättelse före mäns bortförklaringar. 

Har du en son? Bra. Uppfostra honom till en bra man.

Acceptera aldrig ”kärlek börjar med bråk”, att små pojkar helt naturligt ska dra små flickor i håret för att visa att de är kära. Säg ifrån. Visa att det inte är acceptabelt beteende.

Finns det någon organisation där du bor som arbetar med den här typen av frågor?

Engagera dig politiskt! Lär dig. Läs på om frågorna. Ta debatten, även online.

I de flesta kommentarsfält som avhandlar våld i nära relationer är männens insatser främst att försöka styra samtalet att handla om något annat. Var inte sån. 

Vi behöver inte fler män som distanserar sig mot mäns våld mot kvinnor.

Vi behöver fler män som vågar säga ifrån, vågar rannsaka sig själva och sin omgivning, vågar ta vår rygg.

Vi behöver er.

• Anny Berglin

  Debattör