De röjer i förödelsens Beirut

Det är slamrigt och tungt inne i fabriken.

Bullret dränker allt som sägs, värmen är tryckande. Allas handflator är sträva. Ändå är produkterna som tillverkas här sköra och ömtåliga.

Glasfabriken i Libanons norra kuststad Tripoli gör allt från karaffer till kärl och burkar. Och efter olyckan i Beirut töms nytt glas ner i deras ugnar – splitter från explosionen.

– Vi tar emot glas som krossats inomhus, det är renare än splitter från gatan. Allt sorteras för hand när det kommer hit, säger Hassan Kobaytri, en av ägarna till fabriken.

Han står på ovanvåningen där en massiv hög genomskinligt glas tornar upp sig i ett hörn.

Högen från explosionen är betydligt mindre, och full med plast, metall och söndertrasade påsar.

Vid sidan sitter två män med hinkar och stora perforerade metallfat. Smuts och skräp hamnar på det hårda cementgolvet, rent glas samlas upp i hinkarna.

– Titta vad vi precis hittade, säger Riad Khodr, en av männen.

Han pekar på en liten playmobilgubbe bland glaset på golvet. En bit bort ligger en tygblomma och godisbitar invirade i papper.

Häromdagen hittade de ett guldhalsband, säger han, och visar ett foto på sin telefon.

Både Riad Khodr och hans kollega är nya på fabriken.

De har anställts specifikt för att ta hand om glaset från explosionen. Som många i Libanon har de förlorat jobben det senaste året, då landet dragits ner i en djup ekonomisk kris.

Arbetslösheten har ökat, matpriserna har i många fall fördubblats.

Redan innan årsskiftet uppgav Världsbanken att fattigdomen ökade och hälften av befolkningen levde på under 3,2 dollar per dag. Nu efter explosionen, tror de att den kommer stiga ytterligare.

Mitt i allt, strax efter klockan sex på kvällen den 4 augusti, skakades landet ytterligare då nära 3000 ton bekämpningsmedel förvarat i hamnen exploderade.

Minst 200 personer förlorade livet, en kvarts miljon fick sina hem skadade eller förstörda. 

På gatorna i Gemmayze, ett av de värst drabbade kvarteren, går män och kvinnor dagligen omkring med västar, sopkvastar och plasthjälmar.

En av dem är Giselle Habib, som likt glasarbetarna varit utan jobb sedan början av året.

– Restaurangen jag jobbat på stängde när coronakrisen startade och har inte öppnat igen. Nu har jag i alla fall jobb några månader, säger hon.

– Vi kan inte räkna kriserna längre. Först den ekonomiska kraschen, sen demonstrationerna, corona och så explosionen som pricken över i:et, säger Michel Hadla som sopar ihop bråte tillsammans med Habib.

De är båda anställda och har betalt för att röja upp, till skillnad från de många volontärerna som röjer och samlar in pengar till familjer som fått sina liv slagna i spillror.

Ziad Abi Chaker, en ingenjör och outtröttlig förkämpe för återvinning, står bakom glasinitiativet. Han var på sitt kontor när allt smällde.

– Jag gick ut bland allt krossat glas på gatorna och tänkte att vi måste göra något. Även om det inte är lätt att återvinna glas som blandats med annat, säger han.

Att ta vara på bråten är ingen lätt uppgift. Hittills har det samlats på en tillfällig dumpningsplats i Karantina, ett område nära hamnen, i väntan på att tas om hand.

Jihan Seoud från FN-organet UNDP ser trots allt med försiktig hoppfullhet på uppgiften.

– Det är inte nödvändigtvis en större utmaning att ta hand om sådant här material än hushållsavfall, ifall det inte är förorenat, säger hon.

Materialet inifrån hamnen tas om hand separat, i och med de olika kemikalier och bekämpningsmedel som förvarades där.

Bland resten av bråten är den största faran asbest, som användes under tiden många av husen byggdes. 

Mycket av materialet från kommer troligen kunna användas som grundmaterial på byggen eller för att fylla igen trottoarer och gamla dagbrott, säger Seoud. 

– Men vi tittar inte på att täppa igen kratern som bildades vid explosionen med detta, inte som det ser ut idag. Det är svårare och kräver annorlunda miljöskydd. 

Sopor och återvinning har varit en het fråga i Libanon sedan 2015, då en sopkris fick ut tusentals i demonstrationer mot politisk korruption; en föregångare till denna vinters protester. En långsiktig lösning saknas fortfarande.

– Förändring kan alltid ske, det beror på vem som sitter vid makten, säger Abi Chaker. 

Hittills har 50 ton glaskross skickats till Tripoli under hans översikt. Ett litet familjeägt glasblåseri på den södra kusten tar också emot splitter.

Storskaliga fabriker, för att tillverka nya glasrutor eller flaskor till landets vinindustri, finns dock inte (den sista flaskfabriken förstördes av israeliska bomber i kriget med Hezbollah 2006).

Libanon är ett litet land och mycket importeras.

Kobaytri visar upp glas och karaffer som blåsts i fabriken. Allt görs av återvunnet glas, så var det även innan explosionen. Deras formpressade produkter är uniforma; de handblåsta får en unik form med bubblor och mjuk yta.

– Glasblåsarkonsten upptäcktes i den här regionen, vi använder samma tekniker nu som då, säger han.

I Beirut har det eviga ljudet av glas som sopas upp avtagit de senaste dagarna.

Den mesta bråten ligger uppsamlad i väntan på att tas om hand. De drabbade områdena är tysta, speciellt på kvällarna. Många lägenheter står tomma. En del har börjat renoveras – men långt ifrån alla. Vägen tillbaka är fortsatt lång.