Att högern förnekar verkligheten är inget nytt. Men när Moderaternas med sitt allt skevare synfält struntar i samhällets faktiska problem finns det tydliga förlorare.

För medan högern vevar på om att bidrag ska bort hamnar samhällets allra mest utsatta – barn i fattiga familjer – i kläm.

Rädda Barnen slår larm. Över hela landet ser de en tydlig trend att samhällets yttersta skyddsnät, socialtjänsten, blir allt hårdare i sina bedömningar av försörjningsstöd.

Man avstår allt oftare från att ge det stöd som fattiga barnfamiljer har rätt till. Det är allt mer budget, inte behov, som tillåts styra, menar barnrättsorganisationen. 

Och detta är allvarligt.

För om samhället inte ser självklarheten i att stå upp för de mest utsatta, vad är det ens för samhälle vi har?

Lagstiftningen urholkas om den inte blir tvingande. När det blir ett race to the bottom, som Erik Ulnes, på Rädda Barnen i Göteborg beskriver det.

Läget var allvarligt redan innan coronakrisen slog till. 2019 rapporterade Rädda Barnen att 186 000 barn lever i fattigdom. Och vräkningarna av barnfamiljer har bara ökat över tid. 

Allt detta trots entydig forskning om hur barnfattigdom hänger ihop med ohälsa, sämre skolresultat, kortare livslängd och större sannolikhet att hamna i kriminalitet senare i livet.

Att ekonomiska kriser slår hårdast mot redan svaga grupper vet vi. På kort sikt och över tid. 

Coronapandemin har bara under de inledande månaderna drabbat barnfamiljer med knappa ekonomiska resurser svårt. Sjukdom, varsel och uppsägningar har försvårat tillvaron ytterligare.

Och utan de ändrade a-kasse- och karensreglerna som den S-ledda regeringen infört hade krisen slagit ännu hårdare.

Men trots coronakrisens slag mot så många svenska barnfamiljer är det ändå ”bidragsberoendet” som Moderaterna vill diskutera.  

I partiets skuggbudget som presenterades i förra veckan lyftes bekämpandet av bidragsberoendet som centralt. 

Helt i enighet med högersmedjan Timbros förslag vill Moderaterna att människor som nyligen kommit till Sverige succesivt ska kvalificera sig till svensk välfärd.

Dessutom ska ett stramt bidragstak sättas ”så att bidragen aldrig kan bli högre än lönen från att jobba”.

Att propagera för jobb framför bidrag kan verka okomplicerat. För givetvis är det alltid att föredra att arbetslösheten hålls på låga nivåer liksom att så många som möjligt har bra jobb till rimliga löner.

Men det är inte detta som Moderaterna menar med sitt resonemang.

För samtidigt som bidragen ska bort vill de sänka lönerna. Och när lönerna blir lägre ska bidragen sänkas ännu mer i en oändlig, destruktiv spiral.

Hur gärna Moderaterna än zoomar ut från verkligheten kommer det dock alltid finnas människor som tillfälligt eller långvarigt inte kan jobba. Och det är varken humant eller konstruktivt att straffa dessa med att ta bort samhällets yttersta stöd. 

Och här måste Rädda Barnens larm om socialtjänstsens allt mer rättsosäkra försörjningsstöd lyftas in.

För om det redan i dag snålas bland kommunerna i utbetalningar till barnfamiljer i nöd, ter sig framtiden med Moderaternas politik som ännu mer skrämmande.

Med sänkta bidrag straffas ju inte bara de vuxna som råkar vara sjuka eller saknar jobb. 

Det säger sig självt att det går ut över hela familjer. Och Moderaternas politik straffar på många sätt de fattiga barnen allra mest.

Här behöver Ulf Kristersson förklara sig, trots den vanliga instinkten att vända bort blicken.

För en partiledare som gör anspråk på regeringsmakten ska inte få undgå att se de drabbade barnfamiljerna i ögonen samtidigt som han monterar ned samhällets skyddsnät under brinnande coronakris. 

För de förtjänar ett svar. Varför vill Moderaterna att fler barn ska bli fattiga?