LÖVGÄRDET

Tidningsbuntarna hinner knappt dunsa i golvet på distributionsföretagets filial i Angered förrän de ligger i budens cykelväskor. Alla jobbar tyst och har bråttom ut. Man har betalt för fyra timmar, varken mer eller mindre.

Klockan är ett på natten när Zulkaif Yousuf hoppar upp på elcykeln för att köra sin runda i Lövgärdet och Gårdsten. Som vikarie jobbar han sex, ibland sju, dagar i veckan. 

Just i natt kommer han att köra drygt två mil. Det kan bli upp till 130 stopp.

Gatorna i Lövgärdet, med namn efter kryddor, är ödsliga och tysta. Bara Zulkaif Yousufs ensamma cykellampa ritar ett irrande Z i mörkret mellan huskropparna på Kummingatan.

Ibland blir han stoppad av ungdomar som hänger runt torget.

– De är yngre män som kanske har druckit lite för mycket. Jag försöker ignorera dem och fortsätta mitt jobb. 

Men om det inte går försöker Zulkaif Yousuf ”så artigt han kan” markera att han inte har tid att prata.

– Eftersom jag är helt ensam vill jag helst inte stanna till. Om jag kan brukar jag cykla en annan väg tillbaka, säger han.

Yusuf Asmar är regionchef för VTD, Västsvensk Tidningsdistribution:

– Någon incident har vi väl haft i Angered, men ingenting allvarligt. Natten är en lite annan värld än den man ser dagtid. Anställer man folk som är trygga i den här miljön så känner de sig inte hotade. Ofta bor de själva i området.

ANGERED

Klockan är halv elva och nattpasset har just börjat för Angereds hemtjänsts larmpatrull. Farid Rezaei hjälper vikarien Arnela Zekic att få ordning på larm och mobil­telefon.

De är på väg från Gunnareds äldre­boende till en kvinna som behöver hjälp. I larmpatrullen jobbar man alltid två och två.

Under veckorna då det var fler poliser och bilar med unga killar än vanligt i omlopp bestämde man sig för att ringa direkt till Securitas eller varandra om någon kände sig hotad. 

– Vi vet att det händer saker, det är vi förberedda på, säger Farid Rezaei, som också är skyddsombud. 

Men att ta ett kliv tillbaka brukar lösa de flesta situationer.

– Ibland kanske man går tillbaka till bilen, kontaktar klienten och säger att man gör besöket lite senare i stället.

Han berättar om en händelse som ”kändes som om den kunde gått fel”:

– Vi hade varit hos en klient och skulle precis åka när en bil kom körande och ställde sig snett framför vår. Kanske hade det gått att komma förbi men jag valde att vänta. Det brukar alltid gå att prata med människor, tänkte jag.

Men en av killarna i bilen blev aggressiv. 

– Han hade ena handen i bröstfickan. Jag visste inte om han hade ett vapen där, berättar Farid Rezaei.

Till slut lugnade situationen ned sig. Trots utmaningarna tycker Farid Rezaei om sitt jobb.

Ibland kanske man går tillbaka till bilen, kontaktar klienten och säger att man gör besöket lite senare i stället

– Allt går över. Sådana här händelser blir till minnen de med. Och vi reflekterar över det, pratar och har möten. 

– Vi har massor av roliga minnen också. Vi försöker kämpa och göra det bästa av det hela. Vi har ju själva valt att jobba ute.

Selam Aksüngür, ordförande för Kommunal i Angered, trodde att han skulle bli nedringd av oroliga medlemmar när rubrikerna var som störst:

– Men det är jag som fått ringa dem och kolla läget. 

Tillsammans med arbetsgivaren anlitade man ett vaktbolag med en ”trygghetsbil” som fanns tillgänglig för anställda som ville ha eskort på väg till och från jobbet. Enligt vaktbolagets statistik användes den nästan aldrig.

– Det stod mycket i tidningarna om att personal stoppats i vägspärrar. En enda av medlemmarna ska ha stoppats, men det är oklart om det skedde på arbetstid eller utanför, säger Selam Aksüngür.

HAMMARKULLEN

Det är torsdag kväll och trygghets­värdarna från Bostadsbolaget går en av kvällens många rundor i området.

På torget har ungdomar och två fältassistenter samlats runt en mobiltelefon. En bit bort står två poliser. 

