Degerfors IF var den nostalgiska dröm vi alla behövde
Arbetets kulturredaktör såg som i en dröm sitt lag gå upp i Allsvenskan. En vecka senare reste han till Degerfors för att prata om verkligheten.
Degerfors IF:s styrelse under sista matchen på Bravida Arena i Göteborg.
REPORTAGE. En vän sa en gång under en bilresa hem från Stora Valla att ”att hålla på Degerfors är som att lyssna på en saga man vet kommer ha ett olyckligt slut.” Och alla i bilen förstod vad han menade.
Att hålla på Degerfors IF är som en motståndshandling mot de krafter som slagit in en kil mellan stad och land.
Degerfors IF:s kostym är inte liten. Den är maskintvättad, 90 grader. Det har härdat en som supporter. På min rödvita halsduk står Kjell Höglund-citatet ”Man vänjer sig”.
Kommunen är själva symbolen för det gamla brukssamhälle vi enbart talar om i termer som utarmat, döende, automatiserat. En del av det som för bara tjugo år sedan var landets centrala nervsystem av järnväg, skog och malm som fortfarande pumpar fram landets välstånd.
En bruksidentitet nedbruten av automatiseringar och effektiviseringar.
Bruket som på nittiotalet hade runt tvåtusen anställda har i dag några hundra. Ägaren Outokumpu gick så sent som i december ut med varsel för trettio anställda.
Det ska inte gå längre. Det är bilden.
Men lördagen den femte december står jag på Bravida Arenas pandemipubliktomma läktare i Göteborg. Efter tappad serieledning och två bleka förluster där man jagats av ett Jönköpings Södra som vägrat förlora gör Victor Edvardsen det tredje målet mot Ljungskile med bara minuter kvar.
Patrik Werner, sportchefen född och uppvuxen i Degerfors, bryter ihop i Sveriges Radio. Jag står två meter bort när det händer och hör honom snyfta fram ”Blås av skiten bara.”
Det har just gått upp för alla att efter tjugotre år laget tillbaks i Allsvenskan.
– Många har ju känt att helt plötsligt har man något att förlora. Att tappa något som man räknat som klart. Och när man är inblandad i det så är man ju med och gör så folk mår bra eller dåligt. Och i det här fallet så höll det ju på att bli väldigt många som mådde dåligt, säger Patrik Werner.
Jag fick ju med min son Sigge dit ner, han är ju bara sex år. Och när jag fick tag på honom där nere, det var ju jättemycket folk runt oss, då sa han till mig ’Nu är det som förr pappa’
En vecka senare rullar jag in i Degerfors i riktning mot Stora Valla. Ett flämtande försök till snö har börjat falla.
Sedan mitten på förra decenniet har jag försökt förstå vad fotbollen betyder för ett samhälle som det här, en kommun med 9000 invånare med ett normalt publiksnitt på 2000 när det är match.
Men när Degerfors gick upp så var det inför tomma arenor.
Coronaåret 2020 satte sin prägel inte bara på läktarna utan även på firandet. Utanför restaurang Bosna, en bastion för Degerfors IF, samlades hundratals supportrar för att fira.
VIDEO Firandet i Degerfors – Del 1
Foto: Fredric Reimers
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Socialdemokratiska kommunalrådet Carina Sätterman var kritisk. Dagen efter sa hon till Sveriges Radio att ledningen borde ha försökt att avstyra det hela sett till pandemin.
– Jag var så arg när vår kommunstyrelseordförande gick ut och sa att det var vårt fel och att vi borde hanterat det här annorlunda. Jag vill veta, vad är annorlunda? Hur skulle vi ha gjort? säger klubbchefen Suzanne Hällström.
För att förstå Degerfors IF:s relation till kommunstyret så behöver man förstå Sveriges rödaste kommun.
I förra valet fick Vänsterpartiet 35,7 procent och förlorade styret till Socialdemokraterna som med sina 30,3 procent kunde samla ihop en blocköverskridande koalition.
I Degerfors är det så politiken ser ut. De två röda partierna är i opposition till varandra, de andra partierna är för små.
När Vänsterpartiet lovade att ta ansvar för skötseln av Stora Valla i valet 2010 och fick egen majoritet blev också fotbollen deras. Mellan 2010 och 2018 när V styrde kommunen var det bitvis svårt för en utomstående att se var föreningen började och kommunstyret slutade.
