I tre dagar hade Tomoko Kobayashi barrikaderat sig i hemmet. När hon till slut bestämde sig för att hörsamma myndigheternas uppmaning att evakuera möttes hon av en sällsam värld. 

Allting var svartvitt. Täckt av den grå lera som tsunamin dragit med sig. Bara ett trafikljus blinkade rött. 

Inga fåglar kvittrade, inga människor pratade, inga bilar brummade.

Världen var både färglös och ljudlös, berättade hon när vi i förfjol möttes i Odaka, i den japanska prefekturen Fukushima.

Katastrofen den 11 mars 2011 började med en av de mest kraftfulla jordbävningar som någonsin registrerats. Magnitud 9,0. Tillräckligt för att förskjuta jordens rotationsaxel med 17 centimeter. 

41 minuter efter skalvet nådde den första tsunamivågen Fukushima Daiichi. Betongbarriären kring kärnkraftverket var tio meter hög. Flodvågorna var 14 meter. 

Elnätet slogs ut, nödgeneratorerna likaså, kylsystemen havererade. Anställda på ägarföretaget Tepco kämpade desperat men förgäves. Samtliga tre reaktorer i drift drabbades av härdsmältor.

Trots försäkringar om ofarlig strålningshalt vill få äta fångsten från Fukushima.

Fortfarande syns spåren överallt. Vägarna kantas av svarta sopsäckar i stora högar. Fjorton miljoner kubikmeter radioaktiv jord ska samlas in och saneras. 

Delar av prefekturen är fortfarande stängda. En strålningsmätare i spökstaden Tsushima visar två millisievert per timme. Husen förfaller. Risfälten har vuxit igen. Hjortar och vildsvin har flyttat in där människorna har lämnat.

Arbetsmarknaden förändrades i grunden. Den viktiga fiskenäringen slogs i spillror. Med stöd av staten försöker fiskekooperativ komma på fötter igen, men marknaden är borta. Trots försäkringar om ofarlig strålningshalt vill få äta fångsten från Fukushima.   

Samma sak har drabbat lantbrukarna. Trots strikt livsmedelskontroll går merparten av den produktion som finns kvar till djurfoder.  

Fukushima kommer att vara förgiftat i minst 40 år. Frågan är om prefekturen någonsin kommer på fötter. 

Regeringen vill ge sken av framgångsrik återhämtning men skandaler och lögner har tärt på förtroendet. Många har lämnat. Få barn föds.  

Fem år efter härdsmältorna fick Tomoko Kobayashi flytta tillbaka till det Odaka där hon är född och uppvuxen. Men återvändarna utgör en minoritet. Som vårdar sina minnen snarare än bygger för framtiden.

– Det är ungefär 3 600 som flyttat tillbaka hit. Innan var vi 12 000. De flesta som vänt hem är över 60 år. Jag också.