Lena Mellin har en poäng om Meghan Markle

ESSÄ. I dagarna gjorde Prins Harry och hans fru Meghan Markle en intervju med Oprah Winfrey där de berättade om händelserna som lett till att de bryter med hovet. 

Markle och parets son har utsatts för utsökt vidrig rasism. Hon har pressats så hårt att hon haft självmordstankar, och förbjudits att söka hjälp för dessa. 

När Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin skriver om intervjun har hon svårt att uppbåda någon vidare sympati. 

“Samtidigt måste man komma ihåg att vi talar om några av världens mest privilegierade människor. De har egen förmögenhet, lever i lyx och överflöd, skapar i hög grad sina egna jobb och får därmed syssla med saker de tycker är intressanta. De lever gott och tillräckligt, skjutsas i tjusiga bilar dit de vill och så vidare, och så vidare.”, skriver Mellin, i en krönika som fick sociala medier att rasa.

Och visst, det är inte världens skarpaste text, men har inte Mellin en sorts poäng?

I dokumentären This is Paris är det meningen att vi ska få se en ny bild av Paris Hilton. Med en mörkare röst än den vi är vana vid talar Paris om “rollfiguren” hon spelade i sin reality show och sitt offentliga liv.

Att återuppfinna sig själv, bli ny, är ett centralt tema i den Amerikanska mytologin. Det speglas i verk som Susan Faludis biografiska I mörkrummet, som handlar om hur hennes misshandlande far genomgår könskorrigering och försöker bygga ett nytt förhållande till sin dotter

Det samhälleliga samtalet om Meghans självmordstankar leder inte till några förändringar för någon som brottas med liknande tankar i en hyresrätt i Märsta

I tv-serien Mad Men skapar huvudpersonen Don Draper sin framgång genom att fejka sin död och bli någon annan. Det centrala temat i verk som de här är hur du inte kan fly från dig själv och det du tidigare har gjort.

En könskorrigering strävar efter att finna en balans mellan det kön någon har och det som presenteras utåt. Det raderar inga synder från det förflutna. 

Don Draper I sin tur, plågas av samma barndom, samma tomhetskänslor, även i sitt nya till synes perfekta liv.  

This is Paris kretsar kring en händelse i Hiltons ungdom där hennes föräldrar skickade henne till ett internat där hon misshandlades och kränktes.

Underförstått i dokumentären är att allt som följt varit ett resultat av denna händelse. Men är inte Paris Hilton ett ganska konstruerat offer?

Vi förväntas, avkrävs, medkänsla för offentliga personer dagligen.

När en före detta supermodell och hennes stiliga sångare till man som ständigt syns i alla flöden drabbas av ett missfall är det givetvis en personlig tragedi. Det är självklart att vi alla reagerar med sorg. Det är en upplevelse vi kan relatera till. 

Men något händer med tragedin när den via stajlade fotografier når våra flöden. Jag görs till del av den mycket personliga katastrof som drabbar människor jag bara haft ytliga åsikter om innan. 

Under dagen fylls mina flöden med uppmaningar om hur jag bör känna inför detta.

Motvilligt börjar jag undra hur de kan ha så många olika foton? Hur många olika poster om sitt missfall har de producerat egentligen? Hur ser teamet ut på sjukhuset? 

Jag uppfattar genom kommentarerna jag, mot min vilja, läser hela dagen att sådana frågor är bortom god smak. Vi ska enhälligt sörja med kändisparet, vi är del av deras liv vare sig vi vill eller inte och det är vår etikett snarare än deras som är under lupp. 

En tweet som återkommer i olika versioner är “kändis x kan inte läsa din dumma tweet om missfall/självmord, men din kompis som genomgår samma sak kan läsa den”. Men är inte den andra sidan av det att din deprimerade kompis ser att depression bara tas på allvar när det drabbar någon som räknas?

Idén om att vi måste känna med Markle eller Hilton är att vår medkänsla är så omfattande att vi till och med kan känna med en privilegierad främling.

Men i både gamla och sociala medier är teorin om empati snarare en trickle down-ekonomi där kreti och pleti får dela på omtanken som blir över när popstjärnor och prinsessor fått sitt. 

För kvinnor gifter in sig i rasistiska skitfamiljer hela tiden, utan att världen begråter dem. Personer i din omgivning som genomlider psykisk ohälsa har inte i närheten av samma stöd som Meghan Markle, inte heller några fuck off-pengar. 

Paris Hilton var med om ett övergrepp i sin barndom – en fruktansvärd händelse som vi vet är en alldeles för vanlig erfarenhet.

Visst ska vi ha sympati för att hon var med om något hemskt. Men kopplingen till skapandet av en persona vars främsta karaktärsdrag var att hon hatade fattiga är oklar. 

