Frankenstein är monstret som speglar vår tid

ESSÄ. Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat henne från ”det andra”. Olika tider har haft  olika monster som representerar tidsandan.

Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider. 

2000-talet präglades av zombien. Från att ha varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal.

Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in i finrummen. 

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form.

Ibland smart, ibland botad, ibland en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö. 

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster mer representativt för vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen och gått in i en ny period – antropocen. 

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte längre vet vart det leder.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse?

Många av de planetära gränser som bland annat Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”. 

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna års­tiderna. I de allt våldsammare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst. 

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare. 

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande.

År 1816, som ibland kallas året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommarlösa sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett fritidshus i de schweiziska Alperna.

På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräck­historier. 

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstone­craft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd. 

Boken kom ut 1818 och klassas som den första science fiction-berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta.

Han sätter ihop en kropp av likdelar från olika människor och ger den liv genom elektricitet. Men när den vaknar drabbas han av panik inför sin skapelse.

All energi han haft under åren han arbetat med att försöka övervinna döden försvinner. 

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera.

Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom – även när han hjälper dem. 

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande och bitter konflikt där deras fiendskap fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord. 

Varelsen blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär mot både Frankenstein och hela människosläktet. 

Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss. 

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse?

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare

Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala för  med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften på alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss? 

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera? 

Victor Frankenstein åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under.

Behöver vi människor gå samma öde till mötes? 

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet, men det finns fortfarande möjlighet att undgå Victor Frankensteins öde.