SLUTREPLIK. Kalle Sundin lägger ut texten om vad som skiljer hans och Katalys form av grön industrialism från en annan form av grön industrialism.

Jag instämmer i att det finns många politiska skillnader mellan en omställningspolitik driven av offentliga investeringar och en driven av finansmarknaden. Måste jag välja, föredrar jag den förra. Det vill jag vara tydlig med.

Dock finns det två viktiga likheter mellan Katalys ”klimatkeynesianism” och business-as-usual.

För det första bygger båda på idén att det är fortsatt ekonomisk expansion som kommer att rädda klimatet – något som predikats i en generation trots att utvecklingen gått åt motsatt håll, varför den som fortfarande påstår det borde bära bevisbördan.

För det andra förutsätter båda att flödet av naturresurser fortsätter obehindrat. Dessa har hittills utvunnits under mestadels koloniala förhållanden, det vill säga utan hänsyn till lokalbefolkningar och ekosystem.

Den som vill se en oförtruten utvinning har därför också frågor att svara på.

Tyvärr svarar inte Sundin på några frågor. Framför allt svarar han inte på den centrala fråga min artikel kretsar kring: Varifrån ska de gröna industrialisterna få alla råvaror som deras omställningsförslag innebär, och till vilket pris?

(Fyndigheterna i Sverige räcker inte på långa vägar till de satsningar Katalys och Reformisterna vill se, om vi så förvandlar varenda urskog till ett gråbergsupplag.)

…jag föreslår en ny utgångspunkt för den fortsatta diskussionen, nämligen att skifta fokus från bränsleutbytet till framtidens ödesfråga: Hur får vi ut maximal ekonomisk nytta ur minsta möjliga mängd material?

Marcus Priftis

I stället drar Sundin slutsatsen att min text måste tolkas som ett ovillkorligt motstånd mot all utveckling, och att jag till exempel vill förbjuda näringslivet att investera i fossilfritt stål.

Sedan anklagar han mig för att undvika att diskutera konsekvenserna av denna hållning – vilket jag förstås inte kan, eftersom han hittat på den.

Avsikten tycks vara att komma fram till det socialdemokratiska paradargumentet ”om inte vi får förstöra det så kommer högern att förstöra det ännu mer”, känt från migrationen och socialförsäkringarna.

Parat med den andra klassikern, ”det enda realistiska alternativet”. Men ett alternativ som är helt beroende av en obegränsad råvarutillgång är inte heller realistiskt om råvaruförsörjningen hänger i luften.

Det finns förvisso flera rimliga skäl för varför fler gruvor borde öppnas i Sverige. Det viktigaste är att Sverige importerar metaller som hade kunnat brytas under mycket bättre miljö- och arbetsmiljöförhållanden här.

Men påståendet att den hindrande faktorn är ”långsamma och oförutsägbara prövningsprocesser” ser ut att vara inklistrat oredigerat från gruvbranschens talepunkter.

För de långa handläggningstiderna beror framför allt på tre saker: dåligt gjorda ansökningar, ett förändrat rättsläge i och med en dom i Högsta Förvaltningsrätten och att staten inte vågar ta ställning i konflikten mellan två oförenliga intressen.

Här hade jag kunnat låtsas att det inte gick att dra någon annan slutsats av Sundins inlägg än att dåliga ansökningar ska släppas igenom och att domstolarna ska hindras att tolka lagen. Men jag har inga motiv att argumentera på det sättet.

Om Sundin hade motstått lusten att försvara sitt tankebygge mot väderkvarnar och i stället försökt svara på min fråga, hade han kanske plockat fram miniräknaren. Då hade han upptäckt en ekvation som inte går ihop. Priset för att låta omställningen betyda ”Full fart framåt, men byt till ett sämre bränsle” är helt enkelt för högt.

Katalys rapport är välbehövlig, eftersom den skissar en konstruktiv väg framåt.

Men jag föreslår en ny utgångspunkt för den fortsatta diskussionen, nämligen att skifta fokus från bränsleutbytet till framtidens ödesfråga: Hur får vi ut maximal ekonomisk nytta ur minsta möjliga mängd material?

Där hade en intressant diskussion om teknik och ekonomi kunnat ta fart. Ja, om allt från nanoteknik till uthyrningsmodeller till skatteväxling.

Men så länge vi sitter fast i expansionslogikens grundsats, att svaret måste vara fler hål i marken, räcker blicken inte så högt.