Sedan corona bröt ut har fler och fler övergivit livet i städerna för att ta sig till landet där ”tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus”, som Ulf Lundell skaldade.

Och visst, när vi inte längre kan skörda stadslivets frukter, eller bara göra det med gnagande samvete och paranoia, är det väl lika bra att dra på sig gummi­stövlarna och göra slag i saken.

Själv känner jag mig lite som dem som lyssnade på Nirvana innan Kurt Cobain dog, eftersom jag lämnade Malmö för Glimåkra, ett litet samhälle i nordöstra Skåne, redan innan vi drabbades av pandemin.

Därför kan jag också uttala mig om vad det innebär att gå från ett urbant smörgåsbord till att inte behöva välja pizzeria eftersom det bara finns en.  

Jag har sett på sociala medier hur vänner i Stockholm, när tiderna var annorlunda, köade till babyrave, komplett med rökmaskin och neonrör.

Min egen motsvarighet var babysången i kyrkan dit jag gick varje fredag.

Ibland var det bara jag och diakonen där; vi gick runt i ring och sjöng att vi var guds små solstrålar i en alldeles för hög tonart.

Hon med en pedagogisk fejkbebis och jag med ett likgiltigt spädbarn.

I samhället där jag bor finns inga Espresso House eller poké bowls. Det finns inte ens ett kafé.

När vi vill festa till det lite i vardagen går vi till lunchrestaurangen vägg i vägg med äldre­boendet.

Medelåldern är därefter. Där äter vi husmanskost med kaffe och kaka och lyssnar på det senaste byaskvallret.

När vi vill festa till det lite i vardagen går vi till lunchrestaurangen vägg i vägg med äldre­boendet

Kajsa Leo

Min trevligaste samtalspartner är sextio plus och hänger utanför Ica. Diabetesen har tagit hans ena fot och han tar sig fram med rullator, i sällskap av en hund som skulle få Stockholmsmopsarna att springa och gömma sig på NK.

Vi diskuterar Van Morrison och han tipsar mig om romantiska 60-talslåtar. När han pratar med min sambo kallar han dem för ”knullelåtar”.

Precis som jag försvarar Malmö med näbbar och klor när det krävs, blir jag sårad när någon ifrågasätter mitt val att flytta till Glimåkra. 

Bortsett från praktiska detaljer, som att det går att få en Villa Villekulla med tre kakelugnar för samma pris som en tvåa i Malmö, så är det också något annat som gör att jag sällan saknar babyrave och latte macchiato. 

Här är lockelserna utanför så få, de sociala möjligheterna så begränsade, att jag helt enkelt tvingas att gilla läget.

Detta, tillsammans med trollskogarna som väntar tio minuter bort, grannarna som erbjuder sig att sitta barnvakt efter några veckors bekantskap och den totala frånvaron av elsparkcyklar, gör att jag trots allt känner att mitt hjärta finns där hemmet är.