Så blev Kazakstan ett av världens värsta länder för facket

– De sköt inte i luften, de siktade inte mot människors ben. De sköt för att döda.

Så beskriver den kazakiske människorättsaktivisten Galym Ageleuov händelserna den 16 december 2011. 

Oljearbetarstrejken i staden Zjanaozen hade pågått i åtta månader.

Först hade striden handlat om löner och villkor. Men sedan fackliga företrädare misshandlats, fängslats och mördats kom konflikten att politiseras.

Tusentals arbetare hade marscherat till regeringspartiet Nut-Otans lokala kontor och kollektivt avslutat sina medlemskap. 

Versionerna om vad som hände den där dagen går isär.

Myndigheterna hävdar att strejkande stormade självständighetsfirandet på Alantorget och tände eld på byggnader.

Andra uppgifter gör gällande att provokatörer utklädda till oljearbetare startade oroligheterna. Klart är att ordningsmakten redan från början hade massiv närvaro på plats.  

När krutröken skingrats låg, enligt officiella siffror, 16 arbetare döda på marken. Oberoende källor menar att det verkliga antalet var uppemot 100.

Videoklipp visar hur polisen fortsatte slå skottskadade arbetare som försökte kräla från platsen.   

Efter massakern förändrades myndigheternas strategi. Naket våld minskade. Juridiska trakasserier ökade. 2014 skrevs arbetsrätten om. 

– Rättigheterna inskränktes kraftigt. Det satte facken i en väldigt farlig situation. Lagen från 2014 gjordes dem juridiskt ansvariga för enskilda medlemmars handlingar under konflikter, och den som organiserade en strejk kunde åtalas för ”uppvigling till socialt hat”, säger Vadim Borisov, regional sekreterare på det globala facket IndustriAll.

16 Så många oljearbetare sköts i Zjanaozen, enligt officiella siffror.

– Alla dessa lagändringar kom till efter tragedin i Zjanaozen.     

Sedan FN:s arbetsorgan ILO upprepade gånger kritiserat Kazakstan reformerade landet i fjol slutligen sitt regelverk. Formellt är det nu fritt fram att bilda oberoende fackföreningar. Men något töväder tycks det inte vara tal om.   

– De här förändringarna är bara på pappret. I praktiken har ingenting förändrats, säger Vadim Borisov.

Den senaste juridiska attacken riktas mot Olje- och energiarbetarförbundet med runt 4 000 medlemmar.

Fackföreningen har länge varit en nagel i ögat på myndigheterna.

2019 dömdes dess dåvarande ordförande Erlan Baltabaj till sju års fängelse för förskingring, anklagelser som facket hävdar var uppdiktade. Efter en internationell solidaritetskampanj släpptes han fri men är fortsatt förbjuden att arbeta fackligt.  

Den pågående processen syftar till att helt upplösa oljefacket. Enligt åklagarna finns felaktigheter i förbundets stadgar.  

– Det handlar om statlig kontroll över arbetsmarknaden. Om medborgarna kan bilda oberoende organisationer ses det som ett hot mot regimen, säger Vadim Borisov.

– Det är ganska uppenbart att det finns ett politiskt beslut att likvidera alla oberoende fack och staten letar efter och hittar fler och fler formella skäl att inte godkänna dem.

Enligt facket är det oljebolagen som initierat rättsprocessen genom att utnyttja sina myndighetskontakter. En rimlig slutsats, menar Vadim Borisov.    

– Korruptionen är omfattande och på ett eller annat sätt är alla företag kopplade till myndigheterna, säger han.

– Så när arbetarna höjer rösten eller strejkar har de inte bara företaget emot sig, utan även staten, polisen, domstolarna, massmedierna. Hela systemet. För den här fackföreningen är det en hård attack, men för den kazakiska staten är det bara en del av den dagliga rutinen för att släcka gnistor av oberoende.

Världsfacket Ituc har brännmärkt Kazakstan som ett av världens tio värsta länder vad gäller rättigheter i arbetslivet. 

Så har det inte alltid varit. I början av 1990-talet levde hoppet om en demokratisk utveckling.

– Efter Sovjetunionens kollaps såg Kazakstan ut att vara det mest fria av länderna i Centralasien, säger Vadim Borisov.

Men landet rörde sig snart i auktoritär riktning. Presidenten Nursultan Nazarbajev, som styrt sedan självständigheten 1991, knöt allt mer makt kring sin allt mer excentriska person.   

– När du har upplevt frihet och får se dina rättigheter krympa så kämpar du för dem. Det är därför Kazakstan är på tio i topp-listan. Inte för att läget är bättre i regionens andra länder, utan för att det var det enda landet i Centralasien där fria fackföreningar fick fäste, säger Vadim Borisov.

– Det finns fortfarande rester av den fria fackföreningsrörelsen. Det finns fortfarande modiga hjältar som vågar utmana makten. 

Dessa rester av en oberoende rörelse, kan de utgöra grunden för något nytt?

Nazarbajev avgick oväntat 2019 och efterträdaren Kasym-Zjomart Tokajev anses vara marginellt mer reformvillig, kan det innebära en öppning?  

Förmodligen inte, säger Vadim Borisov.

– Tyvärr ser jag inte en positiv utveckling framför mig. Inte för att arbetarna inte är organiserade utan för att så mycket hänger på Kazakstans ekonomi och dess inverkan på politiken.

– De senaste åren har kinesiska investeringar ökat kraftigt och kinesiska företag är väldigt fackfientliga. Företagen har kopplingar till staten, och det riskerar att göra staten än mindre intresserad av att följa internationella regelverk. På så vis ser utsikterna dystra ut.