Strindbergs­fejden får Aron Flams svenska tiger att kännas livlös

ESSÄ. Personpåhopp, hån och smädelser av allt från kungligheter till nationalskalder. Strindbergsfejden var en debatt på liv och död, med hundratals inblandade skribenter.

Men vad stred egentligen Strindberg för, och hur står sig den svenska kulturdebatten anno 2020 i jämförelse?

Året är 1910. Likt en kulturens blitzkrigare öppnar August Strindberg, då bara två år från sin död, vid 63 års ålder, plötsligt upp ett flerfrontskrig. De fyra fronterna är: Kungahuset och kulten kring vår krigarkonung Karl XII; den nationalistiske författaren och senare Nobelpristagaren i litteratur Verner von Heidenstam (1859-1940); Svenska Akademien, där Heidenstam skulle komma att bli invald; samt upptäcktsresanden Sven Hedin. 

Alla de som väckt Strindbergs vrede och satt hans penna i brand är om inte nationalikoner så åtminstone högt vördade. Så här kommenterar han ett par vid den tiden älskade diktrader av Heidenstam:

“Jag längtar hem sen åtta långa år.
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till människor! Jag längtar marken, 
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)”

I Strindbergsfejden har Lindelöws förlag valt ut och sammanställt de centrala texterna i ett av förra seklets stora kulturbråk. Ett bråk som får debatterna om #metoo, Bokmässan, kulturmän, Svenska Akademien och Aron Flams svenska tiger att kännas ungefär lika livliga som höstens digitala bokmässa.

Den moderna svenska kulturdebatten är nästan alltid sval och distanserad och vad värre är, den är sval med flit

De mest underhållande passagerna i boken sker när Strindberg får sina måltavlor att bli lika rasande tillbaka – något som provokatören naturligtvis sitter hemma i Blå tornet och myser över.

Man kommer att tänka på den för vår generation stilbildande brittiske skribenten A. A. Gill (1954-2016) och hur han startade brittiska kulturdebatter enbart för att ruska liv i det stelnade etablissemanget. 

August Strindberg sticker också hål på den pompösa Svenska Akademien med sin ultraraka stil:

“Akademien, som alltid haft avgjord karaktär av inbördes beundran, valde ju häromåret en sakkunnig och meriterad man. Men valet kasserades, emedan mannen skildrat Gustav II sådan han var. Detta var ju våld, övervåld, att tvinga en att beundra det som icke är beundransvärt. Och man märker strax, även på de modigaste, så snart de inträtt i Sv. A., om också i föregiven avsikt att reformera, att där råder en atmosfär och hovluft, som kväver, och fruktan att skriva om någonting driver den nödställde att öva ‘konsten att säga någonting vackert om ingenting.’”

Ingrid Carlberg och Steve Sem-Sandberg, take note!

I vår tid vågade de flesta debattörer ge sig på Svenska Akademien först när den redan var försvagad i och med skandalen kring den insyltade ledamotsmaken Jean-Claude Arnault. 

Innan dess var man väl införstådda i ryktena, men lyfte ändå Arnault och hans klubb till skyarna. Samma mönster ses i många moderna svenska kulturdebatter, inte minst om de publicistiska övertrampen under#metoo. Tro mig, jag skrev en av få protesterande debattartiklar medan det pågick.

Just den svenska fegheten och tvekandet inför att riskera sina kontakter och positioner är något Strindberg verkar se som sin livsuppgift att avslöja, göra narr av och – genom sina egna debattinlägg – försöka balansera.

På Strindbergs tid utestängde hierarkier och dåtida uppfattningar om kön och klass många från den offentliga debatten. Ändå deltog närmare 300 debattörer i Strindbergsfejden och hela 465 debattinlägg författades. 

Numera brukar en debatt anses som livlig om fler än 3-4 personer kastar sig in i den. Kulturdebatten tycks alltså ha blivit både trängre och tråkigare.

Att många potentiella kulturfajter i dag blossar upp och dör lika snabbt på Twitter kan spela in.

Den reducerade mediemångfalden är också en tänkbar orsak. Även om många av Strindbergsfejdens inlägg publicerades i stora tidningar som Social-Demokraten, involverade debatten ett åttiotal tidningar. 

