Sigrid Granit med kontrabas.

”Min kontrabas är byggd i Wien kring år 1850 och har ganska rund och djup klang. Den är försäkrad för 250 000 kronor. Om den försvann skulle det vara en stor förlust känslomässigt”, säger musikern Sigrid Granit.

”Jag började som yrkesmusiker hösten 2000. Jag var 19 år, gick på Musikhögskolan i Göteborg och var i jättebra form. En musiker i Göteborgsoperan fick ont i ryggen och jag fick vikariera.

Form är viktigt för musiker precis som för elitidrottare. Helst ska man träna varje dag. Jag kan vara i form vad gäller intonation och stråkteknik, men också muskulärt. När man till exempel spelar solo på kontrabas spelar man i ett högre register än vanligt, och då använder man plötsligt andra muskler.

Vi sjöng mycket hemma när jag var barn. Flera i familjen sjöng i kör, och när jag var sex år började jag spela piano.

Att jag började med kontrabas var delvis en slump. Jag stod länge i kö för att spela klarinett i musikskolan, men när jag gick i 7:an fick jag veta att det fanns lediga platser för kontrabas.

”Vi har ju en kontrabas i källaren”, sade pappa. Den var farfars, han var amatörkontrabasist.

De flesta som spelar klassisk musik strävar efter ett fast jobb i en orkester, eftersom det är tryggare. När en fast tjänst ska tillsättas kommer musiker från hela världen för att provspela. Juryn sitter bakom ett skynke och ser inte vem som spelar

Sigrid Granit

Och kontrabas passar mig. Den finns med i nästan all klassisk musik. En symfoniorkester brukar ha åtta kontrabasister, och det är ofta ett väldigt bra gäng. För mig är det viktigare vilka jag spelar med än vilken musik jag spelar.

Sedan jag gick Musikhögskolan spelar jag fem-sex timmar om dagen. Du kan räkna på hur många timmar det har blivit sedan 1999. Jag övar mycket ensam, men det känns inte ensamt. Det känns både viktigt och kul.

Under coronakrisen, när nästan alla konserter har ställts in, har jag insett att jag vill öva lika mycket ändå. Och att det är lika roligt även om jag inte ska spela upp stycket för någon.

Tuff tid för frilansande musiker

Omkring 1 500 musiker som arbetar med klassisk musik är fast anställda vid orkestrar och körer runt om i Sverige. Till det kommer flera hundra frilansare. 
För de flesta frilans­arna försvann jobben över en natt när corona­smittan kom, medan de fast anställda kunde ägna våren åt kompetensutveckling.
Institutionsorkestrarna repeterar nu för att kunna ge konserter i höst. Men förbudet mot sammankomster med fler än 50 personer skapar osäkerhet om framtiden.

Det är lite som ett barn som övar på att slå kullerbytta under vattnet: ”Jag vill kunna det här”.

Många musiker har samma värdegrund. Det viktiga är inte vilka prylar du kan köpa, utan en annan kvalitet i livet.

De flesta som spelar klassisk musik strävar efter ett fast jobb i en orkester, eftersom det är tryggare. När en fast tjänst ska tillsättas kommer musiker från hela världen för att provspela. Juryn sitter bakom ett skynke och ser inte vem som spelar.

De bästa går vidare till en andra och tredje runda. Några väljs ut för provtjänstgöring, och en av dem får till slut ett provår.

Efter det kan hon eller han få en fast tjänst. Sållningen är hård. Branschen är väldigt internationell.

Jag är frilans och trivs med det. Sedan två år är jag anställd i Musikalliansen, en form av kulturstöd som gör att jag får en grundlön på knappt 25 000 kronor i månaden om jag inte skulle ha några uppdrag.”

Sigrid Granit med kontrabas.

Helst ska man träna varje dag. Jag kan vara i form vad gäller intonation och stråkteknik, men också muskulärt

Sigrid Granit

”En symfoniorkester brukar ha åtta kontrabasister, och det är ofta ett väldigt bra gäng. För mig är det viktigare vilka jag spelar med än vilken musik jag spelar”.

”Noterna är som ett brev från Vivaldi. Jag måste vara medveten om hur man spelade på den tiden. Vara lite av en historiker”.

Sigrid Granit

Bor: Radhus i Knivsta.

Ålder: 39 år.

Jobbar som: Kontrabasist inriktad på klassisk musik. Frilans, men Uppsala kammarorkester känns som mitt gäng.

Utbildning: Fyra år på Musikhögskolan i Göteborg och två år på Royal Academy i London.

Bäst med jobbet: Kollegerna. De inspirerar mig.

Sämst med jobbet: De oflexibla konserttiderna. Och utsattheten. Hur man presterar är personligt, och vissa gånger går det inte lika bra.