”Klass och kön påverkar pandemins effekter”

Vi närmar oss årsdagen sedan WHO klassade spridningen av coronaviruset som en pandemi.

Vi har alla egna, individuella upplevelser av vad den här pandemin betytt och hur den påverkat oss.

Många, alldeles för många, har förlorat någon närstående. Medan vissa blivit uppsagda har andra jobbat mer än någonsin.

Och medan några tagit ansvar genom att jobba med vardagsrummet som kontor har andra gjort det genom att jobba dubbla skift. 

Men det är samtidigt tydligt att alla inte påverkas lika mycket, inte på samma sätt och inte med samma konsekvenser.

Trots att pandemin har satt svart på vitt vilka yrken som är samhällsviktiga så har Sveriges arbetare i många fall dragit kortaste strået under det gångna året. Det är ingen slump.

Det är svårt att föreställa sig hur ett Sverige där klass och kön inte hade samma betydelse skulle ha hanterat coronapandemin. Men jag är trygg när jag påstår att det mesta skulle ha sett väldigt annorlunda ut

Med ett år av coronapandemin i ryggen går det tydligt att se två faktorer vars verkningar gjort sig smärtsamt påtagliga; klass och kön.

De strider som Kommunal har fått ta, och som avlöst varandra, genom hela coronapandemin vågar jag påstå är ett direkt resultat av ett system där arbetaryrken värderas lågt, och de kvinnodominerade arbetaryrkena inom välfärden värderats ännu lägre.

Kampen för skyddsutrustning talar sitt tydliga språk. Ända från pandemins början har medlemmarna i Kommunal varit tvungna att föra en mer eller mindre konstant kamp för få använda adekvat skyddsutrustning i sitt arbete.

Samtidigt som vi skulle slå en skyddande ring runt de äldre lämnades personalen i äldreomsorgen stort sett ensamma att skydda sig med vad som fanns tillhands.

Detta medan arbetsgivare och myndigheter valde att häva de skyddstopp som lades.

Det är svårt att hitta exempel på andra yrkesgrupper som behandlats på samma sätt. Priset för detta har betalats av både medlemmarna i Kommunal och de äldre. 

Långtidscorona och utförsäkring är ett annat exempel. Redan innan coronapandemin hade äldreomsorgen högst andel sjukskrivningar på hela arbetsmarknaden. Under det senaste året har anmälningarna om att ha insjuknat på jobbet ökat lavinartat.

I slutet av förra året rapporterades det att personer som drabbades av långvarig sjukdom till följd av att ha smittats av corona på sitt arbete nått den så kallade stupstocken i sin sjukförsäkring, dag 180, och till följd av det skulle komma att utförsäkras.

Trots att de fortfarande var sjuka. Efter ett mindre ramaskri valde riksdagen att lätta på reglerna för 180-dagars gränsen.

Oron kvarstår dock för klockan tickar allt närmare den andra stupstocken, 365-dagars gränsen.

Det finns en stor cynism i att samma samhälle som är så beroende av att anställda inom välfärden sköter sitt jobb visar en sådan ovilja att ställa upp när välfärdens personal behöver det.

Det är en ovärdig ojämnvikt som också har få likar på svensk arbetsmarknad. 

Rubrikerna om vaccinfusk den senaste tiden är det nog få som missat. Rapporterna om att höga chefer låtit vaccinera sig själva och sina familjer istället för att låta vaccinet gå till dem som de är menat för – personalen inom vård- och omsorg, har så gott som avlöst varandra.

Konsekvenserna för dessa höga chefer att helt fräckt armbåga sig före i vaccinationskön har oftast varit precis inga alls.

Samtidigt som vi skulle slå en skyddande ring runt de äldre lämnades personalen i äldreomsorgen stort sett ensamma att skydda sig med vad som fanns tillhands

Samtidigt rapporterar en stor andel av de medlemmar vi tillfrågat, inte minst inom äldreomsorgen, att de inte ens erbjuds möjlighet att vaccinera sig på arbetstid utan tvingas ta ut tjänstledighet eller semester för att ta vaccinet. Det är minst sagt skilda världar.

I dag är den 8 mars, internationella kvinnodagen. Ett år har gått sen världen drabbades av den värsta pandemin på decennier.

Det är svårt att föreställa sig hur ett Sverige där klass och kön inte hade samma betydelse skulle ha hanterat coronapandemin. Men jag är trygg när jag påstår att det mesta skulle ha sett väldigt annorlunda ut.

Och en sak är säker – ska det förändras på riktigt så måste vi se saker för vad de är: att klass och kön spelar roll. Det styr de beslut som fattas – och de som inte fattas.

Coronapandemin må ha blixtbelyst följdverkningarna av ett system som missgynnar arbetarkvinnor, men kris eller ej, det är ett system som genomsyrar allt.

Det gör mig förbannad – det medlemmarna i Kommunal som samhället nedvärderar och missgynnar.

Men det är hela samhället som betalar priset.

• Tobias Baudin

  Förbundsordförande Kommunal