Den påstått tystade systemkollapshögern vilar aldrig

KOMMENTAR. Det har pratats mycket om sociala medie-plattformarnas roll i att begränsa yttrandefriheten de senaste åren.

Kritik har kommit från i stort sett hela det politiska spektrat, från arga antivaxxers till feminister som fått sina kroppspositiva bilder borttagna för naket innehåll.

Mest av allt har oron kommit från de konservativa, som ungefär i samma veva de insåg PR-värdet i att utropa sig som tystade utsåg Google, Facebook och Twitter till sina största fiender. 

Avgående president Donald Trump var så klart spjutspets för den här kampanjen, precis som han tog täten när det gällde att sänka förtroendet för liberal media. Mycket av sin tid la han på att flytta fokus från riktiga politiska frågor till kulturkrig mot Twitter och hotet om att bli tystad.

Påståendet att presidenten någonsin skulle ha problem att få synas och höras i någon typ av media är så klart absurd. Men hade avsedd effekt: att ingjuta rädsla hos andra som delade hans åsikter. 

Om till och med presidenten kan tystas är alla andra i oerhörd fara.

Flera av plattformarna slits mellan att rensa upp träsket av uttalade rasbiologer och hatkonton och upprätthålla det fria offentliga samtal de anklagas för att begränsa när de slår ner hammaren på de allra mest radikaliserade högerprofilerna. 

Vill högern faktiskt ge ett trovärdigt intryck när de säger sig bry sig om yttrandefrihet och politiska samtal, måste de börja titta på den interna kultur de aktivt uppmuntrar eller ser mellan fingrarna på

Även om vi bortser från det faktum att privata plattformar inte utövar “censur” mer än en tidning gör om de inte låter alla insändare ta plats på sina sidor, måste vi faktiskt skilja på åsikter och vad du gör med dem.

När högerprofiler blockas från sociala medier handlar det sällan om åsikter. Det handlar om agerande. 

De ryker inte för att de är av åsikten att transkvinnor inte är kvinnor, utan när de envisas med att trakassera dem och kalla henne för “han”. Inte för att de tycker att demokraterna stulit valet, utan när de uppmanar till våld mot demokratiska institutioner. 

Vill konservativ höger klaga över att de särbehandlas i sociala medier – vilket, i sig är ett omstritt påstående – ska de kanske fundera på om det har med deras egen internetkultur att göra.

När konspirationsteorier om att Twitter skuggblockerade republikanska politiker spreds under 2018, visade det sig att anledningen, troligen, var att de använde plattformen på ett sätt algoritmerna tolkade som fejkade påverkanskonton. 

Plattformarna är av förklarliga skäl ovilliga att specificera exakt hur algoritmerna fungerar, men några av de beteenden som nämns är hur ofta ditt konto blockas eller sätts på mute, vilka du följer och retweetar och om du postar samma kommentarer flera gånger om.

2019 uppgav en Twitter-anställd att anledningen till att man inte lyckats bättre med att städa bort högerextrema från plattformen var att automatiserade försök, som man tillämpat mot bland annat IS-konton, riskerade att även rensa bort republikaner.

En rörelse som är så bra på att prata om etniska kulturskillnader borde vara bättre på att identifiera sina egna. 

Jag, som lagt mycket tid på diskussioner i sociala medier, har alltid varit av uppfattningen att det finns stora skillnader i hur vänster och höger beter sig i det digitala offentliga rummet.

Jag säger “lagt”, eftersom jag, tillsammans med många andra från vänstern, antirasismen och feminismen, mer och mer drar oss för att uttrycka vår åsikt på exempelvis Twitter. På grund av den kultur som finns på plattformen.

Det här är något man ofta och gärna anklagar vänstern för att syssla med. Och den absolut inte är oskyldig till. Men min erfarenhet som någon som upprört nästan alla politiska läger är att högerns metoder är annorlunda. 

Där vänstern skriver syrliga och dryga saker om dig i sina egna kretsar, jobbar högern systematiskt med grupptryck och ständiga påhopp.

Så vad är skillnaderna?

Jag gick tillbaka en dryg månad och tittade på alla tweets och dess reaktioner hos fyra stora, jämförbara konton, två vänster och två höger.

Anders Lindberg (politisk chefredaktör för Aftonbladet, 51k följare)  jämfördes med Ivar Arpi (Krönikör på Bulletin, 107k följare), och Hanif Bali (moderat riksdagsledamot, 153k följare) med Annika Strandhäll (socialdemokratisk dito, 44k följare).

Jag hade förväntat mig bitska svar på opinionsbildande tweets, som ändå är avsett att skapa reaktioner.

Men i Arpis och Balis fall var kommentarsudden övervägande riktad mot motståndarsidan (i twittertermer innefattar det allt till vänster om Moderaterna). Hos Lindberg och Strandhäll var kritiken riktad mot dem själva.

