KULTURDEBATT. Klockan är 21.15, det är söndag och dags för Sveriges största nyhetsprogram; Agenda.

Med i studion för att kommentera moderatledaren Ulf Kristerssons ”Två år kvar till valet”-intervju är Maria Ludvigsson, mångårig skribent på Svenska Dagbladets obundna moderata ledarsida. Så långt inget konstigt.

Bredvid Ludvigsson står Karin Pettersson, kulturchef på Aftonbladet. 

Hennes insats är felfri, och jag kastas glatt tillbaka till när Pettersson faktiskt var politisk chefredaktör och syntes på precis denna plats oftare än nu. Jag saknar den tiden. 

Men nu, vad gör hon nu? Samma sak vad det verkar. Men i egenskap av kulturchef. 

Det här kan verka vara en yrkesintern bagatell, men fenomenet ”kulturchef kommenterar moderatledare i Agenda” säger något om samtiden. 

Tidigare har liknande kritik framförallt riktats mot ledarskribenter som skriver om och verkar i det som kommit att kallas kulturkriget.

Att Agenda, Sveriges ledande nyhetsmagasin, ber Karin Pettersson kommentera Moderaterna är ett tecken i tiden. På vad undrar ni? På att kulturjournalistikens stora perspektiv är mer intressanta än ledarredaktionernas i sammanhanget små

Anna Herdy

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner skrev nyligen en krönika om hur Ivar Arpi (ledarskribent SvD) och Lisa Magnusson (dito på DN) tar Werners jobb genom sitt idoga bevakande och deltagande i kulturdebatten. Han bad dem sluta.

Men i Agenda är det alltså fråga om motsatsen. Det är både konstigt och inte. Kultursidornas ökade intresse för politikens skeenden, marknadens inverkan på demokratin och ojämlikhetens utbredning är välkommen!

Det är ur dessa stora diskussioner förslag om verklig förändring av människors materiella villkor blir möjliga. 

Det är också precis detta ledarskribenter borde ägna sig åt, oavsett politisk färg. På högerns ledarsidor skrivs det om materiella villkor när de ska försämras.

Annars fördriver man dagarna med texter om etnicitet, flyktingar, slöjor, sexnegativism, dejting (!), orättfärdiga svarta protester i USA och rättfärdiga vita protester i Belarus. 

Och de borgerliga ledarskribenter som inte skriver om detta, de vet man knappt vilka de är.

Vänsterns opinionslandskap är å sin sida disparat. Sveriges fortfarande största och ledande ledarsida, Aftonbladets oberoende socialdemokratiska, tar ett stort ansvar och skriver om allt.

Men vilken är den större berättelsen? Var finns det gemensamma linjen för läsaren att ansluta till? 

ETC slår åt alla håll samtidigt och det verkar löna sig för dem. 

Men när högern främst kulturkrigar på sina ledarsidor och vänstern ofta missar de stora skeendena och greppen tappar opinionsjournalistiken – som fortfarande överträffar kulturjournalistiken i antalet läsare – relevans och värde. 

Visst, Ivar Arpi driver klick, men det politiska samtalet blir fattigare och kulturdebatten blir ärligt talat mycket sämre.

Ledarsidorna är bra när de beskriver och förklarar komplexa politiska skeenden så att folk förstår vad som händer. Utan det blir de mindre viktiga, sidorna mindre lästa och texterna som skrivs mindre diskuterade. 

Att Agenda, Sveriges ledande nyhetsmagasin, ber Karin Pettersson kommentera Moderaterna är ett tecken i tiden. På vad undrar ni? På att kulturjournalistikens stora perspektiv är mer intressanta än ledarredaktionernas i sammanhanget små. 

Framtidens opinionsjournalistik måste vara både och – annars försvinner den. 

På söndag är det dags för statsministerns intervju i Agenda. Ska Expressens kulturchef Karin Olsson kommentera den?