Diktaturens skruvade arbetsmarknad

– Hela landet är ett politiskt fångläger fast under bar himmel, säger författaren Ak Welsapar.

I Turkmenistan toppar han listan över förbjudna författare och hans böcker har bränts på bål.

1994 kom Ak Welsapar till Sverige som kvotflykting. Från exilen berättar han om hur arbetsmarknaden ser ut i det hemland han tvingades lämna.

– Det är nästan omöjligt att få ett jobb. Det finns väldigt få industriföretag och de har högst ett hundratal anställda. Bästa chansen att få arbete är i byggbranschen eller att bli lärare eller läkare. 

I Väst beskrivs Turkmenistan, om landet alls uppmärksammas, som skruvat och tragikomiskt.

Med en diktator som hävdar att han uppfyller folkets önskan när han reser en guldstaty av sig själv. Som spelar in musikvideos, som uppges ha författat 55 böcker, vinner såväl rid- som racertävlingar och självklart slår hole in one när han inviger en ny golfbana.

Men för befolkningen är Turkmenistan ett skräckvälde. 

Den tidigare tandläkaren Gurbanguly Berdimuhamedow har styrt landet, som de senaste åren blivit alltmer slutet, sedan 2007. 

För invånare som köar tolv timmar för att köpa vetemjöl och salt i en statlig livsmedelsbutik är det långt till diktatorns flådiga palats i huvudstaden Ashgabat. 

Under 2000-talet beräknas fler än två miljoner människor ha flytt landet i jakt på jobb och ett bättre liv. De flesta bor nu i Turkiet eller Ryssland. 

Personer som har besökt Turkmenistan berättar om detaljstyrda scheman och personliga ”guider” som följer efter hack i häl. Berdimuhamedow styr med hjälp av sin klick av beskyddare, polis och underrättelsetjänst. 

Ingen vet hur hög arbetslösheten är. För några år sedan var den närmare 60 procent, i dag troligtvis högre. 

Ak Welsapar driver sedan några år tillbaka en internetradiokanal som kommenterar läget i Turkmenistan. 

– Formellt finns en arbetsförmedling men vi får uppgifter om att den inte alls fungerar. Invånare registrerar sig men det finns inget stöd, säger han. 

Ak Welsapar har ingen kontakt med sina syskon, de vågar inte. Däremot får han uppdateringar från andra invånare om läget i landet, de allra flesta från unga som drömmer om ett annat liv. 

– Jag hade kontakt med en av mina bröder. Han var lärare men blev av med jobbet på grund av sitt efternamn Welsapar. När han till slut efter åtta år lyckades hitta ett nytt jobb slutade han att höra av sig. Han vågar inte riskera sitt jobb genom att ha kontakt med mig. 

På pappret innebär statliga jobb reglerad arbetstid rätt till fyra veckors semester. Men även det är mycket godtyckligt, förklarar Ak Welsapar. Om chefen säger åt en anställd att stanna kvar på jobbet eller inte ta ut ledighet finns inga andra val än att lyda. 

Exilförfattaren träffade Berdimuhamedow flera gånger under sin tid på universitetet, då den nuvarande diktatorn doktorerade i tandvård i Moskva. Redan då var han väldigt upptagen av sitt utseende och pratade alltid kläder eller frisyrer, minns Ak Welsapar. 

Självupptagenheten har inte avtagit med åren. Berdimuhamedow vill gärna ha ett nytaget officiellt porträtt av sig själv, ibland så ofta som varje månad. 

Porträtten, som hänger i varje offentlig byggnad, måste köpas in och det är de anställda som står för notan. 

– De tvingas samla in pengar och ta från sina löner, berättar Ak Welsapar.  

Men den som alls har en lön är ändå lyckligt lottad. Sedan flera år befinner sig Turkmenistan i en djup ekonomisk kris. 

– Invånarna är lämnade åt sitt eget öde. Ekonomin har kollapsat. Landet lider, befolkningen lider, säger Farruh Yusupov, journalist på nyhetskanalen Radio Free Europe som finansieras av USA och följer utvecklingen i landet. 

Turkmenistan är ett av få länder med dubbla valutor. 

Farruh Yusupov berättar att den officiella kursen är 3,5 malat per amerikansk dollar, men på svarta marknaden är dollarn värd nästan tio gånger mer. 

Staten har alltid subventionerat vissa livsmedel men nu räcker statskassan enligt Yusupov inte längre till för att möta den hungrande befolkningens behov. 

– Folk har inte råd att köpa bröd. En officiell lön på 300 dollar är numera bara värd 30-35 dollar. Jag kan bara spekulera men jag tror att majoriteten just nu lever under fattigdomsgränsen, säger han.

Redan innan pandemin hade regimen gjort det svårare för medborgare att resa.

Även resor inom landet kräver pass. Det är till exempel förbjudet för invånare – eller rättare sagt förbjudet för män, eftersom kvinnor inte får ha körkort – i ett angränsande län att köra bil till huvudstadsområdet.

– Invånare som kommer till huvudstaden för att söka jobb motarbetas av polisen. De behandlas som illegala migranter fastän de bor i samma land, säger Ak Welsapar.

Förutom naturgas är bomull en viktig exportvara. Varje år tvingas tiotusentals statsanställda ut på landsbygdens fält för att skörda. Enligt organisationen Anti-Slavery International är det endast möjligt att slippa genom mutor eller om man betalar någon annan som gör jobbet. 

Ikea har beskyllts för att bidra till tvångsarbete genom att sälja bomullstextilier tillverkade i Turkmenistan.

Staten äger all mark, landets bönder arrenderar jorden de odlar. Staten bestämmer vad som ska odlas eller födas upp och lantbrukare måste följa en strikt produktionsplan. 

Tvånget följer invånarna vad de än gör. 

Många turkmener är ovetandes om omvärlden där Sverige är bortsuddat på världskartan. Möjligheten att ta del av information utifrån är kraftigt begränsad.

Internet är tillgängligt för en mindre skara men det råder strikt censur. För att komma åt information och kommunicera med omvärlden försöker en del invånare koppla upp sig mot VPN-tjänster.

Statsägd tv och radio är propagandamaskiner. Efter Nordkorea anses Turkmenistan ha sämst pressfrihet i hela världen, enligt organisationen Reportrar utan gränser. 

Landet är också bottenrankat i tankesmedjan Freedom House demokratiindex. Långa fängelsestraff delas snabbt ut vid minsta möjliga meningsmotstånd. Journalister har fängslats för innehav av tuggtobak och för att ha tagit bilder på en öde semesteranläggning. 

I och med att Turkmenistan är så slutet är det mycket svårt att få information om läget i landet. 

Naturgasen anses hittills ha varit regimens stöttepelare. Turkmenistan uppges ha världens fjärde största naturgasreserv och har exporterat mycket till grannländer. Men för några år sedan drog Ryssland in sin import, därefter Iran. Kvar står Kina som stor importör. 

Detta har skadat statskassan och i stället har byggsektorn blivit en pengatvättmaskin. Enorma summor pumpas in i fastigheter, inklusive lyxhotell, som aldrig utnyttjas.

För miljardbelopp byggs nu bland annat en ny administrativ huvudstad i den södra regionen Ahal. Där styr Berdimuhamedows son Serdar som många spår kommer ta över makten i framtiden.

Han skulle i så fall bli landets tredje diktator sedan Sovjetunionens fall.