Så dålig är faktiskt inte Ayn Rands nyliberala tegelsten

ESSÄ. I Timbro-klassikern Och världen skälvde utbryter en strejk bland alla företagare, entreprenörer och fritänkare staten förtrycker med regler, bojor och vek fördelningspolitik. 

Sammankallade av geniet John Galt försvinner de, en efter en, till Colorados berg för att grunda ett fritt entreprenörssamhälle i en dal. En utopi där de till sist får stå på egna ben. 

Författaren Ayn Rand och hennes ideologi objektivismen – där den egna lyckan är det enda viktiga i en människas liv – har satt sina spår i politiken.

Centerpartiets Annie Lööf har kallat boken för den i särklass bästa hon läst. Då var idolen Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher som ansåg att ”there’s no such thing as society”.

Det var tidigt i partiledarkarriären, Reinfeldtåren var på väg mot sitt slut och den fria marknaden, Ayn Rand och nyliberala värderingar var heta.

Men tiderna förändras. Så sent som i går skrev i stället Lööf på Twitter att hon varit medlem i facket i hela 20 år och alltså tydligen varit fackligt aktiv sedan tonåren.

Så frågan är om hon skulle säga samma sak i dag – eller om hon ens egentligen läst den rätt illa skrivna tegelsten som Och världen skälvde faktiskt är. 

För bitvis är den, för att vara snäll, svårpenetrerad.

John Galt håller sida upp och sida ned ett oändligt tal om Rands ideologi när boken rent dramaturgiskt egentligen borde vara som mest spännande.

En läckerbit till norsk sjörövare som heter Ragnar och hatar Robin Hood plundrar haven och en supermotorsprototyp har förstörts av den obegripliga sanna ondska som är kooperativa företag.

Som grädde på det ideologiska moset sker en tågolycka där Rand räknar upp varför passagerare efter passagerare på tåget förtjänade att dö.

Mitt i allt detta: Tantsnusk! En skitsnygg och härligt misogyn stålmagnat som hatar staten möter en lika skitsnygg och briljant kvinna från en järnvägsfamilj förtryckt av idiotiska välfärdsivrare.

Ljuv musik uppstår och tillsammans utkämpar de, dömda att förlora, ett krig mot de giriga myndighetsklåparna. 

Det här är en historia man inte behöver ha läst för att känna till, lika mycket litterär kanon som Orwells 1984 i det politiska samtalet – i ärlighetens namn även den mer citerad än läst.

Många har försökt bestiga det berg som är Och världen skälvde, få har faktiskt lyckats.

Ayn Rands avreglerade utopi finns inte. Det man får när samhället bryts ned är inte skitsnygga genialiska entreprenörer och driftiga män och kvinnor som är sin egen lyckas smeder

Det är synd för – och nu ska jag svära i vänsterkyrkan – trots allt detta, eller kanske tack vare att den är så fånig, är inte Och världen skälvde en helt urusel bok. Inom sin genre, alltså sedelärande science fiction, står den sig till och med hyfsat.

För, precis som med mycket politisk konst, är det en genre där att hålla med om det ödestyngda och gärna övertydliga budskapet blir viktigare än den faktiska kvaliteten i innehållet.

Säga vad man vill om exempelvis Aldous Huxleys klassiker Du sköna nya värld, men fånig är den ju. Detsamma kan på något plan sägas om Jan Guillous bortglömda Gudarnas berg eller Johannes Anyurus mer samtida och hyllade De ska drunkna i sina mödrars tårar om den lyfts ur sin kontext. 

Läser man Och världen skälvde som Ayn Rands uppgörelse med det totalitära Sovjet hon flydde från och där hennes fars butik konfiskerades är delar av boken – trots att författaren tycks ha utvecklat någon sorts hypersensitivitet mot välfärd – till och med riktigt bra.

Man kan riktigt känna paniken när de makthungriga små dårar som är kvar efter att entreprenörerna gått i exil kraschar landets ekonomi och spränger en hel delstat i luften med en gigantisk stämgaffel.

Ja, ni hör ju. En scen som alldeles för sällan får utrymme i samtalet trots att den både är fullständigt wacko och bland de bästa i boken. Möjligen för att den är så nära slutet att de flesta gett upp.

I Rands ögon är det uppenbart att staten enbart kan skapa ondska och smärta. Att det enda dess vetenskap och forskning förmår skapa är död och förintelse. Sett till hennes bakgrund är det inte en helt orimlig hållning.

Som ideologisk guide för hur man bygger ett fungerande samhälle är Rands verk däremot uruselt. 

En grupp libertarianer i USA försökte under 00-talet och framåt göra verklighet av fantasin om ett i stort sett avreglerat samhälle. I journalisten Matthew Hongoltz-Hetlings reportagebok A libertarian walks into a bear får vi följa deras resa.

