Svenska Nyheters sång ville motverka polariseringen – är det så bra då?

ESSÄ. Är det så fel att Göran Greider, Peter Wolodarski och Jan Helin stämmer upp i sång med lirare till höger som moderaternas spelevink Hanif Bali eller Sverigedemokratiska partitidningen Samtidens Dick Erixon? 

Videoklippet med låten Slutna kluster från SVT:s Svenska Nyheter blev superviralt när det släpptes för fyra dagar sedan. Folk blev genuint rörda av att se Annika Strandhäll falsksjunga ihop med Ann Heberlein.

Nina Solomin skriver i Svenska Dagbladet att hon förstår att människor rörts till tårar. Tydligen ska förlagan vara Ulf Lundells Öppna landskap. Det var omöjligt att höra.

Ambitionen med låten, skriven av Grotescos Micke Lindgren och årets svensk, kakdiagramskungen Jens Ganman, tycks ha varit att minska det verkliga politiska hotet – polariseringen. 

Petter Larsson tillåter sig i Sydsvenskan att agera trist partypooper när han igår förklarade att låten är kraftigt viktad åt höger.

Larsson påpekar att när vänsterns representanter ska skämta om sina politiska ställningstaganden så behöver högern inte göra motsvarande – alls.

Oavsett om man ogillar detta eller ej så har han givetvis rätt. Det är inte heller konstigt att det blivit så.

Den första anledningen är att synen på opartiskhet förskjutits rejält högerut senaste decenniet. Inte minst har konfliktlinjen gått från realpolitiska höger-vänsterfrågor till värderingar. Public Service är märkbart skakat och påverkat av detta.

Kanske är det för många nervösa mellanchefsled. Men det är märkbart att samtidigt som värderingar blivit kraftigt politiserade så är främlingsfientlighet numer mest en spännande åsikt i mängden. Kanske den mest spännande. 

Det här är ett försök att förklara hur centrism och beröringsskräck för riktiga politiska ställningstaganden gjort att vi, utan att riktigt märka det själva, hamnat i en allt snabbare sluttande konsensusrutschkana högerut

Förra helgen intervjuades först Sverigedemokraten och grundaren av tankesmedjan Oikos, Mattias Karlsson, i P1:s söndagsintervju och fick knappt en kritisk fråga. 

Dagen efter var det debattören Ann Heberleins tur i Katarina Hahr möter. Även om Heberlein lagt en del av sitt politiska bagage bakom sig, vilket man måste få göra, så kunde det ha varit passande att alls diskutera vilka åsikter som faktiskt gjort henne omöjlig bland vänner och arbetsgivare och varför. 

Inte bara köpa tankepaketet att detta hänt för att hon velat ställa ”de stora frågorna” som var temat för intervjun.

Public Service är under hård press av det konservativa blocket. Det märks. Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna har varit tydliga i sina besked: Bli mer som oss, annars lägger vi ned er. 

Samma krav från vänstern existerar inte. Och i sin ambition att visa att man är opartiskt börjar mellanchefslagren på Public Service att kantra högerut. 

Missförstå mig rätt här. Jag köper en del av problembeskrivningen där landets medier lidit av en viss konsensuskultur. Men lösningen på det är inte att ge Svenska Dagbladets Ivar Arpi klippkort till Godmorgon Världen och Studio Ett av rädsla för att annars framstå som Che Guevara.

Den andra anledningen är centrismen i sig. När nog många röster räknats förklarade Joe Biden att han var hela USA:s president, inte bara de som röstat på demokraterna. Det var tid att enas. DN:s ledarsida jublade. 

Omedelbart fick demokraternas vänsterfalang känna på vad politisk enighet innebär för en centrist. Att gå högern till mötes och att säga åt vänsterflanken att foga sig. Tjena Januariöverenskommelsen.

Samma sak går att se i det som kallas samtalsaktivismen. Jag har tidigare skrivit om problemen när aktörer som Stina Oscarson eller Navid Modiri ska motverka polariseringen i samhället. 

Tanken är kanske god, men utan ideologisk kompass tappar båda bort sig i sin övertro på samtalet som karta när det egentligen är landskapet. Samtalsaktivisten rusar till mötes – utan att den andra parten flyttar på sig. 

Och samtalet förskjuts. Plötsligt sitter samtalsvurmaren där och köper konspirationsteorier om att svenskarna är utsatta för ett muslimskt folkutbyte på nivå med lyssnarskiftet för Markus och Malcoms Podcast.

Så hur blev det såhär?

I tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths bok Skinnskallar – rasister, nationalister eller hyggliga unga män? (1995) studerar hon ett gäng nynazister på Fryshuset så närgånget att hon börjar relativisera allt från heilande till hakkors till misshandelsdåd mot invandrare.

Det här är egentligen fina unga grabbar på glid som faktiskt är hur trevliga som helst – om de bara hade en lokal och en fadersgestalt. 

Antirasister och vänstern däremot är ett hot. De är politiska.

Även i Fredrik Reinfeldts pamflett Stenen i handen på den starke (1995) ser vi en liknande världsbild. Lite kortfattat: En tydlig skala från Vanligt hederligt folk till samhällsomstörtande ondska. 

Vanligt hederligt folk är majoritetssvenskarna. Nog sagt om dem. De är som folk är mest.