Kanske står ett annat svar att finna i Aftonbladets avgångna kulturchef Åsa Linderborgs dagbok Året med 13 månader (Polaris, 2020). Linderborg satt på sin post från 2009 till 2019. En tid då mycket förändrades i svensk kulturdebatt. 

Kultursidorna blev allt mer lika annat opinionsmaterial, frilanstexter fick stryka på foten på grund av mediebranschens ekonomiska kris, antalet recensioner rasade och debattifieringen förstärktes genom sociala medier. 

En parallell läsning av Strindbergsfejden och Året med 13 månader tydliggör flera likheter mellan tjänstekvinnans son och metallarbetarens dotter; klassföraktet, utseendefixeringen, modet att sparka uppåt, tendensen att skriva först och besinna sig sedan. 

Ibland tycks sakfrågorna i Strindbergsfejden ha spelat mindre roll än de ideologiska gränsdragningarna mellan höger och vänster, något som fortfarande är sant för vår tid. 

Det var främst konservativa debattörer som kritiserade Strindberg, och främst röda skribenter som ryckte ut till hans försvar. Kanske är det omöjligt att undvika i ett litet land som Sverige, med en ännu mindre kulturankdamm.

Svenska Dagbladet försvarade genomgående Strindbergs motståndare. När högertidningen år 1910 recenserade hans i augusti utgivna, längre inlägg i fejden skriver de om en “underlig lust att vilja racka ned på personer, hvilka satts högt af vårt folk.” 

Man påminns om den gamla anarkist-sloganen “No gods, no masters”. Kanske hittade Strindberg vid slutet av sina dagar tillbaka till den fredliga anarkism à la Proudhon som fascinerat honom decennier tidigare

Psykoanalytikern Per Magnus Johansson beskriver i efterordet fejdens kärna som en konfrontation mellan det kosmopolitiska utanförskapet och den nationellt präglade institutionella värdegemenskapen.

August Strindberg, “denne man, vars s.k. vansinne är hans genialitet sedd i nationell förminskning”, gör oss till världsmedborgare, menar Ludvig Nordström i Afton-Tidningen 1910; medan Verner von Heidenstam “blott hade till uppgift att före resan inpränta i oss, att vi innerst är svenskar.”

På Strindbergs tid utestängde hierarkier och dåtida uppfattningar om kön och klass många från den offentliga debatten. Ändå deltog närmare 300 debattörer i Strindbergsfejden och hela 465 debattinlägg författades

Det kostade outsidern Strindberg att stå upp mot den svenska makteliten i form av stat, konung, kulturelit, kyrka och överklass. 

Som John Landquist konstaterar i sitt förord till boken Strindbergsfejden från 1968: “Det är ett faktum, storslaget i absurditet, att Sveriges främste diktare, som slet med fattigdom under största delen av sitt liv, aldrig mottagit något som helst stipendium eller pris av svenska staten eller av Svenska akademien” 

Också i dag har skandalen kring Svenska Akademien och ökade fall av s k de-platforming eller cancel culture tydliggjort hur kritik av – eller bara brist på fjäsk inför – kulturvärldens överstepräster kan resultera i nobbade stipendier och uppdrag.

Efter sin död har han fått revansch. I dag lever kosmopoliten Strindberg vidare i västvärldens kulturkanon – dramer som Fröken Julie tycks alltid spelas på någon plats i världen – medan namn som Heidenstam och Levertin är nära nog bortglömda.

Den moderna svenska kulturdebatten är nästan alltid sval och distanserad och vad värre är, den är sval med flit. Det anses tjusigt att förhålla sig distanserad till ett ämne, att skriva medvetet tillkrånglade texter – låt oss kalla det lex Lena Andersson – men fult och banalt att blanda in sentiment. 

Den brittiske skribenten Richard Orange sätter fingret på fenomenet: “In Sweden, raising your voice is a bit like taking a glass and smashing it onto the floor.” (The Local 21/8 -19). 

Efter läsningen av Strindbergsfejden vill man utropa till dagens debattörer: “Men brinn lite, för fan!”. Ta strid för något du tror på, och våga strunta i konsekvenserna.