Navid Modiri inte sämre än någon annan i sin intervju med Kasselstrand

RECENSION. Så var det dags för samtalsextremisten Navid Modiri att prata med ännu en person längst ut på den politiska högerskalan han inte vill sätta en stämpel på. Den här gången är det pajaspartiet Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand. 

AfS är ett pytteparti till höger om Sverigedemokraterna, i allt. Så även hybris. Valet 2018 beställde de in tio miljoner valsedlar. Alltså ungefär lika många som det finns svenskar. De fick 0,31% av rösterna.

Tyvärr talar inte Modiri och Kasselstrand om det.

Om hundra människor röstar och femtioen röstar för att gå på bio och fyrtionio emot. Då måste vi lyssna på de som inte får som de vill och är besvikna, inleder Navid Modiri i någon sorts programförklaring. 

Min första tanke är: ”varför struntar inte de där fyrtionio bara i att gå på bio om de nu inte vill det?”

Jag är inte nödvändigtvis mot att den här intervjun sker. Har varit hård i tonen mot Modiris samtalsprojektpodcast Hur kan vi? tidigare. Då intervjuade han en förintelseförnekare utan att riktigt ha förberett sig. 

Resultatet blev sådär. Kritiken massiv.

Eventuellt är inte jag heller så inne på att klistra stämplar på folk. Rasism ser jag som främst något du gör, snarare än något du är. Om inte annat för att möjliggöra en diskussion när någon som inte anser sig vara rasist gjort något som kan definieras som rasistiskt.

Så. Därför ska jag ge det hela en ordentlig chans och lyssnar på avsnittet ”Jag tar det som en komplimang att bli kallad rasist”.

Gör Modiri ett jättedåligt jobb i sitt samtal med Kasselstrand? Jag önskar att mitt svar var ja. Men tidsandan kräver att mitt ärliga svar blir ”inte speciellt mycket sämre än någon annan”.

Det var länge sedan journalister ställde de högerextremister som vet någorlunda hur man för sig i möblerade rum ordentligt mot väggen. 

…det ständiga sökandet efter att bli kompis och mötas med någon som är fullständigt tokdomatiskt främlingsfientlig faller om och om igen på eget grepp

Han delar lite för mycket världsbild med sin samtalspartner. Inte när det kommer till invandring, men till idén om att det finns åsiktskorridorer och så kallad cancel-kultur. Det riktiga problemet.

Att de möts i det gör också att han om och om igen bekräftar Kasselstrands självbild som frispråkig förtryckt underdog.

Med det sagt så märks det att programledaren vill visa att han lärt sig något sedan samtalet med förintelseförnekaren.

Modiri gillar svensk historia och asatro. Kasselstrand känner kopplingarna till sina förfäder. Tycker inte att han som svensk kan åka till Iran och säga att han utövar iransk kultur. Uppenbarligen mycket kritisk till kulturell appropriering. 

De enas istället om att Modiri är etnisk iranier och Kasselstrand är etnisk svensk. Samtalsextremismen – Johannes Klenell 1-0, antar jag.

Navid Modiris problem som konversatör är att han om och om igen försöker göra smarta liknelser eller lansera liberala think pieces från den entreprenöriella självförverkligandekultur han alltid byggt sin identitet på. 

Men TED-talk-lingon gifter sig liksom inte riktigt med samtalsextremismen.

Han vill både visa att han är din sjysta polare, men också lite smartare än dig. Det gör att det hela tiden finns en sorts förvirrande riktningslös passiv aggressivitet över samtalet.

Stämning: en lite för blöt, hjärtlig och sen efterfest under fläkten med Christer Petersson som just blivit elevrådsordförande.

Modiri angriper AfS-partiledaren med retoriska fällor där han utan att faktiskt ha kallats rasist ska råka försäga sig. Men det blir för klumpigt.

I diskussionen om Kasselstrands syn på etnicitet försöker samtalsextremisten snarare lägga ord i munnen på honom vilket gör att diskussionen bitvis låser sig. 

Det skapar följande upprepade scenario

– Sa du inte det här om etnicitet/hudfärg?

– Nej, det gjorde jag inte.

Det är synd, för strategin behövs verkligen inte. En alldeles för lång del av intervjun handlar nämligen om Kasselstrands oro för att svenskarna ska bli en minoritet i sitt eget land år 2090. Detta på grund av massinvandring ihop med att vi föder för få etniskt svenska barn. 

Svensken är hotad bara av att andra existerar inom våra gränser.

White genocide, eller vitt folkutbyte är en klassisk konspirationsteori inom vit makt-rörelsen. Den innefattar teorier om massinvandring av icke-vita, låga födslotal i den inhemska befolkningen, aborter och organiserat våld.

Konspirationsteorin baseras på ren pseudovetenskap men har, i likhet med kolloidalt silver, parallellt med internets framfart rönt framgångar både i USA och Europa.

Stämpel eller ej. Det här hade eventuellt varit värt att fråga om.

Kasselstrands malande konspirationsbingo om det svenska folkets undergång på grund av massinvandring och uteblivet pursvenskt barnafödande är ju inte direkt en stämningshöjare, trots det har han en lika hjärtlig ton som sin samtalspartner.

