Tio år sedan Egyptens fria fack föddes på Tahrirtorget

Några dagar efter att protesterna inletts möttes en grupp arbetsrättsaktivister på Tahrirtorget i centrala Kairo. 

Uppfyllda av den folkliga resningens möjligheter fattade de ett beslut. Där, i den enorma folksamlingen, bland tälten och banderollerna, grundades en fri och oberoende fackföreningsorganisation. 

Det var en historisk händelse i Egypten, där staten dittills kontrollerat den enda tillåtna fackorganisationen. 

Bildandet av Egyptiska federationen för oberoende fackförbund (Efitu) var en stor seger för proteströrelsen på torget, som utöver president Hosni Mubaraks avgång även krävde ”bröd, frihet och social rättvisa.”

Krav som enligt aktivisterna kunde uppfyllas endast genom facklig organisationsfrihet.

Några månader senare kom jag till Egypten.

Då hade president Mubarak avsatts och militären styrde landet under en övergångsperiod. Högljudda protester mot militärens styre ägde dagligen rum på Kairos gator och många demokratiaktivister var rädda att militären aldrig skulle lämna över sin makt till en civil regering. 

En av de första intervjuer jag gjorde var med Mohamed Helmy, en av Efitus talespersoner. Vi sågs på ett kontor alldeles intill Tahrirtorget där väggarna var täckta av sprejade slagord och revolutionens affischer. Människor strömmade in och ut i olika ärenden. 

–  Stärkandet av arbetares rättigheter är en del av revolutionen, sade Mohamed Elneny då, och tillade:

– Revolutionen är inte över. 

Egyptens arbetare var mycket viktiga för det folkliga upproret 2011, som kom att ses som en del av den så kallade arabiska våren. 

Åren innan eskalerade antalet strejker i Egypten, strejker som organiserades utanför den statskontrollerade och enda tillåtna fackorganisationen Egyptiska fackföreningsfederationen (Etuf).

Det var också genom en stor strejk vid det statliga spinneriet i staden Mahalla 2008 som Sjätte april-rörelsen föddes, en av de viktigaste grupperna bakom upproret för tio år sedan.  

Ett annat frö till den arabiska våren i Egypten såddes i juni 2010 då egyptisk polis mördade den 28-årige dataprogrammeraren Khaled Said på öppen gata i Alexandria. 

Efter att bilder på hans illa tilltygade kropp spridits i sociala medier skapades Facebookgruppen ”Vi är alla Khaled Said” som kom att bli en viktig samlingspunkt för unga regimkritiska egyptier. 

Facebookgruppen uppmanade, tillsammans med bland andra Sjätte april-rörelsen och Kefayarörelsen, sina anhängare att samlas på Polisens dag – en egyptisk helgdag som hedrar polisens insatser – för att protestera mot polisbrutalitet. 

Den 25 januari 2011 strömmade människor ut på gatorna runt om i Egypten, drivna av ilska över polisens brutalitet och korruption, som så många varit med om och börjat ta för givna. 

Protesterna växte och snart ställdes även krav på social jämlikhet och ett slut på president Mubaraks styre.

På flera platser drabbade polisen samman med demonstranter. Men protesterna fortsatte och tilltog i styrka de följande dagarna då allt fler anslöt sig till ockupationen av Tahrirtorget.

Den 10 februari nådde mobiliseringen sin kulmen när miljontals människor runt om i landet tog till gatorna. 

Dagen efter, när demonstranter tågade mot presidentpalatset, flydde presidenten och hans familj till kuststaden Sharm El-Sheikh och på kvällen annonserade vice-presidenten att Mubarak avgått. 

Tahrirtorget och många andra platser runt om i Egypten fylldes av jubel – efter 30 år var presidenten avsatt. Allt var möjligt. 

I Egyptens första val efter Mubaraks avgång avstod många av de som varit aktiva under revolutionen från att rösta. Det fanns inga alternativ som stod för en demokratisk utveckling, enligt dem. 

Valet stod då mellan den tidigare regimens kandidat Ahmad Shafik och Muslimska brödraskapets Muhammad Mursi, som sedermera vann valet i juni 2012. 

Oron för vad den av regimen misstänkliggjorda rörelsen Muslimska brödraskapet skulle göra när den fått presidentmakten var utbredd. Samtidigt hade Muslimska brödraskapet en stor skara anhängare då den varit en av få grupper som lyckats organisera sig under Mubaraks diktatur. 

Men misstron ledde till missnöje som ledde till stora protestmarscher mot president Mursi. 

