”Nej Moderaterna, min mamma är inte en parasit”

Jag brukar säga till folk att skillnaden mellan mig och Benjamin Dousa är att medan han tycker att alla minsann borde få kämpa lika hårt som han har gjort och klara sig bra, vill jag att ingen någonsin ska behöva uppleva de motgångar som jag och Benjamin Dousa med en knaper uppväxt mött i livet.

För att det helt enkelt inte är rättvist. 

En rad ur MUF:s vallåt ekar i mitt huvud medan jag tänker tillbaka på de veckorna ett paket snabbmakaroner eller en limpa var det vi hade råd med.

“Många går på bidrag, för det är så man får deg”.

Jag minns hur min mamma stod och grät vid fläkten i köket när hon såg folk som var på väg till jobbet på morgonen.

Hon skämdes för att hon inte kunde bidra till samhället hon också, trots att hon i perioder tvingade sig själv att arbeta även fast smärtan både psykiskt och fysiskt var outhärdlig. 

Efter hennes uppväxt som var präglad av alkoholiserade föräldrar, knappa inkomster, perioder av våld och utan tillräcklig hjälp från samhället är det svårt att känna sig stark.

Hon lyckades ändå ibland, tills kroppen pajade igen och så fortsatte det så.

Hon ville inte ses som “en sån där”. Hon kunde inte identifiera sig med “en sån som går på soc-bidrag” och ville inte att andra skulle se henne så.

Detta var anledningen att hon inte sökte bidrag förrän det handlade om ren överlevnad.

Efter en uträkning från socialtjänsten fick hon veta att vi under många månader hade levt på 4 500 kronor mindre än deras norm för en ensamstående trebarnsmamma.

Betydligt lägre än försäkringskassans beräkning för existensminimum.

Därför känns Moderaternas trötta bild man hjärntvättat folk med i alla år om lata bidragstagarna som lever i lyx som en spottloska rakt i ansiktet på mej.

Det är alltså människor, sjuka och ensamstående mammor som min mamma, som moderater kallar lata och ser som parasiter.

Det är ganska uppenbart att de aldrig tvingats gå på bidrag själva eller haft samtal med Försäkringskassan som slutat i hysteriskt gråtande och panik.

Jag föreslår att vi i stället för att slå ned på dem som redan har det sämst i samhället, lyfter blicken och ser till de 130 miljarder kronor som försvinner i skattefusk varje år.

Min mamma har känt sig väldigt ensam, jag har känt mig väldigt ensam och många i samhällets känner sig ensamma. Men det är inte ett sådant samhälle jag vill ha

Tro mig, det är inte den vanliga medelsvensson som har råd och väljer att smita undan skatt.  

Moderater och liberaler pratar väldigt gärna om “frihet för individen” och påstår ibland även att de skulle vara för jämlikhet.

Hur gärna de än vill hävda detta så är det en uppenbar osanning.

De vill bara ha frihet för några få och kommer inte att lyfta ett finger för att minska klassklyftorna och öka jämlikheten. Det är nämligen så, att en människa inte är fri om hen inte lever på samma villkor som alla andra.

Problemen för ett arbetarbarn från underklassen börjar redan som liten.

Till exempel när du inte har råd med några fritidsaktiviteter, när du får gå i tygskor hela vintern för att ni inte har råd med vinterkläder eller när skolan i ditt område inte har råd att anställa kompetenta lärare.

Eller när dina föräldrar inte kan hjälpa dig med dina läxor för att de inte förstår, när ni inte har råd att betala för läxhjälp och när du därför inte kommer in på utbildningen du vill gå.

När du därför blir begränsad till arbeten där du sliter ut din kropp på ett arbete som inte var tillräckligt pretentiöst för att få en rimlig lön och när du tvingas hoppa från soffa till soffa för att du inte har råd med de höga hyrorna eller aldrig skulle få ett lån på banken.

Ekorrhjulets trötta gnisslande fortsätter att höras, i generation efter generation.

Vi pratar väldigt ofta om att alla ska kunna göra en klassresa och det tycker jag också.

Men vi pratar alldeles för lite om att vi inte kan ha ett samhälle där alla är egenföretagare, ingenjörer och psykologer.

Ett “vanligt” arbetarjobb är precis lika mycket värt för samhället som något annat.

Cheferna och ägarna på ett företag är ingenting utan de arbetare som gör slitgörat som de inte vill göra själva.

Det är en rimlig tanke att högre utbildning och studier ska ge en högre inkomst, men vi får inte för den delen glömma bort vilka det är som har betalat deras långa studier – skattebetalarna.

Jag kräver inte ett samhälle där alla ska ha exakt samma löner, men däremot kräver jag rimliga löner och lika förutsättningar för alla.

Jag har haft långt ifrån lika förutsättningar som många av mina vänner och frågan är ifall jag någonsin kommer att ha det, men jag vill ändå fortsätta hoppas på människors empati och solidaritet. 

Min mamma har känt sig väldigt ensam, jag har känt mig väldigt ensam och många i samhällets känner sig ensamma. Men det är inte ett sådant samhälle jag vill ha.

Jag vill ha ett samhälle där vi tror på och står upp för varandra.

Benjamin Dousa och andra moderater säger att ensam är stark, men jag säger att vi är starkare tillsammans.