För fem år sedan besökte jag en föreläsning med Hans Rosling. Professorn som blivit internationell superstjärna drog en rak linje mellan ekonomisk tillväxt och fattigdomsbekämpning. 

– De behöver inte bistånd. De behöver en textilfabrik att arbeta i, sade han om Sydostasiens kvinnor.

Sambandet mellan tillväxt och minskad fattigdom är mycket riktigt starkt. Tillväxt är nödvändigt. Men också otillräckligt, och ett ensidigt fokus kan skymma sikten. 

Dels spelar fördelning roll. En till synes självklar sanning som har starkt stöd i forskningen men haft svårare att få genomslag i politiken. 

Dels fångar fattigdomsmått som definieras i kronor och ören inte allt. 

– Jag har två döttrar, elva och 14 år gamla. Jag åker hem för att träffa dem en gång om året. Jag saknar dem mycket men har inte råd att besöka dem oftare, sade textilarbetaren i Bangladesh som arbetade tolvtimmarsdagar med att sy kläder åt ett svenskt modeföretag.

I huvudstaden Dhakas förorter framstår den ekonomiska frigörelse industrialiseringen påstås medföra som en illusion.

En minoritet av alla jag mött har haft råd att skicka hem pengar, många tvingas låna varje månad och sjunker allt djupare i beroendeställning.

De äter för lite och för näringsfattigt.

Fabriksägare och fastighetsvärdar står varandra nära och varje löneförhöjning äts upp av högre hyra. 

Alla önskar att de kunde återvända till hembyn, alla säger att det inte går. På frågan om framtidsdrömmar går ett svar igen. 

– Jag hoppas på en bättre framtid för mina barn. Jag vill inte att de ska behöva utstå ett sånt liv som jag lever. 

Efter föreläsningen berättade jag för Rosling om de textilarbetare jag mött i regionen.

Om slit, skuldsättning och förnedring. Frågade om det inte finns problem med att lyfta fram en utvecklingsmodell som har så hög mänsklig kostnad.

– Självklart ska de ha bra arbetsvillkor och fackföreningar, svarade professorn.

Men det är inte självklart. 

Fackföreningarna motarbetas – genom allt från mutor till mord – och arbetsmiljön är som regel farlig på både kort och lång sikt. 

Den som inte själv skulle vara bekväm med att nära och kära svettades under sådana förutsättningar har en moralisk utmaning i att förklara varför andra ska göra det.

Bangladesh blev ett medelinkomstland 2015 och siktar på att bli ett övre medelinkomstland redan nästa år. Den expanderande och exportorienterade textilindustrin ligger bakom utvecklingen, som hyllats av Världsbanken. 

Kanske krävs det att några generationer kvinnor ska offra sig för att lyfta ett land. Kanske behöver vi andra sätt att tala om fattigdom.