Allt du undrat om fattigdomsgränsen men aldrig vågat fråga

”En miljard människor har lyfts ur fattigdom de senaste 25 åren.”

Så kan det stå i tidningsartiklar eller informationskampanjer om läget i världen. Men vad betyder det egentligen? Att de berörda har råd att betala räkningarna, köpa mat, ha smartphones, en anständig levnadsstandard?

Nja. Det betyder att de kommit över en gräns som slagits fast av Världsbanken – och som är både omdiskuterad och svår att mäta.

När det talas eller skrivs om global fattigdom åsyftas nästan alltid det som kallas för den internationella fattigdomsgränsen.

Det som inte alltid framgår är att denna utgör gränsen för extrem fattigdom – ett tillstånd där det råder akut brist på allt – och inte fattigdom så som de flesta av oss använder ordet i dagligt tal. 

Internationella fattigdomsgränsen går vid 1,9 så kallade PPP-dollar per dag. PPP står för ”purchasing power parity” – motsvarande köpkraftsjustering på svenska – och är en metod som används för att kompensera för nationella prisskillnader så att statistiken ska bli jämförbar mellan olika länder. 

Den relativa kostnaden för samma vara eller produkt kan skilja sig åt mellan länder. Ett exempel är bensinpriset, som på flera håll är subventionerat.

På samma sätt kan det allmänna kostnadsläget vara högre i vissa länder, utan att invånarna för den sakens skull har mer i plånboken efter att utgifterna är betalda. 

1,9 PPP-dollar ska enligt definitionen motsvara det som 1,9 amerikanska dollar kan köpa i USA. 1,9 dollar motsvarar strax över 16 svenska kronor. Det räcker knappt till två tacos på den billigaste snabbmatskedjan. Hur ska någon kunna klara sig på det ?

Det enkla svaret är att det inte går. PPP-pengar kan inte hur som helst översättas till riktiga pengar.

– I USA kan man inte leva på det. I Sverige skulle det inte räcka om du hade de dollarna i handen. Just när man börjar stirra på 1,9 dollar och jämföra med sina egna länder blir det lite fel, säger Elina Scheja, utvecklingsanalytiker i Sidas chefsekonomteam.

– 1,9 PPP-dollar är baserat på de fattigaste länderna. Man har tittat på de nationella definitionerna av fattigdomsgränser i 15 länder och dragit ett snitt av det. Standarden är absolut väldigt låg, men grundtanken är att det ska motsvara basbehoven i fattiga kontexter.

Samtidigt som måttet tagits fram för att möjliggöra jämförelser så går det alltså inte att jämföra rakt av.

De nämns inte lika ofta i medierapporteringen, men Världsbanken har andra fattigdomsgränser för medel- och övre medelinkomstländer, 3,2 respektive 5,5 PPP-dollar per dag. 

Den högre gränserna avspeglar både högre ambitioner och att ekonomierna ser annorlunda ut.

– I medelinkomstländer kostar det mer att täcka basbehoven och länderna har också en annan definition av vad som ingår. Bor man på landsbygden i Tanzania går det ofta att täcka det behovet ganska billigt men bor du i ett medelinkomstland har du inte tillgång till den typen av lösningar och måste betala mer för att täcka boendet, säger Elina Scheja. 

För höginkomstländer – där fattigdom givetvis finns men behovet av internationella insatser anses mindre – har Världsbanken ingen gräns. Däremot har länderna egna gränser. 

USA:s nationella fattigdomsgräns ligger på drygt 30 dollar per dag. 

I Sverige används termen låg inkomststandard. Det är ett absolut mått som beskriver att ett hushålls disponibla inkomster inte täcker vad basbehoven kostar.

För en ensamstående förälder som bor i en storstad och har två barn går gränsen vid 16 800 kronor per månad, enligt SCB.

Totalt har 6 procent av svenskarna låg inkomststandard.

Det är ett träffsäkert mått för svenska förhållanden, men svårt att jämföra internationellt.

I den svenska baskonsumtionsnormen ingår exempelvis kostnader för a-kasseavgift, ungdomsförsäkring, dagstidning och telefon – sådant som inte finns i utblottade länders fattigdomsgränser.

Liksom många andra höginkomstländer har Sverige dessutom ett mått för det som kallas relativ fattigdom. Det kallas låg ekonomisk standard och visar hur många som lever i hushåll med disponibel inkomst som understiger 60 procent av den nationella medianinkomsten. 

Relativ fattigdom utgör en avvikelse från den ekonomiska normen. Som relativt fattig har du råd med mat, men kanske inte att betala för barnets skolresa.

Även EU har mått för absolut och relativ fattigdom, och använder då begreppen allvarlig materiell fattigdom samt risk för fattigdom. 

Fattigdomsnivåer mäts genom så kallade hushållsundersökningar. Det innebär, precis som det låter, att hushåll tillfrågas om sina ekonomiska förhållanden.

– I rikare länder tittar man på folks inkomst, men i låginkomstländerna motsvarar inkomsterna en ganska liten del av vad du konsumerar och ger inte en rättvisande bild, säger Elina Scheja.

– Då gör man i stället en konsumtionsbaserad mätning. I den mäter man värdet på vad du får för intjänade pengar, producerar, tillverkar och får från andra.

Ett hushåll som inte har några pengainkomster från arbete, men äger en plätt jord och odlar sin egen mat, skulle i en inkomstbaserad mätning hamna på noll. I en konsumtionsbaserad mätning räknas även detta in och tillskrivs då ett uppskattat värde. 

