Det finns något tragiskt över regeringens nylagda vårändringsbudget.

Trots en stark ambition och hela 45 miljarder kronor i ytterligare satsningar är det uppenbart att mittenpartierna Centern och Liberalerna vägrar släppa igenom viktiga satsningar.

Satsningarna på arbetsmarknadspolitiken blir därmed otillräckliga, men framför allt riskerar flera av satsningarna att bli felriktade.

En sådan satsning är tilläggsbudgetens stöd till ”matchningsfirmor” för de arbetslösa.

Problemet är dock inte matchning utan att de långtidsarbetslösa har en alltför låg utbildning för att ta de jobb som finns. Det som behövs är alltså utbildning.

Visst finns även nya utbildningssatsningar med för arbetslösa, och det är vällovligt att en stor del av dem riktas till ungdomar. Vi har inte råd att få en generation som knappt kommer ut ur skolan innan de blir arbetslösa.

Men mer borde ha gått till en större utbyggnad av utbildningen för främst utrikesföda med kort utbildning. Där hjälper ingen matchning.

Det finns också en risk att de medel som avsätts till arbetsmarknadspolitiken inte till fullo används.

Sedan Centern lyckats baxa igenom dagens avveckling av arbetsförmedlingen har stora resurser inom svensk arbetsmarknadspolitik förvandlats till samma aska som de olycksaliga i Dantes Inferno fåfängt dansar kring i, där ingenting finns att greppa.

De extra miljarder som nu skyfflas in riskerar att virvla runt som ytterligare aska på arbetsförmedlingar utan kontor och utan personal. 

Hela systemet bör återuppbyggas.

Vi får hoppas det sker i höstens budget för 2022.

Den tillfälliga ersättningen för karensavdraget blir kvar till den 30 juni. Karensavdraget bör dock helt avskaffas.

A-kassan bör även den långsiktigt förstärkas även efter pandemin. 

När det gäller budgetens nya satsningar mot kriminaliteten poängterar Magdalena Andersson, i likhet med polismyndigheten, att repressiv politik blir meningslös om den inte kombineras med fler åtgärder för att bryta nyrekryteringen.

Vare sig vi strävar efter hårdare straff eller förebyggande åtgärder – eller båda – så krävs alltså resurser.

Centern och Liberalernas explosiva motstånd mot att tillföra dessa resurser är svårförståelig.

Under mandatperioden har mittenpartierna i stället drivit igenom ytterligare dräneringar av resurserna, som till exempel avskaffandet av värnskatten (Liberalernas krav) och utbyggnaden av rutbidragen (Centerns krav).

Även här behövs ett nytänkande till höstens budget för 2022.

Väger vi in de stora satsningar som kommer att krävas inom äldreomsorgen och övrig vård ter det sig oundvikligt att Sverige måste rulla tillbaka de gigantiska skattesänkningar som drivits fram de senaste åren och återställa skatten till rimliga nivåer.