”EU-minimilöner roulettspel med vår lönebildning”
Vi får inte låta oss luras av det svenska undantaget från EU:s lag om lägstalöner, skriver Abir Al-Sahlani (C), Europaparlamentariker.
”Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för läget vi nu befinner oss i, med initiativet att hålla ett ”socialt toppmöte” i Göteborg 2017 där EU:s sociala pelare skrevs under med stor pompa och ståt”, skriver Abir Al-Sahlani.
Nyligen släpptes till slut bomben som vi i Europaparlamentet väntat på, EU:s förslag om en europeisk minimilön.
EU-kommissionären Nicolas Schmidt var stolt när han presenterade sin lösning att alla länder med ett välfungerande system med kollektivavtalsenliga löner undantas från direktivet.
Att tro att den här garantin tar bort hotet mot den svenska lönebildningen är dock naivt.
Sverige, samtliga fack- och arbetsgivarorganisationer liksom ytterligare 14 av EU:s medlemsstater sade tydligt nej tack till en skarp lagstiftning på området.
Men det var lönlöst. EU-kommissionens förslag blev ett rättsligt bindande direktiv.
Kommissionen påstås ha löst alla hot mot den svenska kollektivavtalsmodellen genom att Sverige, och andra länder med minst 70 procent kollektivavtalsanslutningsgrad, undantas från avsnitten om minimilöner i lagen.
Men vi får inte låta oss luras. Ett lagstiftningsdirektiv är till sin natur obligatoriskt.
Ett EU-direktiv innebär nämligen att alla EU:s medlemsländer måste inkludera lagen i sina nationella lagstiftningar.
När man sedan skriver att vissa medlemsländer ska undantas från vissa delar, för att senare skriva att målet är att ha så få variationer som möjligt – men samtidigt att alla har en flexibilitet vad gäller implementering – förstår man att det hela varken är särskilt genomtänkt eller vattentätt.
Välformulerade brev till EU-kommissionen väger lätt när man redan givit sitt godkännande till Bryssels byråkrater att fatta beslut åt svenska skattebetalare
EU-ländernas ekonomier är ytterst sammanvävda. Vi påverkas konstant av varandra.
Det hela blir en form av juridisk roulett som kommissionen spelar med vår lönebildning.
Drivkraften bakom idén med minimilöner är egentligen hedervärd. Det finns stora problem med fattigdom i Europa.
Men en lagstadgad minimilön från Bryssel kommer inte kunna bota detta. Beslut om arbetsmarknaden måste fattas så nära människor som möjligt, på nationell nivå.
EU:s inblandning på arbetsmarknadsområdet är därför en stark underminering av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för läget vi nu befinner oss i, med initiativet att hålla ett ”socialt toppmöte” i Göteborg 2017 där EU:s sociala pelare skrevs under med stor pompa och ståt.
Välformulerade brev till EU-kommissionen väger lätt när man redan givit sitt godkännande till Bryssels byråkrater att fatta beslut åt svenska skattebetalare.
Kommissionär Nicolas Schmidt har flera gånger tydligt lutat sig på den sociala pelaren när han har förklarat varför kommissionen går vidare med idén om minimilöner.
Om vi ska motarbeta fattigdom behöver EU:s ekonomier reella ekonomiska investeringar som skapar riktiga jobb. Något som självklart blivit ännu viktigare under coronakrisen.
EU måste lägga krutet på områden där unionen har rätt att bestämma, vilket inte innefattar medlemsstaternas lönesättning.
För oavsett hur bra det låter kommer inte en europeisk minimilön stävja fattigdom.
Inte nu i coronakrisens tid och inte i morgon när en ny vardag tar form.
