”När makthavare fördömer Yasin drivs fansen från politiken”

KULTURDEBATT. Hip hop-artisten Yasin får inte vinna priser enligt flertalet svenska makthavare. Reaktionerna efter P3-guldgalan var många.

Nu är han nominerad, igen, till tre grammisar. Snart tar väl en debatt fart som återigen understryker att han inte ska få vinna priser. 

Det finns en uppenbar distans mellan politiker och unga i förorten när det som måste betonas också är just det som driver ungdomarna längre ifrån makten.

Artister existerar för att de har fans som känner sig representerade av dem, svenska politiker tycks göra allt för att driva dessa lyssnare bort ifrån det offentliga samtalet. 

Kulturen är som bäst är när den tillåts skildra verkligheter. Människors olika livsöden är katalysatorn bakom all kultur.

Att det är just stat och public service som historiskt möjliggjort större delen av kulturskapandet i Sverige är en konsekvens av tron på att inkludera så många som möjligt i kulturskapandet.

De kulturpolitiska målen från 1974 om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” samt ”att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse” grundlade forum där människors skildringar av verkligheter blev avgörande för svensk kulturskapande. 

Kulturskolan, Stadsteatern, kulturhus och fritidsgårdar samt skolor med tillgång till musikstudios eller instrument skapade ett samhälle där tröskeln till skapande var låg.    

När hiphopen blev en given tillflykt för marginaliserade ungdomar i USA där man kunde manifestera sitt missnöje med samhället tog många efter

Människors livsöden tilläts manifesteras i kulturen. Det var en naturlig plattform där flera år av erfarenheter som aldrig kan tas ifrån en kunde yttras.

Men i striden mellan marknadsliberalism och socialdemokratisk ”tredje” vägen-ekonomi tog kulturpolitiken stryk. 

I spillrorna växte hiphopen och gangsterrapen fram på de få ställen som fortfarande hade musikstudios där ungdomar fortfarande kunde ”möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse”.

Mottagandet av musikskapande ungdomar som skildrade verkligheter från det svenska klassamhället har aldrig mötts av respekt eller förståelse.

Snarare tvärtom – gangsterrapen har blivit föremål för kritik och hiphopen nämns i negativa ordalag av både politiker och opinionsbildare. 

Men det är inget nytt fenomen att makthavare skuldbelägger ungdomar från förorten. Vi har sett det i Storbritannien, Frankrike och USA.  

För unga i förorter runtom i västvärlden är det mer som förenar än som skiljer dem åt. Det är till och med så att ungdomar i Stockholmsförorten Skärholmen har mer gemensamt med ungdomar i parisförorten Clichy-sous-Bois än de på Östermalm. 

Sociologen Roland Robertson myntade begreppet glocal. Alltså att kombinera det lokala med det globala så att de interagerar snarare än att vara polariserade motsatser.

När hiphopen blev en given tillflykt för marginaliserade ungdomar i USA där man kunde manifestera sitt missnöje med samhället tog många efter. 

I takt med att hiphopkulturen utvecklades till ett lokalt, språkligt och musikaliskt verktyg för politisk protest och medvetenhet har det möjliggjort för unga att ge sin bild av samhället.

Oftast ur ett lokalt perspektiv som kan förstås av unga runtom i hela världen med liknande tillvaro.    

Yttre attribut som utseende, hårfärg och hudfärg är faktorer som ungdomar födda i Sverige men med invandrade föräldrar alltid är varse om.

I en miljö av fattigdom, politisk frånvaro och en känsla av utanförskap gror sig kriminaliteten stark. En verklighet som delas av miljontals ungdomar världen över. 

De flesta springer inte runt och säljer droger eller bär vapen, men de är produkter av ett samhälle där sådant är vanliga företeelser. Hiphop och gangsterrap beskriver det som barn och unga i förorten har bevittnat. 

Verkligheter som allt för få vill se. 

Hiphop kan inte reduceras till rappare som skriver om sitt extravaganta levnadssätt. Det är en liten del av en genre som skapats i ett samhälle där marginaliserade ungdomar hittat en källa till kraft och gemenskap när deras existens upplevs som ifrågasatt.  

Då kritiken enbart handlar om vem som förmedlar budskapet riktas den indirekt mot alla de som känner sig representerade av låtar som skildrar ett klassamhälle. 

Mottagandet av musikskapande ungdomar som skildrade verkligheter från det svenska klassamhället har aldrig mötts av respekt eller förståelse

Artister är inga förebilder, vi som lyssnar på hiphop är i synnerhet medvetna om det. Men deras ord är verklighetsbeskrivningar för tusentals.

Där är en av förklaringarna till att en hiphopartist framröstats av lyssnarna till årets artist på P3 Guld.

Det är en skildring av samhällets materiella förhållanden, där många får en tuffare start på livet. Trots det är ryggradsreflexen hos politiker i västvärlden att denna typ av kulturyttring ska skuldbeläggas och sättas dit.  

“The glocalization” som Roberts hade sagt, kanske gör det enklare för oss att förstå hiphop och gangsterrap. Kultur och musik ger uttryck för samhällets materiella förhållanden. 

I en globaliserad värld med liknande utmaningar är dessa förhållanden kusligt lika, trots att man lever i olika länder.

Detta har gjort hiphopen till en plattform för marginaliserade ungdomar i hela västvärlden. Artisterna berättar om rådande omständigheter, lyssnarna är de som upplevt dem. 

Hiphopen förmedlar deras berättelse och ger orten en röst i offentligheten. När makthavare inte gör något åt dessa materiella förhållanden eller ens försöker förstå sig på verkligheten för dagens ungdomar i förorten skapas en ond cirkel av misstro. 

Svenska politiker kan ta en annan väg än sina kollegor i exempelvis Frankrike eller Storbritannien, lyssna och försöka förstå det moderna klassamhället.

Låta artister berätta om sina verkligheter och låt lyssnarna få prisa dem om det så behagar dem. 

Det kan vara början till att marginaliserade ungdomar i förorten känner sig representerade i politiken och får högre tilltro till politiker än rappare. 

• Daniel Vencu Velasquez Castro

  Förbundssekreterare Unga örnar