JK Rowlings deckare vill vara feministisk men blir exploaterande

RECENSION. När JK Rowlings senaste deckare, Troubled Blood, recenserades i brittiska The Telegraph blev det enorma reaktioner på internet.

”Lita aldrig på en man i klänning” sammanfattade Jake Kerridge romanen, och Rowling som tidigare kritiserats för transfobi, fick mängder av kritik – tyvärr uppblandat med vidriga hot och misogynt hat.

I tisdags gick 58 brittiska kulturpersonligheter, bland annat författaren Ian McEwan, ut till hennes stöd – och det är inte svårt att skriva under på allas rätt att slippa hot.

Det betyder inte att boken är fri från problem. Rowling publicerade Troubled Blood under deckarpseudonymen Robert Galbraith, vilket Myra Åhbeck Öhrman påpekat är namnet på en man som försökte bota homosexuella. 

Efter att drevet startat skrev Jens Liljestrand i Expressen att han faktiskt hade läst boken och att den inte var transfobisk då massmördaren Dennis Creed inte var transperson – han klädde bara ut sig till kvinna för att lura sina offer.

Tyvärr hade Liljestrand inte läst in sig på litteraturforskningen om transmotivet. 

Det förvånar mig inte alls att författaren bakom Troubled Blood har svårt för transpersoner. Boken är utan tvekan uttryck för JK Rowlings fördomar, antipatier och hennes svårighet inför förändring, ambivalens och gränsöverskridande

Litteraturhistorikern Sam Holmqvist kunde förklara att Rowling använder en gammal stereotyp där könsöverskridande, gränslös sexualitet och psykisk ohälsa knyts till mördare i kvinnokläder. 

Troubled blood är den femte boken i serien om privatdeckare Cormoran Strike och hans partner Robin Ellacott. De får uppdraget att utreda läkaren Margot Bamboroughs försvinnande i mitten av 70-talet. 

Polisen misstänkte då den numera fängslade Dennis Creed, men eftersom den ansvariga utredaren i ett psykotiskt sammanbrott sökte svar i tarot-kort och stjärnbilder, kunde Creed aldrig bindas till brottet.

Utredningen pågår i över 900 alldeles för långa sidor, utan att bli helt oengagerande, och har en oväntad twist i slutet enligt genrekonventionen.

Alla de sidor som gick att se förbi i Harry Potter-sagans fantasy-kontext blir så mycket mer svårsmälta här. De goda är goda och de onda onda, utan förklaring.

Gestalterna är generiskt reducerade till enstaka kännetecken, ofta en fonetiskt skriven dialekt. Rowling, visar det sig, älskar att skriva ut dialekter! Skotten som är mycket skotsk, irländskan är väldigt irländsk och så vidare. 

Här finns också en klumpig sexuell spänning mellan Strike och Ellacott som mer än rimligt påminner om den mellan tonåringarna Ron och Hermione i Harry Potter. 

Allting vittnar om ett stereotypt och kategoriskt tänkande. Det övergripande temat är mäns sexuella våld mot kvinnor, i ett anslag som vill vara feministiskt men snarast blir exploaterande.

Det finns inget försök att gestalta hur maktfördelning eller könsroller hänger ihop med sexuellt våld, som man kan leta efter i en feministisk roman. Heller inget försök att förstå ojämlikhet och våld bortom ”män är monster”. 

Det är en på alla sätt konservativ vision av jämställdhet: lås in dem! 

Vilket för oss till själva anledningen till att jag plågat mig igenom över 900 sidor habil prosa och undermålig dialog: transmotivet. Det spelar en minimal roll.

Men vad Liljestrand missar är att mördaren inte bara klär ut sig till kvinna av taktiska skäl. Creeds fetish för kvinnokläder knyter ytterligare an motivet till den klassiska sexualsadistiska transmördarstereotypen. 

Romanens kategoriska och stereotypa gestalter och könsroller hänger ihop med transmotivet – allt som är gränsöverskridande eller föränderligt blir hotfullt.

När en karaktär bytt efternamn, dundrar berättaren att han ”egentligen” heter Douthwaite. Människor kan inte förändras, till den grad att efternamn är biologiskt determinerade. 

Gestalterna i en roman är förstås inte en återspegling av människor  – snarare speglar de författarens och samhällets föreställningar av desamma.

Och föreställningarna hos folk i allmänhet och vissa brittiska författare av barnböcker och dussindeckare i synnerhet, är inte alltid överensstämmande med sanningen.

Allting vittnar om ett stereotypt och kategoriskt tänkande. Det övergripande temat är mäns sexuella våld mot kvinnor, i ett anslag som vill vara feministiskt men snarast blir exploaterande

Den könsöverskridande gestalten i en roman behöver inte vara vad vi känner igen som en transperson för att spela på just den sorts fördomar om och irrationella rädslor för transkvinnor Rowling visat upp i sitt twittrande. 

Det förvånar mig inte alls att författaren bakom Troubled Blood har svårt för transpersoner. Boken är utan tvekan uttryck för JK Rowlings fördomar, antipatier och hennes svårighet inför förändring, ambivalens och gränsöverskridande. 

Det betyder inte att boken är en kampanj. På det stora hela kommer den ha exakt noll och ingen påverkan på transpersoners rättigheter.

Det bästa vi hade kunnat göra med den här romanen var att inte prata om den, men det är tyvärr för sent.