Lever vi verkligen i en kränkthets­kultur?

KOMMENTAR. Nu ska de politiskt korrekta tydligen tysta den konservative hummerpsykologprofessorn Jordan B. Peterson igen.

I fredags släppte tidningen Vice nyheten att man hållit ett stormöte på kanadensiska Penguin där medarbetare beklagat sig över att förlaget skulle släppa hans nästa bok.

Fler än jag har säkert noterat att det pratats väldigt mycket om så kallad cancelkultur senaste veckorna. Fall på fall räknas upp där man velat, för att använda Expressens ledarskribent Arvid Åhlunds ord från i fredags, ”sparka personer på lösa grunder för att någon tagit anstöt”.

Låt mig börja med att säga att jag absolut anser att deplatformering och cancelkultur finns. Jag var en av de som inte tyckte det var superproblematiskt att foliehattstidningen Nya Tider hade ett bord på Bokmässan och ansåg snarare att konsekvenserna av en avstängning var värre.

Men jag ställer mig ändå försiktigt frågande till hur utbrett det här fenomenet egentligen är.

När jag försökt sätta mig in i fallen – eller det Expressens ledarsida kallar ”osund kränkthetskultur” – ser jag nämligen inte sällan betydligt fler nyanser.

Parallellt med nyheten om Jordan B. Peterson släppte magasinet Fokus en intervju med sin nytillsatta kulturredaktör Mats Holm. Han hade enligt intervjun förlorat sitt uppdrag som gästlärare på Folkuniversitetet.

Anledning: En krönika om problemen med studenter som inte var intresesserade av Hemingways rena litterära kvaliteter och tyckte att man ska kalla indianer för ursprungsbefolkning.

Chefredaktören Jon Åsberg twittrade ”det kostar att skriva om cancel-kultur i en cancel-kultur”

Är det så att vi någonstans glömt att ett demokratiskt samtal är mer än bara en massa monologer ropade ut i mörkret

Det hela lät såklart som en fullständig skandal. Men något i storyn stämde inte riktigt. Det var oklart vad som faktiskt hänt. Läste man sedan Mats Holms krönika så handlade den absolut om det som sagts.

Men det visade sig att han även använt sina egna studenter och specifika händelser på föreläsningen som exempel medan han fortfarande var deras lärare.

Jag vet inte. Det här låter inte riktigt som cancelkultur. Snarare som någon som inte förstått sina olika positioner och eventuellt lite omdömeslöst missbrukat maktrelationen mellan lärare-elev. 

Jag har varit gästlärare i snart två decennier och skulle nog säga att det väldigt sällan är acceptabelt att använda mina studenter som exempel i en krönika. Kanske är det inte helt märkligt om eleverna känner att förtroendet är förbrukat.

Det är alltså för mig helt obegripligt varför Fokus slår på stora trumman om det här. Än märkligare att det, helt okritiskt, blev ett exempel på hur även Sverige drabbats av kränkthetskulturen i en ledartext i Expressen.

Tittar vi på utsagan att hummerkungen Jordan B. Peterson blivit deplatformerad är det lite samma sak. Fyra medarbetare har i tidningen Vice beklagat sig – på Kanadas största förlag. Ingen verkar ha någon tyngre position då de inte ens känt till att boken skulle ges ut förrän i måndags.

Någon säger att Peterson radikaliserat en farsa. En annan lyfter att hans hela genomslag berodde på ett konsekvent felkönande av trans-studenter.

Förlaget har sagt att de lyssnar på sin personal, men inget besked om att boken ställts in har kommit. Det låter i mina ögon som helt vanlig och ganska halv- till välfungerande personalpolitik. 

Varför är det här en världsnyhet?

En hint kommer här: För att det säljer. 

De här texterna bli lästa. Nyheterna driver även på ett narrativ om hur den lättkränkta vänstern vill tysta det demokratiska samtalet. Därför produceras det hur många som helst världen över.

Det blir ett overload. I likhet med hur vi idag får in varje lokaltidningsnyhet om våldsbrott eller mord i våra sociala medier-flöden så får vi för oss att det här är ett nytt, massivt och akut hot.

En bekant hävdade på fullaste allvar häromdagen att cancelkulturen är det största hotet mot vår demokrati. Men när jag bad hen att skicka länkar på ämnet så visade sig berättelserna ofta handla om två saker.

Någon har blivit upprörd, men att egentligen inget hänt eller åtminstone hunnit hända.

Eller den vanligaste varianten: En skribent som med en stark personlig berättelse återger hur hen stått upp för det fria ordet, journalistiken eller vetenskapen och då fått sparken. Gärna återgivet i den sfär som finns runt konservativa rörelser som nätmagasinet Quillette.

Själv blir jag alltid försiktigt kritisk vid starka ensidiga personliga offerberättelser, särskilt om personen utan nyanser försöker återge sig själv som någon sorts hjälte.

Vi vet oftast ingenting om vilka arbetsmiljökonflikter som funnits i bakgrunden och vi har, ärligt talat, gått på den niten lite för ofta nu. 

Vad som saknas är seriösa reportage där man låter båda sidor komma till tals i sökandet efter vad som faktiskt hänt. Vad vi får är helt okritiska djungeltrummetexter likt Arvid Åhlunds i Expressen.

Deplatformeringen av Woody Allen är ett typexempel på styrkan i den sortens narrativ, så givetvis går det åt båda hållen. Där blev också konsekvensen att hans bok ställdes in på förlaget Hachette.

