Varför satte inte dyvattnet Götene kommun på kartan?
Ett miniatyr-Kina. En medeltidsvärld. En jätteälg med krog inuti. Det är lätt att skratta åt alla projekt som ska ge små orter lite mer hajp och synlighet. Men är det så roligt att storstaden är idealet? frågar sig Nana Eshelman Håkansson.
ESSÄ. Ett entusiastiskt kommunstyre i Götene ville rida på medeltidsvurmen som följt i kölvattnet av Jan Guillous Arn-trilogi.
Med förhoppningar om att sätta den lilla västgötaorten på kartan pumpades miljoner in i den potentiella publikmagneten Medeltidens värld.
Resultatet blev en besvikelse. Följande år hade Arn-hajpen lagt sig och premiärsäsongen lockade endast 25 000 besökare.
Det var inte bara det svaga intresset för medeltiden som var problemet. Sommaren regnade bort och det tog bara en halvtimme att vandra igenom temaparkens lervälling. Och värst av allt: Det gick inte att köpa kaffe!
Då upplevelsen skulle vara så tidsenlig som möjligt var den enda drycken som erbjöds ”dyvatten”, det vill säga kranvatten med karamellfärg.
Trots både namnbyte och Bert Karlssons investeringar gick det åt helvete.
Entreprenören introducerade mjukglass och skådning av älgko. Men efter säsongens slut blev kon attackerad av en brunstig älgtjur och dog.
Sociologen Lotta Svensson påpekar i boken att ungdomar egentligen inte flyr landsbygden, utan är marinerade i den urbana normen – idén om att lyckade människor bor i storstan
Efteråt jämförde partiledaren för lokalpartiet Götene Framtid projektet med spelmissbruk. ”De hade ju plöjt ner så mycket pengar, åttio, nittio miljoner, så de ville ju fortsätta att satsa.”
Uttrycket att sätta en plats på kartan myntades i Sossesveriges 80-tal, en tid då Guinness rekordbok var en storsäljare.
Det handlade inte enbart om att småkommuner på vischan ville visa musklerna – urbaniseringen utgjorde ett reellt hot och något krävdes för att invånarna skulle stanna kvar.
Medeltidens värld är ett av många exempel från den av Ordfront utgivna reportageboken Draksådd med underrubriken ”fiaskon och haverier när kommunen ska sättas på kartan”.
Dragon Gate känner de flesta till, initierat av den kinesiske affärsmannen Li Jingchun som gjort sig en förmögenhet på myggmedel. Det hela har blivit något av en följetong i medierna.
Tanken var ädel, en gammal flyktingförläggning byggdes om till ett mini-Kina där svensk och kinesisk kultur skulle mötas. Och det har den väl på sätt och vis gjort. Kinesisk hyperkapitalism mötte svensk kommunbyråkrati.
Det spelar ingen roll om du har 200 miljoner kronor att leka med i ett land där det finns ord som bygglov, arbetsmiljöregler, brandsäkerhet och miljöinspektörer. Till slut gav Mister Li upp och sålde Dragon Gate.
Den multnande träbjörnen i Sveg, dinosaurielandet i Åstorp och jätteälgen i Svansele – som inte bara skulle sätta Svansele utan hela Sverige på kartan!
Det är lätt att som läsare skratta åt alla misslyckade projekt, men Draksådd tar upp den återkommande paradoxen, formulerad i en riksdagsmotion från Miljöpartiet 1997:
”Trots att stora delar av vår välfärd fortfarande skapas i glesbygden betraktas den ofta som improduktiv, en kostsam börda för de tätbefolkade delarna av landet”.
De rika kommunerna – ofta belägna i storstadsregionerna – ojar sig över det kommunala utjämningssystemet, men nämner sällan att just de är beroende av att landsbygden ska leva.”
Vem ska annars stå för mat- och energiproduktionen?
Vem ser till att det finns ett sjukhus i närheten när Stockholms övre medelklass bryter benen i skidbacken?
Glesbygdsregionerna blir sällan uppmärksammade för vad de bidrar med – därtill saknar naturen ett pris i rikets budget.
Själv växte jag upp i Blekinge, som på 1980-talet kallades för ”Sveriges trädgård”.
Vår by utanför Ronneby låg i hjärtat av trädgården. Min lågstadielärare Bodil sade att vi hade flest solskensdagar per år i hela Sverige, och dessutom bäst vatten.
Ett år hamnade vår skolklass i Guinness rekordbok efter att ha lagat världens längsta rulltårta.
Någon vattentävling existerar inte, dessutom kommer ordet ”gift” upp när du googlar Ronneby + vatten. Därtill är Ronneby en av Sveriges regnigaste hålor.
Det spelar ingen roll om du har 200 miljoner kronor att leka med i ett land där det finns ord som bygglov, arbetsmiljöregler, brandsäkerhet och miljöinspektörer
Klart det var löjligt av Bodil att tuta i oss barn dessa lögner, men det invaggade i alla fall mig i en tro om att jag bodde på en speciell plats. Det fanns en samhörighet i det.
Och det var inte att bo i en kommun där ett fotbollslag har modesta ”Eringsboda SK – helt okej” som slogan som fick mig att flytta. Utan drömmen om något annat.
Sociologen Lotta Svensson påpekar i boken att ungdomar egentligen inte flyr landsbygden, utan är marinerade i den urbana normen – idén om att lyckade människor bor i storstan.
Nu bor jag i Göteborg där kommunen lagt 138 miljoner kronor på att utreda möjligheten att sätta staden på kartan genom en linbana över Göta älv.
Dryga fyra miljarder skulle det kosta.
Projektet har lagts ned, men inte göteborgarnas idérikedom. Socialdemokraterna föreslår en korvstaty på Vågmästareplatsen, varpå Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna kontrar med ett falafelmonument.
Själv har jag låst in mig själv och min bondkatt i en trång hyrestvåa och längtar efter skogen i Blekinge.