Var det enskilda landet drar sin fattigdomsgräns baseras vanligen på en beräknad kostnad för att täcka basbehov. Denna kostnad tar ofta avstamp i ett generellt näringsbehov – runt 2 000 kalorier om dagen – vilket kompletteras med uppskattade kostnader för nödvändigheter som bostad, kläder och el. 

Den globala statistiken är inte komplett. Omkring 500 miljoner människor lever enligt Världsbanken i krigs- eller konfliktzoner där siffrorna är inaktuella eller saknas helt. 

Dessutom finns metodologiska fallgropar, som lånedriven konsumtion, som kan snedvrida resultaten. 

– Man mäter vad du konsumerar oavsett hur du fick det: Gåva, inkomst eller lånade pengar. Det är en del av kritiken, undersökningarna ger en ögonblicksbild. Du kan ha fått inkomst genom att ha sålt ditt hus. Nästa månad har du ingenstans att bo men just nu har du mat för dagen, säger Elina Scheja.

Hur fattigdom mäts är dessutom i högsta grad en politisk fråga. 

– Fattigdom är superpolitiskt. Inför ett presidentval kan det vara väldigt viktigt att visa att den nationella fattigdomen gått ner, och då finns en lockelse att mäta det som går bra snarare än att visa de dimensioner av fattigdom som finns kvar, säger Elina Scheja.

En nationell fattigdomsdefinition kan också konstrueras för att fånga upp specifikt lokala förhållanden, tilltala vissa grupper, eller återspegla vissa värderingar.

– I Afghanistan har man tagit in missväxt i opiumproduktionen i fattigdomsberäkningarna, det är inte aktuellt i många länder. I Chile är ett kriterium att inte vara med i någon förening, då måste man vara ensam och fattig i sociala nätverk. Vad man som samhälle värdesätter varierar och det är en politisk fråga. 

Den globala gränsen på 1,9 PPP-dollar är omdiskuterad.

I samband med sin avgång gick Philip Alston, FN:s särskilde rapportör för extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, hårt åt världsorganisationen.

”Genom att enkelspårigt fokusera på Världsbankens bristfälliga internationella fattigdomsgräns så mäter det internationella samfundet felaktigt framgång när det gäller att eliminera fattigdom, man jämför mot eländigt existensminimum snarare än något som ens liknar en tillräcklig levnadsstandard”, skriver Alston i sin slutrapport.

”Detta leder i sin tur till kraftigt överdrivna påståenden om den extrema fattigdomens nära förestående utrotning och tonar ned det farliga tillstånd av utarmning där miljarder människor fortfarande befinner sig.” 

Svidande kritik? Kanske, men heller inte så kontroversiellt som det låter. 

– Det är helt rätt att fattigdomsgränsen på 1,9 PPP är väldigt låg och att mycket arbete återstår, jag tror inte att det finns någon i den här branschen som skulle bestrida det. Sedan måste man se saker i sin historiska kontext, säger säger Elina Scheja. 

– Extrem fattigdom har minskat i historisk takt de senaste årtiondena, och det finns absolut skäl att fira de framgångarna, men just nu i spåren av covid-19 kommer fattigdomen att stiga igen. Det visar på sårbarheten. Nästan halva världens befolkning sitter precis vid fattigdomsgränsen och de vi har fått upp är de som var enklast att få över. 

Hon kallar 1,9 PPP-dollar en ”skamgräns”. 

– Det är inget kontroversiellt att säga att det är lågt, men fortfarande är det något bättre för individen att ha 2,5 än en dollar om dagen.

Innan 1979 fanns ingen internationell fattigdomsgräns, och heller ingen möjlighet att få en global helhetsbild.

Även de kritiker som anser att gränsen är för låg erkänner värdet av att ha ett gemensamt mått. Det möjliggör jämförelser över tid och visar var behoven är som störst. 

Samtidigt har diskussionen kring fattigdomsgränsen lett till framväxten av andra sätt att mäta.

FN:s utvecklingsprogram UNDP har sitt index för mänsklig utveckling, som bland annat mäter förväntad livslängd, utbildningsnivå och levnadsstandard på landsnivå. 

Multidimensionell fattigdom är ett mått som tagits fram av forskare vid Oxforduniversitetet och som mäter snarlika saker men på individnivå. 

I den fackliga världen avspeglas denna syn i kravet på att levnadslön – alltså en lön som förutom en anständig levnadsstandard även ger möjligheten att lägga undan lite för oförutsedda händelser – ska ersätta minimilöner i fattiga länder.

De olika mått som finns fångar olika aspekter av fattigdom. Men den internationella fattigdomsgränsens 1,9 PPP-dollar är vad som används i FN:s globala hållbarhetsmål om att utrota den extrema fattigdomen till år 2030.

– Det som blir mätt blir gjort, därför är det väldigt omdebatterat hur vi mäter. Det avgör vad vi gör. Hur fattigdomen definieras avgör vilka insatser som sätts in, säger Elina Scheja. 

Från år 1990 till 2015 minskade andelen människor som lever i extrem fattigdom från 36 till 10 procent. Trots att jordens befolkning ökade under perioden så minskade antalet människor i extrem fattigdom med mer än en miljard.

”En av mänsklighetens största bedrifter i vår tid”, lyder Världsbankens omdöme. 

Samtidigt är majoriteten av världens befolkning fortfarande fattig. Nästan hälften lever på mindre än 5,5 PPP-dollar per dag. Två tredjedelar av alla människor på mindre än 10 PPP-dollar per dag. 

Återspeglar siffrorna mänsklighetens största bedrift, eller vårt största misslyckande? 

Det beror på hur man ser det. Och på hur man mäter.