Skattefinansierad busmus i Lund väcker väntade reaktioner
Arbetets kulturredaktör om hur liten konst kan skapa stora reaktioner hos högerdebattörer.
Jag är uppvuxen i en kulturarbetarfamilj, rätt långt från den södermalmstillvaro man ser i TV-serier som Äkta Billgrens. Tvärtom så var min uppväxt präglad av en ständig oro för att ekonomin inte skulle gå ihop.
Mamma jobbade extra som pedagog eller inom vården för att försörja sitt konstnärskap i min barndom. Oron har följt mig genom hela mitt liv. Vill aldrig försvinna. Trots det har jag själv valt att arbeta med kultur.
När jag läser reaktionerna på att det hemliga konstnärskollektivet Anonymouse, som gjort sig kända för sina minityrmushus i Malmös gatumiljö, fått nittionio tusen kronor för att bygga tre hus i Lund blir jag därför mest förvirrad.
Konsten är bra. Fantasieggande och inspirerande för både stora och små. Den är inte heller kontroversiell alls utan hade nog kunnat passera även genom det kulturintoleranta nålsögat Sölvesborg.
Men Skattebetalarnas förenings hittepåombudsman, SlösO, känner sig osynliggjord efter att DN:s Lisa Magnusson påstått att ingen kan ogilla mushusen i Lund.
Men konst blir ju, till skillnad från precis allt annat, bättre om den i stället gjorts med busig och festlig idealism än av någon som kan betala sin hyra
För givetvis måste det komma en högerreaktion, även på något så harmlöst – och i ärlighetens namn, oerhört billigt – som Lunds mushus.
En tidigare borgerlig ledarskribent skriver på Twitter att hon hade uppfattat mushusen i Lund som festlig anarkistisk gatukonst.
Hon landar på så vis i en borgerlig mindfuck mellan det traditionella hatet mot street art och kärleken till sin skattepeng. Anonymouse sätter fingret på vad festlig anarki – till skillnad från den ofestliga – är enligt borgerligheten. Alltså att inte spendera skattemedel.
Som om Banksy skulle stå på kommunens lönelista, konstaterar hon – Charmen med gatukonst är att den ska vara utanför systemet.
Banksys signerade Soup can, festlig anarkistisk gatukonst, såldes nyligen av ett privat auktionsverk för det systemfrigjorda priset femtiotvåtusen dollar.
Även moderate riksdagsledamoten Jan Ericson är plötsligt expert på subversiv konst.
”Varför blanda in en massa pengar i det som tidigare var anonym undergroundkonst? ”, frågar han på Twitter.
”På vilket sätt är det en bra investering menar du? ”Att folk står och tittar”?”, svarar han någon och lyckas definiera vad rätt mycket av en offentlig konst- eller kulturupplevelse faktiskt handlar om.
Sydsvenskans journalist Andreas Ekström tycker att en illusion brustit när det visat sig att Lund betalat muskonstnärerna för konsten. Hans lilla småleende över konstnärernas busighet, idealism och undergroundkänsla försvinner när det visar sig att de fått betalt.
”Kulturen mår bäst av att amatörer samexisterar med välfinansierade operahus, och självklart är det klokast att hålla amatörerna borta från operascenen. Möjligen finns det på motsvarande vis en poäng i att proffsen håller sig borta från amatörernas estrader”, skriver han.
För givetvis måste det komma en högerreaktion, även på något så harmlöst – och i ärlighetens namn, oerhört billigt – som Lunds mushus
På sin egen hemsida skriver Andreas Ekström om sina föreläsaruppdrag:
”om du representerar en välfinansierad firma eller myndighet, som ”för just detta tillfälle inte har arvodesbudget”, så föreslår jag att du ska testa att be cateringfirman och ljudteknikern att heller inte ta betalt. Lyckas du med det, så kan du återkomma till mig sedan…”
Nu vet jag inte om Ekström ser sig själv som ett operahus, men visst. En föreläsare utan arvode blir kanske, när illusionen brister, inte nödvändigtvis vare sig busig, festlig eller idealistisk utan bara en helt vanlig galning som ställt sig på en scen.
Men att just konstnärsyrket skulle vara särställd från yrkesgrupper som ljudtekniker, catreringfirmor eller, well, föreläsare blir på det hela taget lite märkligt.
Alla vet att det handlar om autenticitet. Om att inte vara en sellout. Om att kultur ska uppstå ur glädje och kreativitet. Myten om det konstnärliga geniet som står utanför systemet.
Men det är också en myt som fortsätter undergräva kulturutövares möjlighet att leva på sin konst.
Ekström vet rimligen även att som konstnär har du fått frågan om att arbeta gratis för ”den goda sakens skull” eller för ”exponering” eller, ”äh, vem behöver argument egentligen?”, fler gånger än någon annan yrkesutövare.
Och på så vis upprätthålls ett system där bara den som redan är välbeställd kan arbeta med konst.
Nittioniotusen kronor är i sammanhanget väldigt lite pengar. Kanske knappt en fråga om månadslön. För tre konstverk som rönt stor uppmärksamhet och uppskattning inom breda lager i Lund.
Men konst blir ju, till skillnad från precis allt annat, bättre om den gjorts med busig och festlig undergroundidealism istället för av någon som kan betala sin hyra. Som om de två sakerna aldrig kan mötas.
Allra minst festlig blir den tydligen om vi betalar för den gemensamt.
Tar med mig allt detta till nästa graffitidebatt.