Protester som backades av demokratiaktivister, politisk opposition och många organiserade arbetare. Militären använde protesterna som förevändning för att avsätta presidenten och återta det officiella styret av Egypten, vilket skedde i en blodig statskupp sommaren 2013. Över 800 anhängare till president Mursi mördades av de väpnade styrkorna. 

Som Mohamed Helmy från Efitu uttryckte det, så fortsatte revolutionen. Demokratiaktivister ställde krav på politisk, social, juridisk och ekonomisk förändring under lång tid efter den arabiska våren. 

Från hösten 2011 fram till våren 2015 bevittnade och beskrev jag otaliga jättelika demonstrationståg som krävde ett slut på militärrådets styre, på Muslimska brödraskapets styre, på militära rättegångar mot civila, på sexuella trakasserier och övergrepp, på riggade president- och parlamentsval, samt lagstadgade lägstalöner och förbättrade villkor för Egyptens arbetare. 

Men efter militärkuppen, och det kritiserade val som i mars 2014 gjorde militärens överhuvud Abd al-Fattah al-Sisi till president, tystnade protesterna. 

Nu, tio år efter tältlägret på Tahrirtorget, är revolutionen definitivt över. Dess initiativtagare och deltagare är dödade, fängslade eller skrämda till tystnad. 

Fackföreningsrörelsen har, precis som många andra, varit hårt åsatt under åren. Flera av dess aktivister har häktats och ställts inför rätta i militära domstolar efter att ha organiserat sig för utökade rättigheter. 

Mängder av fria fackförbund har etablerats sedan 2011 men regimen har konstant försökt underminera deras betydelse och existens. 

Under president Sisis styre har många existerande förbund upplösts samtidigt som bildandet av nya fack har försvårats.

Nezam Qahoush, regional samordnare på Internationella arbetarorganisationen (ILO), berättar att Egyptens arbetsmarknadsdepartement har gjort allt från att hänvisa till lagar som förbjuder fler än ett fackförbund per sektor eller arbetsplats, till att åberopa sin egen okunskap om hur man registrerar nya förbund. 

Men även om det har sett mycket illa ut för den fackliga organisationsfriheten i Egypten så tycker Nezam Qahoush ändå att det finns hopp.

– Förra året såg vi en långsam förbättring. Efter intensiva påtryckningar från ILO börjar man sakta erkänna och registrera nybildade förbund, säger han. 

Det finns många skäl att organisera sig för bättre arbetsförhållanden i Egypten. 

Enligt en rapport från den egyptiska människorättsorganisationen EIPR lever sex av tio arbetare i fattigdom, och kravet på höjda minimilöner är en viktig fråga. Men egyptisk media rapporterar sällan om strejker och andra aktioner och de oberoende nyhetskanaler som gör det har fått sina hemsidor nedsläckta. 

Guilio Regeni, en italiensk forskarstudent som studerade den politiska betydelsen av facklig organisering i Egypten, hittades torterad och mördad invid en motorväg utanför Kairo 2016.

Det mesta pekar på att egyptiska myndigheter ligger bakom mordet. Många har sett det som en varning om vad som kan hända om man belyser fackföreningsfrågor i Egypten. 

Strax innan valet som gjorde Sisi till president 2014 besökte jag en ockupation av det statliga spinneriet i Mahalla.

Bland de välskötta maskinerna inne i fabriken strejkade arbetarna för att de skulle få den lagstadgade minimilönen på 1 100 kronor per månad. Där träffade jag Dalia Moussa, då koordinator för arbetarfrågor på den ideella organisationen Egyptiska centret för ekonomiska och sociala rättigheter. Hon förklarade att regimen försöker splittra arbetarrörelsen genom att gå med på vissa mindre krav men ignorera mer långtgående. 

– Den förra, den nuvarande och förmodligen den kommande regimen, vill tysta kraven från arbetarrörelsen, för de är rädda för att hamna i direkt konflikt med den, sade hon.

Erfarenheten av fackens betydelse för den folkliga resningen 2011 lever alltjämt kvar i Egypten. Precis som Dalia Moussa förutsåg har president Sisi och hans regim försökt tysta arbetarrörelsen, tillsammans med all politisk opposition i landet, genom byråkratiska svårigheter, massarresteringar och brutalt våld. 

Men i dag finns det trots allt en rörelse av fria fackförbund i Egypten, och hur avlägset 2011 än kan verka så är inte regimen ensamma om erfarenheterna från dess. 

De som kämpade för demokrati minns också.