Från Folkets hus direktsänds tv-debattprogrammet Sverige möts, där gängkriminalitet och otrygghet i förorten debatteras. 

Rädslan för att förstärka en svartmålad bild och oro över hur deras roll ska skildras gör att chefen för trygghetsvärdarna i Hammarkullen Farzad Assadi och hans kollegor först är tveksamma till att prata med Arbetet. 

– Enligt medierna har det varit ostabilt läge här. Men det enda vi märkte var att det var extra lugnt i området. Man hörde i medierna att det fanns vägspärrar, men det var inget som vi märkte av, säger Farzad Assadi.

Från bostadsbolaget fick han frågan om att ta in väktare. Det sade han nej till.

– Det behövdes inte. Dessutom ger det fel budskap till hyresgästerna, säger han.

Trygghetsvärdarna hjälper till med lite av varje. Det är ett viktigt sätt att lära känna folk och bygga förtroende.

– Vi fixar småärenden och tar emot felanmälningar. Eller byter en glödlampa. Vi jobbar också mycket med sociala kontakter med ungdomar. Det kan handla om att spela fotboll eller vara med dem på fritidsgården. Det har vi igen sedan, konstaterar Masoud Jamshidnejad.

ANGERED ARENA

Sedan 13 år bor Johannes Lundberg från Piteå i Hammarkullen och ungefär lika länge har han varit badvärd på Angered Arena, där han jobbar denna kväll.

– Vi kan ha tusen besök per dag. När det blir mer folk blir det också fler tillbud, hot och våldssituationer. De uppstår i alla åldrar.

Vissa människor kan inte acceptera en tillsägning, enligt Johannes Lundberg.

– Att säga ”ursäkta, men du måste duscha innan du går i bassängen” kan få en situation att snabbt gå från noll till hundra. Helt plötsligt är man i en konflikt. Det är ett hårt klimat här i Angered.

När det är oroligt på utsidan och man vet att folk är beväpnade, då får de ”vardagliga” hoten som ”du ska få se”, ”vi ska vänta på dig utanför” en helt annan innebörd. 

– Efter ett sådant arbetspass brukar vi samlas och lämna jobbet tillsammans. Det är klart att arbetsmiljön blir osund när personalen hela tiden får utstå hot och kränkningar, säger Johannes Lundberg.

Han ser underbemanning på arbetsplatsen som en del av problemet.

– Är vi tillräckligt många här kan vi jobba förebyggande på ett helt annat sätt. Då kan vi skapa kontakt med folk redan när de kommer, säger han.

Som bosatt i Hammarkullen har han kämpat emot att skolor, bibliotek och fritidsgårdar ska stänga.

Johannes Lundberg konstaterar att det inte finns någon verksamhet för alla åldrar på Hammarkulletorget efter kontorstid, annat än den lokala simhallen.

– Det är klart att andra grupper flyttar fram sina positioner då. Man ska inte underskatta hur mycket trygghet folk i rörelse skapar i ett område.

HJÄLLBO

På telefon når Arbetet en yrkesarbetande tvåbarnsmamma som bott i Hjällbo i drygt tjugo år. 

Hon vill inte ha sitt namn och bild i tidningen men berättar att hon fått sin bil stoppad: 

– Vi hörde att de letade efter en kille. Ingen från Hjällbo. De kollade min bil också. Det luktade knark om dem. De rökte något.

Tvåbarnsmamman vågade inte säga ifrån. Händelsen när en lärare efter en polisanmälan prejades av vägen och misshandlades har satt sina spår.

– Efter det som hände i Lövgärdet är det ingen som vågar ringa polisen.

Hon berättar att hennes beteende har förändrats i grunden. 

– Förut försvarade jag alla som bodde här. Jag hjälpte folk och pratade med alla och har alltid sett mig själv som en stark kvinna. Men vad hjälper det om man möter någon på parkeringen med massor av vapen? 

– Då säger man inte sin åsikt. De kan bara skjuta dig.

Arbetet har pratat med flera kvinnor med olika yrken. Några tackade först ja till att låta sig intervjuas, men hoppade sedan av. 

Ingen av dem har velat medverka med namn och bild. De har, likt tvåbarnsmamman i Hjällbo, tystnat.  Själv säger hon:

– Nu vågar jag ingenting längre. Inte prata. Inte gå fram till någon. Jag går bara raka vägen hem. Man gör sig blind. Men gängen på parkeringen, dem ser jag.