50 år sedan facklig martyr brände sig till döds

På sin Facebooksida postar den sydkoreanske arbetsmarknadsministern Lee Jae-gap en bild på sig själv från kyrkogården i Namyangju, i utkanten av huvudstaden Seoul.

Iförd munskydd böjer han huvudet i respekt framför graven. 

”Ett halvt århundrade har gått men idealen hos den beundransvärde unge mannen Jeon Tae-il, som drömde om ett samhälle där arbetskraften respekterades och där alla levde tillsammans i välstånd, är fortfarande aktuella”, skrev statsrådet i sin statusuppdatering.

”Vi har fortfarande en lång väg kvar dit.”

Besöket var anmärkningsvärt av flera skäl, konstaterar den sydkoreanska dagstidningen Kyunghyang Shinmun.

Dels var det första gången en sittande arbetsmarknadsminister besökte graven. Dels spelade arbetsmarknadsdepartementet en indirekt roll i Jeon Tae-ils död.

Jeon Tae-il föddes fattigt i en familj som ibland saknade tak över huvudet. Han tvingades sluta skolan som ung för att hjälpa till med försörjningen. 

Vid 16 års ålder sökte sig Jeon Tae-il till Seouls ökända industrizon Pyeonghwa Sijang. Nyhetssajten Hankyoreh beskriver villkoren på textilfabriken som omänskliga.

Arbetarna, de flesta flickor i tonåren, arbetade 15 timmarsdagar men hade ändå inte råd att äta sig mätta.

Arbetsmiljön var fysiskt nedbrytande. Tuberkulos härjade i de trånga och osanitära lokalerna. 

Vittnesmål talar om en ung man som alltid försökte värna om sina medarbetare, som fick sparken för att han diskuterade arbetsvillkor med kollegerna.

Jeon Tae-il arbetade på dagarna. Under kvällar och nätter satte han sig in i Sydkoreas arbetsrättsliga lagstiftning. Det han läste stämde inte överens med hans verklighet. 

Han grundade ”Dårarnas sammanslutning”, som kallats Sydkoreas första moderna fackförening.

En månad innan sin död, den 13 november 1970, skrev Jeon Tae-il till arbetsmarknadsdepartementet. Han pekade på de grova arbetsmiljöbrotten och de höga mänskliga kostnaderna. Departementet svarade aldrig. 

Jeon Tae-il var 22 år gammal när han i november 1970 hällde fotogen över sig och tände på.

– Låt inte min död vara förgäves, ska han ha ropat.

Myndigheterna försökte tysta medierapporteringen, rapporterar Korea Herald. Under diktatorn Park Chung-hee fanns inget utrymme för sociala protester som riskerade att störa den ekonomiska utvecklingen.

Men Jeon Tae-il skulle bli ihågkommen.

Många menar att hans död blev samlingspunkten för en ny generation fackliga aktivister. Hans liv har blivit spelfilm, musikal och han står staty i brons utanför industriområdet i vars fabriker engagemanget föddes. 

Och i takt med Sydkoreas demokratisering har hans insats till sist erkänts även av myndigheterna.

Seoul har uppfört en minneshall som bär hans namn och fungerar som museum över landets arbetarrörelse. I fjol kallade premiärminister Moon Jae-in honom en ”martyr” och lovade att verka i hans anda, enligt nyhetsbyrån Yonhap. 

Villkoren i Sydkoreas tillverkningsindustri har förbättrats dramatiskt sedan Jeon Tae-ils död.

Samtidigt återstår mycket att göra, skriver arbetsmarknadsminister Lee Jae-gap, som tycks syfta på de appjobb som på senare tid väckt debatt i landet.

”Farlig arbetsmiljö är fortfarande ett problem och vi har en delad arbetsmarknad. Nya former av arbete, som inte täcks av existerande sociala skyddsnät, sprider sig snabbt. Vi måste inse att vi har ett stort ansvar och arbeta hårdare.”