Många borgerliga kommentatorer kommer nog med illa dold glädje att kraxa om LO:s vacklande hälsa när nu IF Metall och Kommunal ansluter sig till PTK:s och Svenskt Näringslivs överenskommelse om förändringar i las, lagen om anställningsskydd.

Men naturligtvis är döden för centralorganisationen LO kraftigt överdriven. Att olika förbund kan dra olika slutsatser utifrån sina egna medlemmars intressen är knappast konstigt och inte heller unikt.

När nu IF Metall och Kommunal ansluter är det dessutom efter några inte oväsentliga ändringar i ursprungsförslaget.

Reglerna för hyvling av tjänster har stramats upp. Nu får enligt överenskommelsen en förändring av tjänster först ske med en till tre månaders varsel och förändringarna ska följa särskilda turordningsregler.

Dessutom öppnas för kompetensutveckling under ett år med 80 procent av lönen även för visstidsanställda.

Allmän visstid avskaffas till förmån för det nya särskild visstid som ska mynna ut i erbjudande om fast anställning efter tolv i stället för tjugofyra månader.

Den kraftigt omdebatterade frågan om att avskaffa saklig grund vid uppsägningar har dock inte genomgått några större förändringar utan döps om till särskild grund, med enklare uppsägningsregler för arbetsgivaren.

Den mycket kritiserade klausulen att en uppsagd inte ska få behålla sin tjänst om facket överklagar uppsägningen, och alltså förlorar sin inkomst under prövotiden, löses dock genom en försäkringslösning som ger 80 procent av lönen under överklagandetiden.

Naturligtvis skulle en gemensam linje ha varit det bästa för LO, och flera förbund, som Seko och Byggnads, vidhåller att de inte kan ansluta sig till överenskommelsen, och att förändringar inte varit tillräckligt stora för andra LO-förbund är tydligt.

Byggnads reagerar även mot det faktum att förändringarna har skett genom politisk påverkan.

Den inställningen är riktig. Politikernas agerande när de tvingat fram förändringar under hotet om att i annat fall gå fram med en egenkomponerad lagstiftning strider mot den vedertagna ordningen att lagar ska sätta ett ramverk men att parterna själva ska sluta avtal inom detta ramverk.

Likväl fanns en mycket stark vilja från främst IF Metall att få igenom en bredare kompetensutveckling för att svensk industri både ska hänga med i och vässas i den internationella konkurrensen.

Kommunals skäl för att ansluta sig till överenskommelsen är att de nya ändringarna ger en ökad anställningstrygghet för kvinnodominerade områden, ofta medlemmar i Kommunals yrkesgrupper.

Och det är i detta perspektiv vi ska se LO-förbundens olika ställningstaganden.

Förhandlingar kan föras på två sätt inom LO, antingen i samordnade förhandlingar eller förbundsvis.

I det här fallet har det varit omöjligt att finna en gemensam linje för samordnade förhandlingar.

IF Metall och Kommunal har därför enskilt anslutit sig till överenskommelsen medan andra LO-förbund driver egna förhandlingar utifrån sina egna medlemmars intressen, med det självklara stöd från både IF Metall och Kommunal som är brukligt mellan LO:s förbund.

Historiskt är det inte ovanligt, även om frågan om las är en så pass stor fråga att oenigheten röner extra uppmärksamhet.

Naturligtvis skulle det ha givit ytterligare tyngd bakom överenskommelsen om den varit så konstruerad att ett enigt LO kunnat ställa sig bakom den.

Nu blev det inte så, men ryktena om LO:s död är betydligt överdrivet.

Sammanhållningen kommer att leva vidare.