DEGERFORS. Det är en lördag i juni och mitt på Torget hasar ett replokalsrockband upp på scenen för att spela replokalsrock.

”Seven nation army” följs av ”No sleep til Brooklyn”. Riffglädjen är undermålig men entusiastisk.

Mängden pizzerior är något som slår en under en promenad i Degerfors.

De är jättemånga. Man ska kanske inte dra för många växlar på den informationen men aningen fördomsfullt brukar det vara en bieffekt av att det bor fler män än kvinnor här. Kvinnorna drar, männen sitter kvar.

Generationer bemöter avfolkning och tristess på olika vis: Där farbröderna skvallrar över eftermiddagsölen knatar ortens yngre män förbi, antingen på väg från eller till första bästa gym.

Redigt svullna överarmar är mer regel än undantag hos män under, säg, 34.

Och så har man ju fotbollen, de lokala hjältarna i Degerfors IF.

Samtalen om lokala profiler som Tord Grip, Ulf Ottosson, Olof Mellberg eller Sven-Göran ”Svennis” Eriksson tar aldrig slut här. De får liksom inte göra det.

Inte heller Järnverkets fornstora glans kan någon ta ifrån dem. Den magnifika skylten ovanför dess grindar är i dag betydligt mäktigare än innehållet, likt en symbol för ett Sverige som inte riktigt finns länge.

Brukets orkester innan avspark.

Precis som brukets stolt uniformerade mässingsorkester som tågar från Torget till fotbollsarenan Stora Valla någon timme innan Degerfors IF ska möta Värnamo i Superettan.

Under en lång dag i Degerfors grips jag ofta av hur en sådan här ort och så många av invånarna här håller sig fast vid gamla meriter, lokala semi-legender och en storhetstid som så uppenbart flytt.

Som om säger minnena dem att ”vi gjorde det en gång och vi kan göra det igen!”.

Man försöker prata positivt om nuet. Hur man ska hitta en ny Ralf Edström eller en arvtagare till trombonisten Nils Landgren eller någon av de schlagerkompositörer som fortfarande bor i kommunen.

Att Greg FitzPatrick, syntpionjär och far till Fiona i popduon Rebecca & Fiona, hejar på Degerfors IF är något som nämns förvånansvärt ofta.

Jag får höra dessa namn så många gånger i så olika sammanhang. ”Visste du att den-eller-den minsann är född här?”.

Fotbollslegendaren Tord Grip (längst till höger) syns ofta i Degerfors.

Många av namnen som nämns med sådan stolthet känner jag inte till. Jag förutsätter att de är fotbollsspelare från länge sedan och nickar bara instämmande.

Landslagsspelaren Ola Toivonen är i alla fall född i Degerfors så sent som i mitten av 80-talet.

Men barnens obligatoriska hoppborg vid torget står tom i den 28-gradiga värmen.

Enligt gängse konsensus utgör Degerfors själva sinnebilden av en ort som med sina blott 7 500 invånare borde vara ett Sverigedemokratiskt fäste.

Det är just en sådan kommun där missnöje och uppgivenhet har en förmåga att – utan större tvekan – svälja Jimmie Åkessons djupt högerpopulistiska marknadsföringsmaskin.

Degerforsborna verkar inte ha en tanke på det.

Peter Pedersen – en vältrimmad 64-årig herre som tycker om att sjunga Bruce Springsteen på fritiden – är kommunalråd och Degerfors starke man, som det brukar heta. Han är också marxist och vänsterpartist.

I kommunalvalet 2014 fick Vänsterpartiet 42 procent av rösterna. Det är värt att upprepa: fyrtiotvå procent.

Populism behöver inte vara ett negativt laddat ord, det beror ju helt på vad du fyller det med

Peter Pedersen (V), kommunalråd

– Och då hade vi ändå backat med sju procent från valet 2010, säger Pedersen smånöjt leende i ett hörn av Degerfors kulturhus.

– Valresultatet 2010 förändrade allt. Vänsterpartiet fick egen majoritet i kommunen medan Sverigedemokraterna – som, så att säga, kokade i resten av landet – fick ett enda mandat.

En kort sammanfattning av Sverigedemokraternas avancerade högerpopulism är att den är sprungen ur missnöje, en folklig besvikelse.

Till varje pris odlar och utnyttjar högerpopulismen en utbredd pessimism som sitt fundament.

Vänsterpopulismen försöker istället vårda alla tillgängliga korn av optimism och framtidstro som återstår och omvandla dem till en politik som gynnar alla, inte bara ett fåtal.

”For the many, not the few”, lyder också det brittiska Labourpartiets slogan under Jeremy Corbyns ledning.

”Hope, not hate” är en annan ständigt återkommande paroll som Corbyns parti använder både i tal och som hashtag i sociala medier.