Varför är vi ens nyfikna, varför letar vi efter Paris privata tragik? Har vi inte brytt oss om henne tillräckligt? Vilken tragik följde i hennes spår?

Hur lever kvinnorna i dag, som på 00-talet tog telefonlån för att ha råd med Hiltons handväska? Vilket ansvar bär Hilton för alla fulavlade chihuauor som fyller Amerikanska hundhem?

Vilken medkänsla har vi för sömmerskorna i Boohoos låglönefabriker som skapar Paris Hilton-kollektionen?

Hela Paris Hiltons karriär bygger på ett efternamn, och nu ska vi dessutom tycka synd om henne. Men hon hade ju faktiskt inte behövt göra något alls.

Hon hade kunnat sitta på kammaren, käkat Fabergéägg och lekt med en väldigt liten hund tills polarisarna smält om hon hade velat. 

I stället skapade hon en persona – och antingen denna, eller Hilton själv röstade på Donald Trump och kallade alla kvinnor som anklagat honom för övergrepp för lycksökare. 

I dokumentären behandlar hon de omkring sig som tjänstefolk och klagar på att ingen sorterar hennes smycken åt henne. Det finns en tragik i det, men är det en tragik som har någonting med oss att göra?

Meghans och Paris erfarenheter är mörka och hemska men de är inte allmängiltiga.

Att prata om rasism utifrån Meghan Markle, om övergrepp mot barn utifrån Paris Hilton, om psykisk ohälsa utifrån Kanye West, skymmer till slut sikten snarare än breddar samtalet. 

Men något händer med tragedin när den via stajlade fotografier når våra flöden. Jag görs till del av en mycket personliga katastrof som drabbar människor jag bara haft ytliga åsikter om innan

När din kollega på jobbet utsätts för rasism kan hen inte emigrera eller ringa Oprah för att få upprättelse. När övergrepp från barndomen kommer ikapp din partner så har hen inte ett parfymimperium att luta sig mot medan hen läker på en privat strand. 

När din bästa kompis har bipolära skov så riskerar hen att förlora jobb och privatekonomi. Rika kändisar genomlever samma mänskliga trauman och erfarenheter som oss, men de har helt andra förutsättningar att hantera dem. 

Det är lätt att känna empati med Meghan Markle, hon lever i en saga och vi kommer aldrig träffa henne.

Om vi skulle göra samma sak med kvinnan som tigger utanför ICA varje dag så är det inte längre en saga och empatin riskerar att ha konsekvenser.

När kändisar görs till objekt för vår empati är det som att de blir de enda som tillåts vara fullständiga personer. Samtidigt får vi allt mindre sympati för de som halkar ur trygghetssystem, blir sjuka eller går under i sorg eller psykisk ohälsa. 

Varje dag möts vi av historier om hur dödssjuka personer förnekas sjukförsäkring, hur människor på flykt dör eller genomlider fruktansvärda trauman, hur personer med funktionshinder förnekas LSS och lämnas i ensamhet och isolering. 

Det anses ofint i den politiska diskursen att överhuvudtaget påminna om att beslut X leder till konsekvens Y.

Att volymmål och barn som drunknar har ett samband. Kändisar blir i detta en sorts medlidande-avatarer. Avgudabilder som vi deponerar vår empati hos, så vi kan fortsätta blunda för lidandet mitt ibland oss. 

Vi ska enhälligt sörja med kändisparet, vi är del av deras liv vare sig vi vill eller inte och det är vår etikett snarare än deras som är under lupp

Vi gråter över tanken att Markle förnekades psykiatrisk vård av kungahuset, men har vant oss vid tanken att folk runt omkring oss avvisas av psykvården. Vi känner empati med kändisarna just för att de har utrymmet att födas på nytt, medan vi andra tvingas leva detta vårt enda liv.

Om livets svåra frågor utgår från en ouppnåelig elit blir trauman och kriser ännu ett privilegium för de utvalda.

Ingenting i efterdyningarna av intervjuerna med Hilton eller Markle har handlat om att applicera det de varit med om på hur vi organiserar samhället. Om bättre tillgång till psykiatrisk vård, om de övergrepp som sker på anstalter och internat eller något annat med någon sorts allmängiltighet.

Du kommer aldrig behöva välja mellan penningstinna kontrakt med Netflix eller livvaktsskydd genom hovet.

Det samhälleliga samtalet om Meghans självmordstankar leder inte till några förändringar för någon som brottas med liknande tankar i en hyresrätt i Märsta.

Det är att göra det för lätt för sig att slänga sig med svepande formuleringar som “psykisk ohälsa kan drabba vem som helst” eller “pengar kan inte köpa lycka”. 

Att inte ha drottningens stöd är en mindre sak än att förlora lägenheten och de allra flesta av oss kan inte åka och vila upp sig i en infinity-pool på Mykonos när vi lider.