När Strandhäll lägger ut bilder på nazistiska tröjmotiv från kuppförsöket i Kapitolium tänker man att konceptet “ta avstånd från Camp Auschwitz” är en rätt lågt satt ribba. Trots det handlar majoriteten av svaren om Strandhäll och sossarna. 

Bland annat Signaturen “PeVe” (finns även på Gab) som tycker att det är “Oerhört tråkigt och väldigt omoget av en svensk minisiter [sic] att driva på polariseringen i Sverige” och önskar sig vuxna politiker i regeringen.

En Lars skriver “Bara lögner från din sida!  Är du stolt över alla oskyldiga som mördas, kvinnor som våldtas, Judar som förföljs?  Gör Sverige en tjänst och avgå”. 

Av tvåhundra kommentarer är bara en handfull annat än kritik, hån och personangrepp.

Mest påfallande blev det dock när jag jämförde kontonas apolitiska eller till och med positiva tweets. 

När Lindberg tweetar den rätt okontroversiella åsikten att 2020 känns som ett långt år, får han 47 kommentarer. Majoriteten är en variation på “vi har en Anders Lindberg/ett sosseparti för mycket”.

“Allan Ladd” som enligt sin bio inte förstår hur en från vänstern tänker men gärna lyssnar och argumenterar, är mest originell på temat när han drömmer om en värld där Anders bara hade en hjärncell för lite.

Andra vanliga anklagelser är att han tystar ner att en tidigare EU-politiker levt med en dömd pedofil.

Det snärtiga kontonamnet “@Kickbac37161083” slår fast att Lindberg aldrig kommer att skriva om det, då det “jobbar gott om motsvarande äckel på Aftonbladet”.

Jag kunde inte hitta den typen av reaktioner bland högerns neutrala tweets. Snarare såg det ut som när Bali frågar om hantverkstips: Till och med personer som jag sett hårt kritisera hans åsikter hjälper till. 

På samma sätt får Arpi skämta om att han är trött på att kallas arg när han egentligen bara har “resting angry face”, och ta emot skojfriska och sympatiska kommentarer från såväl följare som meningsmotståndare. 

Eller ja, en negativ kommentar kunde jag hitta. En person som skrev att han hoppades att Bulletin skulle bli “betydligt skarpare än de crayonkritor som exvis AB ledarredaktion plitar ner sina indoktrinerade tankar med”.

Så långt sträcker sig Anders Lindbergs kommentarsfältsförbannelse.

Arpi byter jobb och får nästan enbart hurrarop. Lindberg firar att Aftonbladet fyller 190 till en vägg av – ironiskt nog – nazistanklagelser från samma typ av konton som brukar gnälla om vänsterns brunsmetningar.

När Lindberg är glad över en miljon spelningar av ett klipp, möts det av samma skit som vanligt. Sossar, invandring, Löfven, fake news. Arpi hyllar youtubern Henrik Jönssons tio miljoner och får hejaklack.

Vill konservativ höger klaga över att de särbehandlas i sociala medier – vilket, i sig är ett omstritt påstående – ska de kanske fundera på om det har med deras egen internetkultur att göra

Den påstått tystade delen av systemkollapshögern vilar aldrig. Framför allt låter de aldrig sina politiska motståndare vila, någonsin.

Det är inte så konstigt att progressiva åsiktsbildare försvinner från den offentliga debatten när de inte längre orkar.

Så, vilka är det egentligen som tystas? Sett till antal följare och mängden support är det åtminstone inte högern.

När Jonas Gardell lämnade plattformen 2018 beskrev han hur “man skriver en kommentar och måste sedan ägna dygn åt att ignorera och blockera hatare och läsa kommentarer om vilket svin, idiot, äckel, hora och så vidare man är.”

Han är en av många offentliga personer – ofta kvinnor eller hbtq-personer – som skrämts bort av hatdrev.

Men det påverkar inte enbart kändisar. En rapport från Amnesty International uppger att tre fjärdedelar av alla kvinnor ändrat sättet de använder sociala medier på för att undvika trakasserier. 

En tredjedel av dem som utsatts för någon form av trakasserier eller hat slutar uttrycka sina åsikter i vissa frågor online.

Vill högern faktiskt ge ett trovärdigt intryck när de säger sig bry sig om yttrandefrihet och politiska samtal, måste de börja titta på den interna kultur de aktivt uppmuntrar eller ser mellan fingrarna på.

En kultur som, av siffrorna att döma, gynnar dem och missgynnar deras politiska motståndares rätt att dela med sig av sina tankar.

Det kanske är dags att välja vad som är viktigast: Ett öppet och jämlikt samtal, eller era ryggdunkar och följarsiffror?