Göteborgspostens ledarsidesboss Adam Cwejman nappade givetvis direkt han med. ”Kränkta människor världen över – oavsett politiska uppfattningar – har något väldigt viktigt gemensamt och det är ett häpnadsväckande ointresse för världen runtomkring dem.” skriver han.

Och så är det säkert. Bra där.

”Den stora merparten av alla ”radikaliseringsprocesser” som Peterson gett upphov till har nog mest handlat om att folk börjat ta ansvar över sitt liv”, fortsätter Cwejman.

Visst. Jag har läst Petersons bok 12 Livsregeler, en bok som kanske främst fick mig att förstå hur väl terapiformen KBT gifter sig med en konservativ världssyn. Få böcker har bättre visat på tjuskraften i den lätt sekteristiska nykoservativa rörelse som drar över världen. 

Att första steget framåt om du lider är att underkasta dig de rådande hierarkierna och omständigheterna. Acceptans leder till förändring. Förändring leder till att du kan klättra. Och allt som försöker omkullkasta de rådande hierarkierna – läs genusvetenskap eller socialism – är därför lidande.

Lustigt nog fungerar det, de flesta mår faktiskt bättre av att tvätta sig och bädda sängen. För att det är basic KBT.

Fler till vänster borde läsa boken. Den är även en fnissfest.

Men det Cwejman inte lyfter är den ekonomiska modell som bygger Petersons universum. Och där finns en radikaliseringsprocess. Vi behöver inte ens gå så långt som den incelkultur som faktiskt resulterat i ett antal skjutningar i USA. 

I filmen Magnolia spelar Tom Cruise en manscoach. Temat i de testosterondroppande föreläsningar inför uppumpade förlorarmän är ”Respect the cock, tame the cunt”. 

Hade manlighetssjälvhjälpen enbart handlat om att respektera kuken vore den väl toppen. Men det tycks alltid, förr eller senare, handla allt mer om att tygla kvinnor. Det radikaliseringstemat är återkommande, håller kvar grabbarna i publiken – och det kan vi ju ha ett samtal om.

Vi behöver inte heller gå många veckor tillbaks i Cwejmans ledarhistorik för att han själv ska vara djupt kritisk till vurmandet för en kulturarbetare vars politiska åsikter han inte sympatiserar med. Nyligen bortgångne Sven Wollter var nämligen livslång kommunist. 

I ledartexten ”Med kommuniststöveln i ansiktet hade ni låtit annorlunda” skildrar Cwejman den egna erfarenheten av att komma till ett Sverige där ”de karismatiska kulturpersonligheterna, författarna, poeterna, de intellektuella och sångarna – de som skulle stå för det fina och humanistiska – i själva verket försvarade de vidrigaste förtrycket.”

”Sven Wollter var en av dessa. Jan Myrdal var en annan. De var lojala in i det sista. Och ni lät dem komma undan”, skriver han.

Det låter på Cwejmans text som att han tycker att kommunismen normaliserats i svenskt kulturliv.

Men två veckor senare skriver han i stället om mötet på Kanadensiska Penguin att ”Av alla anglicismer i det svenska språket är nog ordet ’normalisera’ den allra värsta. I begreppet göms den obehagliga misstanken att människor är så sköra och korkade att idéer kan besmitta dem likt något sorts virus och att de måste skyddas.”

Nu tror jag inte att Sveriges solsidas politiske chef nödvändigtvis tycker att någon borde vara cancelled. Men visst vore det väl konstigt att leva i en värld där Cwejman inte får dryfta vad han tycker är ”problematiskt” med Sven Wollters roll i svenskt kulturliv? 

Där det skulle ses som ett illiberalt hot mot demokratin.

Borde det inte i så fall vara lika ok att förlagsanställda får säga vad de tycker är problemet med att ge ut Jordan B. Peterson? 

Den dag förlagscheferna slänger Peterson under bussen, då har vi en nyhet.

Men det Cwejman inte lyfter är den ekonomiska modell som bygger Petersons universum. Och där finns en radikaliseringsprocess. Vi behöver inte ens gå så långt som den incelkultur som faktiskt resulterat i ett antal skjutningar i USA.

Till dess skulle jag vilja gratulera förlaget till ett framgångsrikt PR-projekt för att värma upp den kalla gröt som varit Petersons författarskap.

Psykologprofessorn var för en månad sen – efter år av märkliga köttdieter, ett kraftigt beroende av smärtstillande medel och en medicinsk koma i Ryssland – inte jätteattraktiv som guru för världens alla arga män. 

Grattis planeten. Nu är han lite farlig igen. Har Margot Wallström uttalat sig?

Såhär bygger det konservativa klustret myten om sina demokratiska förkämpar.

Har vi någonstans glömt att ett samtal är mer än bara en massa monologer ropade ut i mörkret? I den åsiktspluralism som Cwejman och Åhlund efterfrågar måste det väl ibland vara ok att helt enkelt inte hålla med om eller vilja göra precis allt?

Det behövs någon form av definition av begreppen här. För just nu tycks precis vad som helst och absolut ingenting kunna vara cancelkultur.

Jag minns när jag studerade för två decennier sedan. Några studenter från Liberala Ungdomsförbundet var rasande. De hade sett att vi skulle läsa Marx i sociologin och gick nu upp till kursansvarige för att protestera. Universitetet lärde ju ut kommunism!

Kursansvarige lyssnade på deras argument. Nickade, hummade. När de fått prata av sig och gått därifrån stängde han dörren och skakade på huvudet. Livet fortsatte.

Ibland kanske det är en rimligare hållning än allt detta drama.