Socialdemokraterna har tagit en annan position. Skotten är betydligt vattentätare.
Kanske just för att man behövt kompromissa med de borgerliga partierna utan att skylta med borgerlig politik. Vad det nya blocköverskridande styret kunde enas om var att de inte var så glada över fotbollen.
– Det var ju nästintill så att de gick till val på att de inte skulle ge någonting till Degerfors IF, säger Suzanne Hällström. Det fanns ledande politiker i kommunen som gick ut på matchdag och höll tummarna och sa idag får dom inte vinna. Öppet. Offentligt. Och folk runtomkring vart ju så förbannade.
Givetvis är det så att även i en kommun så genomsyrad av fotboll som Degerfors är det inte bara enkelt att låta den ha en dominant position.
Alla älskar inte fotboll i Degerfors, men kanske lite drygt halva kommunen.
– Det är som att bo i Hultsfred och säga att man inte är rockintresserad. Näej, men något hände där i 20-25 år som hade effekt på hela samhället, säger klubbordförande Fredrik Rakar. Det spelar ingen roll vad du tycker om rockmusik. Rammstein var där.
Sverige har börjat röra på sig. Allt fler längtar bort från storstädernas bostadsbrist och trängsel. Coronapandemin har skyndat på den digitala utveckling där vi faktiskt kan jobba från hela Sverige.
Där kommer kulturstarka orter som inte bara är vackert belägna utan som Leksand, Sunne eller Degerfors har något eget, en tydlig identitet, att erbjuda ha ett försprång.
Vad jag sett de senaste åren är att klubben tagit en allt mer samhällsbärande roll. Byggt med de små resurser man har. Med stöd av samhällets föreningskrafter.
Man har flyttat in damlaget i organisationen och samtidigt som herrarna tog steget till Allsvenskan har damerna, med Patrik Werner som tränare, klättrat från division fyra till tvåan.
Klubben har sedan tiotalet rekryterat sina tränare internt från ungdomslaget.
Med ungdomsverksamhet där både pojk-, flickspelare och tränare har chans att gå vidare till elitnivå har man förutsättningar att skapa en attraktiv ungdomsverksamhet i Mellansverige jämförbar med Brommapojkarnas i Stockholm.
Man är inte bara ett skyltfönster och en anledning att flytta dit eller hem utan kan på sikt skapa jobbtillfällen, inte minst runt det anrika fotbollsgymnasiet.
– Som de ska lägga ned. Det har blivit klart nu i veckorna, kontrar Fredrik Rakar när mina visioner drar iväg. Gymnasiet finns på pappret men de kommer börja strypa antagning till Degerfors och så kommer de flytta allt till Karlskoga.
Ungdomslaget tog även de just klivet till Allsvenskan.
I sin största stund på två decennier där man byggt upp och stabiliserat organisationen skakar marken runtomkring ändå betänkligt. Trots alla möjligheter som kommer med det starka varumärket i det lilla samhället.
VIDEO Firandet i Degerfors – Del 2
Foto: Fredric Reimers
Video från YouTube
Genom att börja spela videon godkänner du YouTubes dataskydsspolicy.
Och vill man prata möjligheter för Degerfors så ska man vända sig till ordförande Fredrik Rakar, sociolog som till vardags är avdelningschef för regionala studier på Högskolan i Dalarna.
Hans mål för klubben är större än att nå Allsvenskan.
– Journalister älskar när det är svart eller vitt. De frågar någon supporter här utanför ”Vad är Degerfors utan fotbollen?” och får svaret att ”Nä, då kan man lika gärna dö om vi inte har fotboll”. Den bilden vill jag få bort. Om vi är någonting så är vi en puls, en motor. Det får inte bli ett sugande utan ett pumpande. Då tror jag att vi är något på spåren.
Kanske är det just i bilden av Degerfors IF som en sugande eller pumpande kraft som det går att begripa hur klubben politiserats på kommunnivå mellan två konkurrerande partier i vänsterblocket.
Dagen innan den Allsvenska uppflyttningsmatchen stängdes Stora Valla ned av kommunen. Ljusmasterna blev gravt underkända i arenabesiktningen. De sägs kunna rasa när som helst.
