I dag ska Sveriges riksdag ta ställning till det största hotet mot svenska arbetare och svensk fackföreningsrörelse sedan Lavaldomen 2007, nämligen om Sverige ska säga ja eller nej till EU-kommissionens förslag att införa lagstadgade minimilöner i hela EU.

Laval-domen var, för dem som inte var med eller kommer ihåg, den dom med vilken den dåvarande EG-domstolen klubbade sönder svenska fackföreningars rätt att kräva kollektivavtalslika villkor för arbetare från andra EU-länder.

Ville företag från andra länder ge skitlöner till gästarbetare som jobbade i Sverige så var det helt ok, enligt domstolen. De svenska fackförbunden förbjöds att protestera och Byggnads, som hade protesterat mot ett skolbygge i Vaxholm med underbetald estländsk arbetskraft, fick betala höga skadestånd.

I dag har läget förbättrats avsevärt för både estländska och andra länders arbetare som jobbar i Sverige efter att det nya så kallade utstationeringsdirektivet klubbades i EU.

Men i stället hotar ett nytt direktiv om en fråga som kan blir minst lika förgörande för svenska arbetare.

Det är EU-kommissionens förslag om att inget företag som verkar inom EU ska få betala mindre än en fastställd minimilön för sina anställda.

För svenska förhållanden skulle följderna, som Arbetets ledarsida tidigare skrivit, bli katastrofala. Den nya praxisen är nämligen inte förenlig med att ha ett system där lönerna sätts via kollektivavtal, som i Sverige.

I ett försök att blidka Sverige, Danmark och de få övriga länder där lönen sätts med kollektivavtal, utan politisk inblandning, innehåller det senaste förslaget från EU-kommissionen, det som Sveriges riksdag ska ta ställning till i dag, en regel om att ingen domstol ska kunna kräva att Sverige inför lagstadgade minimilöner.

Men det är betydelselöst. Det viktiga är bedömningen av vad som kan regleras med kollektivavtal.

Den nya skrivningen om vad vi inte ska kunna tvingas till är alltså inte alls något undantag från regeln, som en del försvarare vill göra gällande.

LO:s jurist Claes Mikael Ståhl bedömer därmed att förslaget kan öppna för samma juridiska cirkus som runt Lavaldomen.

Det vill säga med frågor som vilka som ska omfattas av kollektivavtalen. Bara fackets medlemmar? Och vad händer då med arbetsgivare som anlitar andra anställda till usla löner?

EG-domstolen har nu bytt namn till EU-domstolen men om något företag anmäler ett fack som sätter press på ett företag utan kollektivavtal så skulle facket med stor säkerhet bli fällt i domstol.

Det är också den bild som EU-jurister i Bryssel gav när jag själv tidigare i höst pratade med dem. 

Och ett nytt fackförbund skulle alltså omkring 15 år efter Lavaldomen i en historiens upprepning kanske återigen dömas till skadestånd för att ha försvarat kollektivavtalen och arbetarnas intressen.

I dag ser dock även arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv det stora hotet med en urholkning av kollektivavtalen som skulle följa om i stället lagstadgade minimilöner infördes i EU och i Sverige.

Även Svenskt Näringsliv motsätter sig därför förslaget om minimilöner, liksom ett enigt arbetsmarknadsutskott har gjort i riksdagen.

Men även om Sveriges riksdag i dag beslutar att säga nej till förslaget är striden långt ifrån vunnen.

Vad ett nej i riksdagen kan leda till är i bästa fall att förslaget ”återremitteras”. Den främsta angreppsvinkeln från Sverige och övriga kritiska länderna är att EU inte över huvud taget har rätt att besluta om hur lönerna ska sättas i EU-länderna.

Det är enligt EU-fördraget en fråga för varje enskilt EU-land att avgöra.

Om Sverige får tillräckligt många andra länder med sig kan den frågan behöva utredas närmare.

För Sveriges del är det dock mycket viktigt att alla riksdagsledamöter inser allvaret. Sverige har lyckats skapa reallöneökningar för svenska arbetare under 20 av de senaste 21 åren.

Det är en helt unik utveckling i EU. I många EU-länder utan täckande kollektivavtal har lönerna stått stilla eller till och med backat.

Kollektivavtalen har även varit en starkt bidragande orsak till att svenska företag har lyckats behålla en tätposition i den internationella konkurrensen.

Det får inte slarvas bort av dåligt insatta politiker.