EU-kommissionens förslag var först tänkt att tvinga alla EU-länder att införa lagstadgade minimilöner.

Ambitionen har nu mattats något. Den förslag om direktiv som presenteras i dag ger i stället stater rätt att stå utanför.

Det gäller de länder som, likt Sverige, inte redan har någon form av minimilöner i sin lagstiftning, och svensk lönebildning baseras ju som bekant på förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, inte på lagstiftning.

Ändå kan förslaget inte tolkas på annat sätt än som ett försök att på lång sikt banka in alla EU-länder i samma mall där minilöner sätts enligt lag och där kollektivavtal utan minimilöner ses som en ofullgången lagstiftning.

Så som förslaget är formulerat räcker det också med att ha inslag av minimilöner i en stat för att vara skyldig att följa de nya direktiven om minimilöner.

Inriktningen pekar därmed mot en utveckling där alltfler länder förväntas ta stegen in i en lönebildning baserad på minimilöner och alltmer dra sig ur den svenska modellen för lönebildning.

Och det är skäl nog att avvisa förslaget, för även om Europafacket, samarbetsorganisationen för europeiska fackförbund, går tvärs emot de svenska fackförbunden och välkomnar lagstadgade minimilöner, så medför systemet både en försvagning av den fackliga styrkan och ökade svårigheter för företag att hålla uppe konkurrensförmågan.

I Sverige kan fack och arbetsgivare visserligen redan i dag förhandla fram kollektivavtalade lägstalöner. Men det är en väldigt stor skillnad mellan lägstalöner enligt avtal och minimilöner som klubbas av politiker i riksdagen.

Avtalade lägstalöner fungerar oftast som ett golv och en utgångspunkt för lönesättningen.

Lagstadgade minimilöner tenderar i stället att bli ett styrande märke. Minimilönerna pressar därmed lönerna tills de hamnar just på de nivåer som lagen föreskriver.

Visst kan det vara välkommet i en del länder.

I en ekonomi med en stor andel kraftigt lågavlönade kan det vara en hjälp att få upp de värsta slavlönerna. Det är också därför Europafacket är positivt till förslaget.

Men i Sverige riskerar ett sådant system att tvärtom bilda en press nedåt på lönerna för de lägst avlönade.

Att acceptera en EU-förordning som styr in på en väg som i sin förlängning leder till försvagade fack och försvagade kollektivavtal mellan parterna borde den svenska regeringen därför säga nej till, även om Sverige i första vändan kan hålla sig utanför.

Det är för övrigt inte ens säkert att Sverige verkligen kan hålla sig utanför.

Det är nämligen mycket oklart om det förslag som nu ligger på bordet verkligen håller vid en prövning i EU-domstolen.

EU-domstolen i Luxemburg är den instans som dömer i tvister om EU:s grundläggande fördrag och som avgör om EU:s lagar och beslut är riktiga och hur de ska tolkas och tillämpas.

Grundregeln är att fördrag och direktiv ska gälla lika för alla EU-länder. Det är en regel som EU-domstolen tidigare har visat att den ogärna frångår.

Nu är risken att Sverige och övriga länder som motsatt sig lagstadgade minimilöner låter sig nöja med att, åtminstone tills vidare, ha fått ett kryphål ur överenskommelsen.

Men Sverige bör hålla fast vid sin tidigare linje och säga nej till förslaget. EU:s egna fördrag säger att EU inte ska blanda sig i lagstiftning om lönebildningen.

Det är en sak för de ingående ländernas egen lagstiftning och bör så förbli.