Frigivna journalisten i Algeriet: ”Stödet är som syre”

– Det är knappast en slump att vi släpps just nu, säger journalisten Khaled Drareni till Arbetet Global.

I fredags förra veckan benådades plötsligt ett 30-tal personer från sina fängelsestraff i Algeriet. Det skedde två dagar innan motståndsrörelsen Hirak skulle fira sitt tvåårsjubileum. 

Kränkningar av fackliga rättigheter är vardag i Algeriet som enligt The Economist demokratiindex betecknas som ett land med en auktoritär regim. Men sedan februari 2019 har protesterna för demokratiska reformer växt.

Då inleddes regelbundna, fredliga och massiva manifestationer i protest mot vad de hävdar är en korrupt och odemokratisk regim. 

Enligt oppositionen är frigivningarna ett av flera försök från presidenten Abdelmadjid Tebboune att stävja rörelsen. 

Khaled Drareni säger själv att han inte är politiker men att han blivit en symbol för kampen för yttrandefrihet och pressfrihet. 

Han är korrespondent för franska TV5Monde, har grundat informationssajten Casbah Tribune och är dessutom Reportrar utan gränsers representant i huvudstaden Alger.

När han släpptes hade han suttit fängslad i elva månader och sa sig vara lättad över att ha kommit ut. 

– Det är förstås hårt att sitta inlåst. Tack och lov kände jag mig ändå fri inombords. Jag tänkte att det är normalt att vara instängd i dagens Algeriet, eftersom jag är oberoende journalist i ett land där pressfriheten inte existerar. Men jag kommer inte att känna mig helt fri förrän den dag då det inte längre finns några politiska fångar i Algeriet. 

Exakt hur många politiska fångar som finns kvar bakom murarna vet han inte. Enligt stödgruppen CNLD var de ett 70-tal före helgen. 

Khaled Drareni själv arresterades när han bevakade en manifestation. Först dömdes han till tre års fängelse. Men i september förra året sänkte en appellationsdomstol straffet till två år.

Han påstås ha ”uppviglat befolkningen till manifestationer som hotar den nationella integriteten”. 

Enligt algerisk lag så är det svårt att fängsla journalister. Khaled Drareni dömdes ändå, eftersom han saknade ett regelrätt presskort och därför inte kunde bevisa att han är journalist.

Ett absurt motiv, enligt honom själv. 

– Jag har intervjuat varenda minister i regeringen, och alla som har makten i Algeriet i dag. Sedan påstår man att jag inte är journalist. 

Han säger att han inte vet om presidentens agerande innebär början på slutet av repressionen mot journalister, fackligt aktiva och andra personer som uppfattas som ett hot mot den sittande makten. 

– Jag hoppas förstås det. Men i januari förra året släpptes över 110 politiska fångar. Det förhindrade inte att tiotals och åter tiotals personer arresterades bara några veckor senare. 

Hirakrörelsens manifestationer upphörde förra våren på grund av Coronapandemin. Men att rörelsen fortfarande är levande visades bland annat under de demonstrationer som organiserades i flera algeriska städer under måndagens jubileum. 

Att Khaled Drarenis släpptes betyder inte att hans problem med rättvisan är över. Till skillnad från andra är han inte benådad utan endast villkorligt frigiven. 

På torsdag den här veckan (25/2) ska Högsta domstolen behandla hans överklagande mot domen från i höstas.

Han tror att domstolen sannolikt beslutar att en appellationsdomstol ska ta upp hans ärende på nytt. 

När processen är färdig ska han omedelbart återuppta sitt arbete som journalist. 

– Det är det enda jag kan. Men jämfört med journalister i ett land som Sverige, måste vi kämpa på två fronter här. I första hand måste algeriska journalister slåss för pressfriheten och i andra hand för att få fram information och liksom ni kunna berätta vad som händer. 

Khaled Drareni säger att det är viktigt för politiska fångar att känna ett stöd utanför murarna. Både nationellt och internationellt. Upprop och resolutioner från både enskilda och organisationer har av stor betydelse.

– Det är som syre. Jag stod ut i fängelset bara för att jag visste att det fanns massor av människor som protesterade för att de vet att jag är oskyldig. Ni som inte själva har suttit i fängelse kan inte föreställa er hur värdefull solidariteten utifrån är. 

Anna Trenning-Himmelsbach, frilansjournalist