Frihetsälskare på ett nätcommunity insåg att det är mycket svårare att skapa ett helt nytt samhälle än att helt enkelt ta över ett befintligt via den trotskistiska nationalsporten entrism.

…och nu ska jag svära i vänsterkyrkan – trots allt detta, eller kanske tack vare att den är så fånig, är inte Och världen skälvde en helt urusel bok. Inom sin genre, alltså sedelärande science fiction, står den sig till och med hyfsat

Vad de sökte efter var en plats där de genom att samla runt 200 meningsfränder skulle bli en påtaglig politisk kraft. En fristad.

De hittade det lilla samhället Grafton i New Hampshire – där man redan har en lång historia av liberala vapenlagar och ovilja att betala skatt – och flyttade dit.

Väl där såg de till att bli invalda i olika samhällsinstanser, sänkte skatter, avreglerade och minskade samhällets utgifter överallt där de kom åt. 

Och resultatet? Ganska långt från den utopi av entreprenörer som bröt sitt eget järn, odlade sin mark och sålde sina grödor i Och världen skälvde. 

Kriminalitet och mordstatistik sköt i höjden, byns första crystal meth-lab upprättas, vapen blev allt mer frekventa.

Ingen respekterade samhällets polischef, tillika enda polis.

Den privata enmansbrandstationens starke man, själv libertarian, fick lära sig att det finns problem med att driva en brandkår och samtidigt anse att alla har rätt att göra vad de vill på sin egen mark – inklusive tända brasor när det råder eldningsförbud.

Frivilligbrandkåren var inte underbemannad utan obemannad. Med konsekvensen att man inte kunde släcka några bränder. Istället fick de invänta utryckning från grannkommunen, som betalade högre skatt och därför hade en fullt normal brandkår.

Även kyrkan köptes av en libertariansk pastor som vägrade betala skatt.  Av ideologiska skäl kunde han inte heller infinna sig i rätten då han inte ville befatta sig med staten i någon form. 

Kyrkan brann ned.

New Hampshire är ovanpå detta inte bara en av USA:s delstater med lägst skattetryck, det är också en av landets björntätaste regioner. Och man har gjort stora besparingar på viltvården.

Samhället delas därför i de libertarianer som anser det vara i deras fulla rätt att mata hungriga björnbröder på sin egen mark och de som skjuter dem om de kliver in på deras.

Båda företeelserna är olagliga.

Någon konsekvent linje är svår att upprätthålla då samtliga, enligt sin ideologi, har rätt. Och, som författaren skriver, libertarian blir man inte för att man har lätt för folk.

När ingen vill ha med myndigheterna att göra uppstår istället tystnadskultur och klansamhälle.

Addera en mestadels självförsörjande underbemannad jakt- och fiskemyndighet vars intäktsmodell är björnjaktlicenser som därför ser vinstincitamentet i att stammen är stark och du får bra övertryck i pannan.

Ett flertal attacker mot människor, de första i delstaten på mannaminne, blev till sist konsekvensen när klimatförändringar ledde till ett par torra somrar med brist på naturlig björnföda.

I slutet reser Hongoltz-Hetlings genom ett Grafton som på runt tio år förlorat ett flertal av sina invånare, sin butik och sin kyrka. Men har ett riktigt lågt skattetryck.

Det här är en historia man inte behöver ha läst för att känna till, lika mycket litterär kanon som Orwells 1984 i det politiska samtalet – i ärlighetens namn även den mer citerad än läst

Den sista samlingsplatsen, biblioteket, har bara öppet på onsdagar då det bland annat används för hemskolning.

De flesta av de ideologiskt drivna libertarianerna har dragit vidare mot nya mål. Man siktar nu på att göra hela New Hampshire till en fristat med samma strategi som skulle göra Grafton till en fristad. Det rör på sig.

Ayn Rands avreglerade utopi finns inte. Det man får när samhället bryts ned är inte skitsnygga genialiska entreprenörer eller driftiga män och kvinnor som är sin egen lyckas smeder. 

I stället är det som erbjuds rättshaveristiska kufar som kokar crystal meth i garaget, försvarar barnporr som en del av yttrandefriheten och hävdar sin rätt att bära vapen. Vägar som faller samman, hus som brinner ned och, i Graftons fall, uppenbarligen enorma problem med att hantera en björninvasion.

Margaret Thatcher hade fel.

A libertarian walks into a bear är berättelsen om vad som händer när ett samhälle slutar vara ett samhälle och helt enkelt bara blir till en massa av individer. Hjälpsamheten och samarbetsförmågan försvinner ihop med det gemensamma.

Boken har absolut sina svagheter och är inte ens sedelärande science fiction, men kanske är den något för kamrat Annie Lööf att läsa härnäst?