– På fredagen kvart i åtta så ringde serviceförvaltningens chef till mig och sa att det här är jätteallvarligt, säger Suzanne Hällström. Vi bommar igen arenan nu. Nej, det gör ni inte, sa jag. Vi har ett lag som ska spela en avgörande match imorgon. De tränar här klocka elva, åker härifrån klockan ett. Jag vill inte se en person nere på den här arenan förrän klockan två, för då blir jag vansinnig.
Fotbollen kostar pengar. Prognosen är att arenan Stora Valla kommer behöva rustas för 48 miljoner inför Allsvenskan.
Samtidigt som brukskommunen har ett underskott på nästan lika stora belopp.
Det tär på relationen i en redan politiskt genomsyrad fråga, med en aktör som samtidigt betyder så mycket för så många i kommunen.
Oavsett om det är kulturlivet eller idrotten som är den lokala långsiktigt livgivande särprägeln så får ateljéer eller elitsatsningar gärna stryka på foten i kortsiktiga kommunala besparingar och nedskärningar.
Det blir till en sorts inverterad gentrifiering där man effektiviserar bort anledningarna för människor att flytta dit eller bo kvar. Kvar blir bara någonstans man bor. Och bo, det kan man göra vart som helst.
Där finns också kulturens värde – oavsett om den sker i en konsthall, en teaterscen eller på fotbollsplanen. Identiteten betyder något.
Fråga supportrarna som mobiliserade via sociala medier, samlade in miljonbelopp. Engagerade sig. Återvände hem till flocken. Växte. Ett år då ingen fick gå på fotboll.
– Fotbollen är ju något positivt. Pratar man inte om corona så pratar man kanske om fotboll just nu. Kanske ännu mer fotboll nu i dagarna. Det är ju jobbigt att bara älta tråkiga saker, säger Patrik Werner.
Han tror att Degerfors är många i Sveriges andralag, jag skulle gå så långt som till att säga att det är laget många supportrar önskar att deras fortfarande var.
Långt bort från stora sponsorpengar och investerare finns något av det gamla fotbollssverige kvar på ett igenbommat Stora valla. Åshöjdens BK-liknelsen är så uttjatad att jag inte ens orkar göra den.
Degerfors IF gick upp i Allsvenskan som i en nostalgisk skimrande dröm vi alla behövde. Bredvid tickade verklighetens kostnadskrav, tomma arenor och nedskärningar vidare.
Jag vågar inte tänka på vad som hänt om klubben inte gått upp i år. Sett till verklighetens förutsättningar törs nog ingen annan det heller.
Man vänjer sig.
Det var det som utlöstes den där lördagskvällen utanför Bosna i Degerfors.
Vare sig Hällström eller Werner kommer riktigt ihåg första timmen när spelarbussen anlände till samhället och mötte hundratals jublande supportrar. Som ett töcken, enligt Suzanne Hällström.
– Man trodde inte att det var sant. Himlen var upplyst av rött och fyrverkerier och allt vad det var. Det får man aldrig mer vara med om. Så det var ju ren eufori. Och att se spelarna, som inte har fått någon uppskattning öga mot öga på hela säsongen.
2020 var året då ingen fick gå på fotboll. Men inga restriktioner i världen kunde stoppa känsloutbrottet från den mullrande vulkanen.
– Visst är jag inne och tar skärmdumpar på hur många som är smittade i Degerfors, säger Suzanne Hällström. För är det så att kommer det en spik just i Degerfors så känns det ju träligt. Men det enda alternativet hade ju varit om vi hade förlorat. Jag ser inget annat.
Och det alternativet fanns inte riktigt. Inte efter 23 år.
Urdegerforsaren Patrik Werner, han som varit spelare, tränare och nu är motorn i klubbens framgångar – som under slutminuterna av matchen gråtande sagt till Sveriges Radios reporter att han gjort så många besvikna – tog emot glädjen.
– Jag fick ju med min son Sigge dit ner, han är ju bara sex år. Och när jag fick tag på honom där nere, det var ju jättemycket folk runt oss. Då sa han till mig ”Nu är det som förr pappa”.
Nere på Degerfors hänger en hemmagjord banderoll från en balkong. Allsvenskan DIF 2021.