Occupy Wall Street var det mest uppenbara exemplet på en fungerande vänsterpopulism när rörelsen pekade ut världens rikaste – ofta kallade ”The 1%” – till folkets verkliga fiende.

Degerfors vinner matchen mot IFK Värnamo med 4-1.

Det spanska vänsterpartiet Podemos tillvägagångssätt har både beskyllts och hyllats för att syssla med en sådan högst uttalad vänsterpopulism.

Men även där är den baserad på just optimism. Direktöversatt betyder partinamnet ”vi kan”.

Det skrivs böcker om vänsterpopulism, även i Sverige, och ämnet diskuteras flitigt. Men vi har inte sett den användas i praktiken. Utom just i Degerfors.

Det gör plötsligt den där känslan av ”vi gjorde det en gång och vi kan göra det igen” som vilar över Degerfors betydligt mindre uppgiven.

Peter Pedersen uppskattar vad han ser hos den nya vänstern i andra delar av Europa.

– Populism behöver inte vara ett negativt laddat ord, det beror ju helt på vad du fyller det med, säger han.

– Är det inte så att populister ska vara emot eliten och kritisera makten? Är inte det precis det vi behöver? Jag vill tro att det är just det vi försöker göra här, säger Pedersen.

– När man tittar på Podemos eller Corbyn så saknar jag verkligen att Vänsterpartiet i stort aldrig talar om att vi är socialister.

Varför är det ordet så laddat?
– De är en kvarleva från tiden när alla skulle kalla sig liberaler, tror jag. Jag får alltid höra ”du, din jävla marxist” och det rör mig inte ryggen, jag är ju det! Om vi inte själva tror på vår politik vem ska göra det då?

– Det handlar om att få folk att förstå att SD står för en högerpolitik som gynnar de rika, inte flertalet som de riktar sig till.

Och hur gör man det, rent praktiskt?
– Man kommer inte åt SD genom att bara kalla dem fascister i sociala medier. Vi i Vänsterpartiet har fått glåpord som ”Sovjetkommunister!” kastade efter oss hur länge som helst.

– Men SD är ju resultatet av ett missnöjesuttryck för att de i händelsernas centrum skiter i dem som befinner sig i periferin.

Socialdemokraterna blev efter valet 2010 näst största parti i Degerfors.

Någonstans här gör fotbollen på allvar entré i Degerforsvänsterns populistiska uppgång.

– Fotbollförbundet ställde nya krav på lagen i Superettan och deras anläggningar, berättar Pedersen. Och vi valde att lägga 25 miljoner kronor på att lösa det.

– Vi tycker att idrotten överhuvudtaget ska få kosta eftersom den är viktig. Men just fotbollen innebär också att vi plötsligt har spelare på gatorna här från det forna Jugoslavien, USA, Polen och Nigeria, med olika bakgrunder och hudfärger. Det är ju superviktigt och leder till förändrade attityder.

Fotbollen utgör ett led i en politisk kamp?
– Jag hoppas det. Den inflammerade diskussionen som pågår om integration kan man inte bara slå dövörat till och tro att det räcker med att hävda att våra motståndare har fel. Om folk känner att det är ett problem så måste vi presentera en lösning på det.

– Man måste ta alla diskussioner om värderingar. Det är ens förbannade skyldighet och har du bara någorlunda torrt på fötterna så vinner du dem. Rasism kan bara malas ner med fakta, inte med glåpord.

Jag är verkligen inte vänsterpartist själv men Pedersen är väldigt bra på att sjunga Springsteen-låtar

Åsa Holmstrand, kommunikatör Degerfors IF

– Vi har helt enkelt inte råd att bjuda på de gratispoäng SD tar när de känner sig mobbade.

Pedersen fortsätter att tala om Sverigedemokraterna.

– SD har under sina första tre år här inte lämnat in ett enda förslag. De har mest bara suttit där och… suttit. Och när vi tog beslutet att permanenta ett flyktingmottagande i Degerfors så röstade SD ”ja” till det.

Va?
– Ja, jag vet. De röstade helt enkelt fel. Eller orkade inte riktigt förstå vad det handlade om. Det var ju lite fascinerande, måste jag säga.

– Tyvärr är det ändå SD som kan stjäla röster av oss i höstens val. Inte av ideologiska skäl men för att de rider på en våg av framgång som missnöjesparti.

I Degerfors har Vänsterpartiet ökat sakta men säkert sedan slutet av 1970-talet.

– Vi har nog varit ganska okuvliga och vägrat samarbeten med Socialdemokraterna för att vi inte litade på dem helt enkelt. De saknade en förankring i vad lokalbefolkningen vill ha och drömmer om.

