Sedan 2008 har företag i Sverige grovt kunnat utnyttja människor från länder utanför EU. 

Med ickebindande lönelöften och utan några kontroller har människor kunnat fraktas till Sverige där de ofta har utnyttjats med orimliga arbetsvillkor och mycket låga löner.

Det är en ren jobbtrafficking som fortgår mitt ibland oss.

Vi ser dem dyka upp i skogsindustrin, hos underentreprenörer, på restarunger, i tvätterier och i liknande branscher där de jobbar utan rimliga arbetsvillkor och utan svenska löner.

I dagarna har arbetskraftsinvandringen dock förts upp på det politiska bordet igen av två händelser, dels har regeringens utredning om arbetskraftsinvandring lagt sitt första delbetänkande, dels har Moderaterna efter 13 år av motstånd mot varje förändring lagt ett eget förslag på hur lagen ska kunna ändras.

Och hör och häpna, det moderata förslaget är inte så dåligt, även om det är fragmentariskt och utelämnar många viktiga punkter.

Bakgrunden, som definitivt måste lyftas fram när nu frågan om arbetskraftsinvandring äntligen blir aktuell i svensk politik, är att dagens regler skapades 2008 av den dåvarande borgerliga Alliansen och Miljöpartiet i ohelig allians.

Varje försök till större förändringar har sedan dess blockerats i riksdagen av allianspartierna och Miljöpartiet.

Som enda västland och som ett av få länder globalt, avskaffades då statens rätt till inflytande över arbetskraftsinvandringen.

Beslutsrätten lades i stället över på företagsägarna själva som på egen hand fick avgöra hur många och vilka som skulle få komma hit och arbeta.

Företagen fick i stort sett också rätt att sätta vilka löner de ville för dem som kom hit.

Visserligen skulle de komma med ett löneerbjudande, men dessa lönelöften kunde arbetsgivarna riva i småbitar så snart arbetarna väl var i Sverige. Juridiskt hade löneerbjudandena ingen som helst giltighet.

Utan kontroll och utan insyn överläts bestämmanderätten till företagen.

Arbetarrörelsen ansåg att systemet skulle öppna för jobbtrafficking, vilket också blev fallet.

I dag finns många skildringar av de ”värvare” som verkar i Sydamerika och i afrikanska länder för att locka arbetare till Sverige med falska lönekontrakt, falska i den meningen att företagsägarna enligt Alliansens och Miljöpartiets lag från 2008 har rätt att strunta i dem.

Den enda mindre ändringen som gjorts sedan dess är att Socialdemokraterna har lyckats få Miljöpartiet att gå med på en låg lägstalön för dem som kommer hit.

Ganska naturligt har Sverige, tillsammans med Polen, därför under årens lopp uppmärksammats inom EU som ett land där man tillåter jobbtrafficking av ett slag som sällan syns utanför totalitära stater.

Tyvärr innehåller den delrapport som nu lagts från regeringens utredning få steg i rätt riktning.

Utredningen har mer tagit avstamp i januariavtalets ord om att ”värna systemet för arbetskraftsinvandring”, en formulering från Centern och Liberalerna, i stället för att se till de direktiv om en bredare översyn som regeringen ändå ålade utredningen.

Utredningen föreslår till och med mindre, inte mer kontroll av de villkor som importerad arbetskraft i LO-yrken jobbar under.

Men samtidigt har alltså även Moderaterna lagt ett förslag med huvudkravet att en lägstalön på 31 700 kronor ska krävas för att få arbetstillstånd för anställda från utanför EU.

Det skulle förvisso stoppa den exploatering och lönedumpning som sker inom LO-yrken, där dagens lagstadgade jobbtrafficking gör mest skada, även om Moderaternas förslag uppenbart har tillkommit för att skydda mer välbetalda yrkesgrupper.

Dock kan det naturligtvis finnas behov av arbetskraft i bristyrken med lägre snittlön än 31 700.

En bättre väg är alltså att följa LO:s råd att återinföra arbetsmarknadsprövningen som Alliansen och Miljöpartiet tog bort 2008, det vill säga att göra en bedömning av bristyrken, kombinerat med en striktare kontroll av att svenska löner och villkor alltid ska gälla.

Möjligtvis har Moderaterna äntligen också blivit varse det uppenbara: att lagen om arbetskraftsinvandring leder till att seriösa företag slås ut av oseriösa företag som bygger sin konkurrenskraft på skuldsatta arbetare och oskäliga arbetsvillkor.

Efter utredningens delbetänkande är slutsatsen att det fortfarande är lång väg kvar att gå.

För mittenpartierna torde det vara närmast genant att fortsatt värna ett system av grovt utnyttjande av andra människor, då till och Moderaterna så sakteliga börjar ändra åsikt.

Och för att vara tydlig inför de miljöpartister som till äventyrs fortfarande tror att de gör fattiga människor en tjänst genom att låta dem fraktas till Sverige och jobba under vidriga villkor: De arbetare som kommer hit måste garanteras svenska löner och systemet måste skyddas från lönedumpning och oskäliga arbetsvillkor.

Det är människor vi talar om, människor med drömmar, familjer och framtidshopp, precis som vi.