Sen finns de främlingsfientliga. Kanske beror det på att det är så svårt att erkänna att majoritetssamhällets egna barn, syskon eller släktingar valt ideologiskt hat. Men de främlingsfientliga är enligt den här modellen i stort sett vanligt hederligt folk. 

De är någons söner som hamnat lite på glid. Inte alls ideologiska varelser med en egen agenda. Man behöver bara prata lite med dem så löser det sig nog. 

Adelsohn Liljeroth går så långt att hon tar in Jungianen Rigmor Robert för att förklara att nynazisterna egentligen bara är vårt samhälles naturliga försvarare. Opolitiska krigarsjälar.

Lite längre ut på skalan har vi ”diverse invandrargrupper” som inte riktigt är vanligt hederligt folk. Dessa ligger både i Reinfeldts och Adelsohn Liljeroths böcker i konflikt med de främlingsfientliga, men det är inte så att det är ens fel att två träter. För invandrare tenderar ju faktiskt att inte gilla rasister heller.

Ondskan längst ut på skalan är vänstern. Dessa är så extrema att det inte finns någon som helst bot för dem. Här hjälper inga pappor i världen. Fredrik Reinfeldt inkluderar allt från miljöaktivister till AFA till Ung Vänster i den kategorin. 

Det här var böcker som skrevs under en tid då Ultima Thule hade inte mindre än två låtar på försäljningslistan – samtidigt. Förmodligen inte jättelångt från en bild som var utbredd bland majoritetssvenskar.

Sedan dess har samhällskonsensus dragit allt mer högerut i centrismens och meritokratins namn.

Public Service är under hård press av det konservativa blocket. Det märks. Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna har varit tydliga i sina besked: Bli mer som oss, annars lägger vi ned er

Idag befinner sig en svensk politisk centrist ungefär där de moderata författarna befann sig för trettio år sedan. Man ser sig själv som normen, inte som en politisk varelse.

Här finns också förklaringen till den liberala kålsuparteorin om höger- och vänsterextremism där allt är samma sak och lika illa – men där vänstern ändå alltid är lite värre. 

I teorin och på pappret avskyr man givetvis främlingsfientlighet och rasism, men i praktiken blir det mycket svårare att ta avstånd då man inte ser den som ideologisk innan den bär uniform, marscherar heilande i svastikaformation och bär dödskallekeps.

Vänstern däremot är alltid ideologisk och har därför ont uppsåt.

Lägg till det en ständig kampanj för att göra Sverigedemokraterna till regeringsunderlag – ett extremparti vars enda fråga är invandring som därför i än högre grad behöver avpolitiseras.

Det blir allt svårare att göra upp med en främlingsfientlighet som sakta men säkert relativiserats till en åsikt i mängden – samtidigt som all form av motstånd blivit en politisk handling. 

I USA har Donald Trumps ständiga orerande om antifa som det verkliga hotet satt sig även bland centristiska demokrater. Och DN:s ledarsida jublar.

Då ser vi motrösterna tystna. Progressiva försvinner ur panelerna och ersätts med konservativa i det intellektuella samtalet. Plötsligt ses tydligt konservativa nättidningarna Quillette eller Kvartal som opartiska mest för att ingen i högern skäller på dem.

För de ylar ju om precis allt annat, hela tiden.

Vill man vara smart idag, då ska man vara opartisk. Så kan också en krypande cancelkultur se ut.

Därför tjänar också krafterna långt ut på högerskalan på att säga sig vilja motverka polarisering. Det är inte de som kommer behöva flytta på sig.

Över decennier formas ett narrativ om att Sverige i lågor som i allt högre grad står oemotsagt. Försöken till ett vänsterpopulistiskt alternativ har åtminstone sedan valet 2014 i brist på idéer handlat om att köpa högerpopulismens problemformulering. 

Skit samma att vi har världens mest korrupta friskolesystem med privata koncerner som plockar ut hundratals miljoner i vinst eller att välfärden urholkas. Det inte politik utan naturlagar som skapat den situationen.

Alla försök till förändring blir i ett ideologilöst landskap jämförbara med kommunism.

Glöm tidigare så populära GAL-TAN. Var är du på skalan: Invandring – integration – assimilering – återvandring – repatriering? Allt annat är meningslöst.

Ja du gosse, det väntar spännande auktoritär politik i slutet på den opolitiska resan.

Solomin citerar i sin text Amos Oz: ”en fanatiker kan kännas igen på sin brist på humor”. Problemet är bara att hon inte tycks ha förstått ett av satirens fundament. Att den sällan är lika rolig eller fyndig som att du helt enkelt håller med om vad den vill säga.

Tro mig, jag har arbetat med satir i snart två decennier.

Detta gäller oavsett om den slår från vänster eller höger. Oftast är den tvärtemot ganska tråkig. Alla som sett genomslaget i ett kakdiagram av Jens Ganman kan förstå den mekanismen.

Det här är inte en text som skrivits för att döma Svenska Nyheters tilltag, de som tyckte om sången eller ens någon som deltog. Så kontroversiellt var det inte. Låten var ganska kul.

Det här är ett försök att förklara hur centrism och beröringsskräck för riktiga politiska ställningstaganden gjort att vi, utan att riktigt märka det själva, hamnat i en allt snabbare sluttande konsensusrutschkana högerut. 

Det är kanske inte polariseringen som är problemet.

Något som faktiskt inte kunde ha gestaltats bättre än med en Göran Greider som sjunger att han är vänsterbliven samtidigt som Chang Frick visar arslet i Sveriges Television.