Den svenska bostadsmarknaden är glödhet för vissa och iskall för andra. Priserna stiger kraftigt, särskilt i attraktiva områden.

På ett år har villapriserna i snitt gått upp med 16,5 procent. I storstäderna betydligt mer än så.

På tjugo år har kvadratmeterpriset på bostadsrätter mer än fyrdubblats. I centrala Stockholm är priserna sanslöst höga, över 100 000 kronor per kvadratmeter i snitt. För exklusiva lägenheter ännu högre.

För den som äger eller ska sälja sin villa eller bostadsrätt är det en drömsits. Det går att låna pengar på bostaden om man vill det, eller tjäna miljoner på att sälja.

Bristen på bostäder har trissat upp priserna, inte bara i storstäderna. Boverket rapporterar om bostadsbrist i 212 av landets 290 kommuner.

Hur kunde det bli så här? Bostaden betraktades förr som en medborgerlig rättighet, nu är den en vara på en allt mer dysfunktionell marknad med ett kroniskt underskott på bostäder, höga priser och dålig konkurrens. Det har byggts för lite och alldeles för dyrt.

Det är en marknad enbart öppen för den som redan är inne eller som har massor av pengar.

Kvar på fast inkomst, 15 procent i kontantinsats och från i höst återigen krav på amorteringar stänger ute väldigt många, inte minst ungdomar som tvingas bo kvar hemma orimligt länge.

Dagens Nyheter har räknat ut att det för en handelsanställd tar 15 år att spara in kontantinsatsen till en etta i Stockholm.

Det förutsatt att personen kan avsätta tio procent av årslönen till bostadssparande, vilket inte alla klarar. För att få ihop pengar till en fyrarummare krävs ett sparande i 38 (!) år.

Läget är även oroväckande för dem som nyligen tagit stora lån för att köpa en bostad.

Vad händer med fastighetsmarknaden om räntorna stiger och priserna börjar sjunka i rask takt? Tidigare kriser har visat att bankerna inte är mycket att lita på när bubblor spricker.

Nationalekonomen Cecilia Hermansson, KTH, säger att det var hål i huvudet att ha kvar ränteavdragen samtidigt som alliansregeringen avskaffade fastighetsskatten och ersatte den med en låg fastighetsavgift 2007.

Det var en galenskap som gynnade ägare till stora och dyra villor, men viljan att rätta till misstaget saknas tyvärr hos den rödgröna regeringen.

Tre stora S-distrikt kräver inför höstens kongress att partiet ska driva ett återinförande av fastighetsskatten, men finansminister Magdalena Andersson säger till SVT att ”partiet som helhet inte är så intresserad av att skicka ut valarbetare att knacka dörr i radhusområden om en återinförd fastighetsskatt”.

Hon bör tänka om. Partiet behöver en mer radikal bostadspolitik, som snabbt kan skapa fler bostäder som människor har råd att bo i.

De som har tjänat mest de senaste 20 åren bör vara med och betala satsningen, till exempel genom en fastighetsskatt.

Det behöver byggas många små hyresrätter för att råda bot på den akuta bostadsbristen. Det är bra att regeringen har infört ett statligt investeringsstöd, men det krävs mer.

Lösningen är inte marknadshyror, som bara skulle förvärra läget, utan ett större statligt ansvar som verkligen gör bostaden till en medborgerlig rättighet.