Det finns en rad favoritämnen i bostadsdebatten. Här finns bråket om byggkostnader, regler för bostadsstandard, hur stor den statliga finansieringen ska var, kommunernas prissättning på och tilldelning av byggbara tomter och flera andra.

Här finns också borgerliga politikers favoritambition: Att införa marknadshyror så att pöbeln kan slängas ut från åtråvärda lägenheter.

Och visst, med undantag för marknadshyror, vars huvudambition är att omfördela resurser från låg- till höginkomsttagare, så har de övriga ämnena stor relevans i bostadsdebatten.

Till exempel måste vi få till en betydligt större offentlig finansiering och långivning för att bygga nytt.

Men även om byggtakten skulle nå upp till den nödvändiga för att klara behovet, 64 000 nya bostäder per år enligt Boverket, är det inte samma sak som att vi har löst efterfrågan.

Enligt LO:s rapport Bättre Bostadsförsörjning som kom strax före jul har nämligen en stor del av de LO-anslutna ändå inte tillräckligt höga inkomster för att få en bostad.

När det gäller att äga sin bostad är många LO-familjer i praktiken helt utestängda från att någonsin
kunna köpa en bostadsrätt. 

På hyresmarknaden är det något bättre men de ekonomiska marginalerna blir mycket små.

Ser vi till personer med aktivitetsstöd eller ofrivilligt deltidsarbete finns i stort sett inga marginaler alls, ens om de lyckas få tag på en hyresrätt.

Så hur ska vi då göra, om vi nu utgår ifrån att även LO-anslutna vill ha ett rimligt boende och inte bara sköta sitt jobb och därefter försvinna under en sten, vilket verkar vara den borgerliga bostadspolitikens mål?

Kravet på sociala kontrakt ökar och hörs numera ibland även från vänsterhåll.

Sociala kontrakt finns i olika former, de vanligaste exemplen i andra länder är att kommuner eller staten går in med byggstöd mot att en viss andel av lägenheterna fördelas med hyresstöd till familjer med låga inkomster.

Men vill vi ha ett sådant samhälle? Ska vi inte i stället kräva att det värde som alla svenskar tillsammans arbetar ihop varje år fördelas så att alla också har råd med ett vettigt boende, utan social hjälp?

Dagens extrema skillnader på bostadsmarknaden är en följd av samhällets alltmer extrema inkomst- och förmögenhetsskillnader.

Naturligtvis måste vi fortsätta debatten om byggfinansiering, mark-
tilldelning, tomtskatter och annat som kan påverka byggplaner och lönsamhet.

Men vi får inte glömma den grundläggande orättvisan, att inkomstskillnaderna nu blivit så stora att de stänger ute många LO-familjer från ett normalt boende.

Att minska inkomstskillnaderna blir därför framtidens viktigaste bostadspolitiska åtgärd.