Ett exempel på hur etnicitet fungerar som AfS-ledaren för fram är att vi firar jul på olika sätt i Europas länder trots att vi alla är kristna. Detta på grund av vår etnicitet. Däremot finns tydligen den övergripande etniciteten muslim.

Motfrågor på det? Nähäpp.

Modiri drar liknelsen att kulturen är som ett träd som behöver växa inte bakåt utan framåt. Kasselstrand svarar att trädet dör utan sina rötter. 

De fastnar i en lång diskussion om hur Kasselstrand ska uppmuntra svenskarna att föda barn. Det etniska Children of men-samhället ska lösas genom skattelättnader.

AfS-ledaren har inspirerats av Ungern där man verkar ha haft blandade till obefintliga resultat när det kommer till att bevara… ehm… etniciteten? Men skam den som ger sig! 

Partiledaren säger att den svenska medelklassen inte har råd att skaffa barn. Källa på det? Feeling. 

Det är såklart en obegriplig ekvation där Modiri fullt korrekt påpekar att människor som får det bättre ekonomiskt tenderar att skaffa färre barn. Källa på det? Hans Rosling. 

En invändning som varit fullt rimlig om jag någonstans ens förstod varför det de pratar om är viktigt då absolut ingenting är förankrat i en realpolitisk verklighet.

Modiri säger att hans problem med Kasselstrand är att han är mer sossig än Stefan Löfven – för att AfP vill lösa barnafödandet på politisk väg. Han skrattar gott åt detta. 

Kasselstrand får Modiri – som fortfarande gör sitt bästa för att fånga partiledaren i ca femton centimeter grunda logiska falluckor – att ändra sin formulering från att invandring innebär utmaningar till att invandring innebär problem.

Jag fattar egentligen aldrig varför han går med på det. Orden betyder verkligen inte samma sak.

Efter två timmars lyssnade har jag lärt mig att ord som massinvandring och återvandring blir närmast sövande när det går på loop. Ljuset i slutet av tunneln. Bara minuter kvar.

Och ta mig på orden nu. Navid Modiri försöker verkligen, ibland går det till och med bra. Men det ständiga sökandet efter att bli kompis och mötas med någon som är fullständigt tokdomatiskt främlingsfientlig faller om och om igen på eget grepp.

Det räcker inte med att bara vara intresserad av människor, du måste vara intresserad av och insatt i deras ideologi och kultur.

Navid Modiris problem som konversatör är att han om och om igen försöker göra smarta liknelser eller lansera liberala think pieces från den entreprenöriella självförverkligandekultur han alltid byggt sin identitet på. Men TED-talk-lingon gifter sig liksom inte riktigt med samtalsextremismen

– Det finns något osvenskt och närmast amerikanskt över dig, har du tänkt på det? frågar Modiri.

– Svenskheten är inte min religion på det sättet utan jag plockar gärna referenser från andra kulturer. Om jag kan vara en utmanare, en underdog, en Johnny Rebel, även om det inte uppfattas som så svenskt alla gånger, så är jag gärna det, avslutar Kasselstrand. 

Jag, en västsvensk gentleman fostrad i ett värmländskt nittiotal indränkt i vikingarock, 100% svensk-tröjor och sydstatsflaggor hör givetvis hundvisslan tjuta. 

Johnny Rebel, slang för en sydstatssoldat under amerikanska imbördeskriget, eller Clifford Joseph ”Pee Wee” Trahan – en artist som verkade inom musikgenren bäst benämnd som Ku Klux Klan-Country.

Under sextiotalet när medborgarrättsrörelserna i USA var på frammarch spelades hans musik i den amerikanska södern som han ansåg vara hotad.

Då gavs musiken bara ut i Louisiana och Trahans musik får sägas ha varit ett ganska perifert fenomen.

Skivorna heter exempelvis ”Some N****rs Never Die (They Just Smell That Way)” eller ”Move Them N****rs North”. Överlag tycks Trahan ha varit närmast besatt av N-ordet som återkommer så frekvent att det blir tourettesartat. 

Texterna förespråkade rassegregation och klanen hyllades med rader som ”stand up and be counted, show the world that you´re a man, stand up and be counted, come join the Ku Klux Klan”. Vilket ska sägas är ett väldigt rumsrent exempel i sammanhanget.

En besatt rasist helt enkelt. För att ge en Kasselstrandsk komplimang.

Johnny Rebels musik fick en renässans inom vit makt-rörelsen globalt i och med att hans låtar började spridas på nätet.

Också en förstareferens att dyka upp i huvudet när Kasselstrand ska prata om kulturella influenser i sin osvenskhet.

Oavsett om Kasselstrand ser sig som en sydstatssoldat som stred för slaveriet eller en rasbesatt klancountryartist är sägningen imponerande summerande.

En klockren avrundning på det tvåtimmarlånga och småtråkiga samtal om ett eventuellt framtida vitt folkmord i Sverige som just utspelats i podcasten Hur kan vi?.

Men tyvärr är det ännu en boll Modiri inte fångar när den tycks makligt singla fram över huvudet på honom.