– Vi ville få upp skolresultaten och skapa ett bättre företagsklimat samt försöka minska avfolkningen. I dag ser grannkommunerna oss som en förebild för hur skolan kan förbättras. Företagen trodde först att vi skulle konfiskera deras verksamheter men …

Så röstade Degerforsborna 2014

Så det lokala näringslivet är nöjda med Vänsterpartiet?
– Ja, vi är socialister men det innebär ju inte 2018 att vi ska stoppa driftiga personer, däremot ska vi gemensamt äga samhällsnyttigheter som banker och andra centrala verksamheter.

– När man pratar om populism likställer man det med att vända kappan efter vinden och det gör vi ju inte: men vi lyssnar på folk! Samtidigt har ingen anklagat oss för att gå högerut med vår politik: vi har inga friskolor i Degerfors och när ämnet har tagits upp är det inget annat parti som har efterlyst sådana förändringar.

Inte ens Moderaterna?
– Nej, faktiskt inte. Vi sätter faktiskt agendan här, inte några socialdemokrater eller moderater. Partiledningen tror att det bara handlar om att vi stöttar ett lokalt fotbollslag men det är bara en promille av sanningen.

– Vi samarbetar inte med Socialdemokraterna – det är också en viktig del av detta. Vi styr tillsammans med Miljöpartiet men har också ett passivt stöd från Moderaterna som må vara emot vår ideologi men tycker att vi i praktiken gör ett bra jobb.

Vi har bara inte talat om för Vänsterpartiet att de i mångt och mycket för en oväntat borgerlig politik

Johan Nordström (M), oppositionsråd

Ute i solen på Torget står moderaten Johan Nordström vid partiets tält och delar ut mineralvattenflaskor med M-logotyper på etiketten. Han är oppositionsråd i Degerfors kommun.

– Degerfors är en liten kommun där vi måste samarbeta och jag tycker att det går bra, säger han. Rent pragmatiskt så fungerar det faktiskt.

Har ni helt enkelt gett upp?
– Nej, vi har bara inte talat om för dem att de i mångt och mycket för en oväntat borgerlig politik. Men fotbollen är ett enormt dyrt problem. Den kostar alldeles för mycket på andra samhällsfunktioners bekostnad.

Åsa Holmstrand är nytillträdd kommunikatör för Degerfors IF, dessutom nyinflyttad med en bakgrund i musik och många år i både London och Grekland.

– Jag är verkligen inte vänsterpartist själv men Pedersen är väldigt bra på att sjunga Springsteen-låtar, säger hon.

Hör kommunalrådet Peter Pedersen sjunga Springsteen

– Och jag kan inte låta bli att uppskatta hur kommunen verkligen står bakom oss och laget och dessutom är politikerna genuina supportrar.

– Utan fotbollslaget skulle Degerfors vara en komplett spökstad, lägger hon tvärsäkert till.

Bara några meter från Åsa Holmstrands kontor vilar Mässingsorkestern på en gräsplätt i skuggan precis innanför entrén.

Med yllebaskrar och klarinetter ter de sig som en relik från mycket länge sedan.

Pizzerian Bosna Sportbar – ett tempel för Degerforsfansen.

En trubadur i spännande shorts sjunger Ledin- och Elvis-covers, pensionärer i så kallade snabba solglasögon och spännande shorts nickar med.

Mässingsorkestern får en chans till och framför sin tolkning av Abbas ”Dancing Queen”. Man borde bli glad men tänker ändå genast att den sången är 42 år gammal.

Degerfors IF besegrar IFK Värnamo med 4-1 inför 1 806 åskådare.

Det betyder halva priset på all öl i den nybyggda loungeaktiga baren inne på Stora Valla i en hel timme.

Det är ungefär det som händer till nästa gång.

Man klamrar sig fast vid varje liten seger, håller den som ett halmstrå av hopp och förtränger en kort stund alla bekymmer och besvär.

Fotbollen är det som håller oss samman i Degerfors och Vänsterpartiet vet det

Ljiljana Ciric

Ljiljana Ciric, en av drivkrafterna bakom sportbaren och pizzerian Bosna, ett veritabelt tempel till fotbollslaget där man traditionsenligt samlas före och efter varje Degerfors-match, resonerar inte så olikt Holmstrand.

– Våra ungdomar åker härifrån för att plugga. Sedan kommer de aldrig tillbaka och medelåldern ökar därför varje dag, säger hon.

– Fotbollen är det som håller oss samman i Degerfors och Vänsterpartiet vet det. Visst, jag blev också avskräckt av ”gamla kommunister” till en början men det de gör för orten är stort.

Hon gestikulerar med ena armen över pizzeria Bosnas väggar.

De är minutiöst täckta med fotbollsrelaterad lokalhistoria som sträcker sig hela vägen fram till den här eftermiddagens match mot Värnamo.

– Jag beundrar deras arbete eftersom de förstår oss som bor här, säger Ljiljana. Det är bara tack vare fotbollen vi kan driva den här pizzerian.