Johannes Klenell: Ivar Arpi kan vara lugn

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har bildgooglat. Han vill på så vis påvisa att sökmotorn försöker påverka vår bild av samhället.

Söker han på ”gay couple” så får han upp ”rader med bilder på lyckliga homosexuella par” men vid en sökning på ”straight couple” upptäcker han att det ändå trillar in bilder på samkönade par i toppresultatet.

Han upplever att det på så vis sker en utgallring av vår faktiska samtid. ”Maktordningar ska brytas ned, och då måste bilden av heterosexuella, västerlänningar, européer och vita utmanas i grunden.”

Hade Arpi efter det orkat göra bildsökningen ”couple” så hade han kunnat pusta ut. Där finns nämligen de rader på rader med lyckliga heterosexuella par han söker.

Det handlar såklart om hur normer i ett samhälle ser ut. Det heterosexuella paret är en sådan norm i vårt samhälle att det inte behöver definieras av sin sexuella läggning. Det bara är.

Man behöver inte direkt vara normkritiker för att förstå att Arpis empiri är svag.

Google säger mycket om vår tid, i boken Everybody Lies: Big Data, New Data, and What the Internet Can Tell Us About Who We Really Are drar författaren och tidigare Googlemedarbetaren Seth Stephens-Davidowitz flera poänger genom data inhämtad från sökmotorn.

Genom att titta på de vanligaste sökningarna kunde han till exempel se att den geografiska intensiteten i att googla N-ordet (inte med hip hop-ändelsen a) korrelerade med var Donald Tump hade sina starkaste väljarfästen i USA.

Nog för att svenska skolan befinner sig i fritt fall, men jag tror inte nutidens eller framtidens antropologer och konsthistoriker kommer bedriva sin forskning genom slappa bildgooglingar

Det här är en intressant slutsats då den hjälper oss att se att rasism faktiskt var en stark faktor i presidentens valframgång. För detta krävs, vilket författaren understryker, mycket kunskap om hur sökmotorn fungerar, hur man får ut data ur den och – inte minst – en förståelse för hur informationen ska användas.

Det går inte att dra slutsatser om vårt samhälle ur insamlad data om man inte förstår hur samhället i stort fungerar.

Arpis sökmotorexperiment är inte mycket mer än en snabb googling. Sådana är kul, men säger i slutänden inte speciellt mycket. Så ej heller när det kommer till hans andra exempel.

En sökning på ”european art” visar, blandat med sedvanliga bilder på gamla porträtt, Mona Lisa och Venus triumf, konst föreställande svarta människor bland toppresultaten. 

Ledarskribenten ser ett politiskt korrekt experiment där Google försöker skriva om vår historia. Men när man tittar artiklarna som bilderna kopplas till så är det tydligt att de handlar om ett frångående av normen.

Vilket gissningsvis också gör websidorna mindre allmängiltiga, förmodligen oftare delade och länkade och därför prioriterade. Återigen känns empirin alltså svag då den inte kopplats till en förståelse av samhället i stort, eller ens hur Google fungerar.

Jag hade kanske, om jag nu varit kulturkonservativ ledarskribent, satt mer av det välansade skägget i halsen av det monster till resultat som dyker upp när jag bildsöker enbart på ”art”.

Hade Arpi efter det orkat göra bildsökningen ”couple” så hade han kunnat pusta ut. Där finns nämligen de rader på rader med lyckliga heterosexuella par han söker

Där är toppresultatet en kavalkad av vad jag utan att klicka på länken tror är Marilyn Monroe, ett fult stockfoto på en färgpalett, digitala vulgariteter och en jävla tiger.

Vad är detta för postmodern dynga?

Om Google kan skriva om vår historia på det vis Arpi påstår kommer man i framtiden tro att det här var vad människan, på civilisationens topp, definierade som konst. 

Nog för att svenska skolan befinner sig i fritt fall, men jag tror inte nutidens eller framtidens antropologer och konsthistoriker kommer bedriva sin forskning genom slappa bildgooglingar. 

Och skulle de göra det så vet jag inte om just Ivar Arpi behöver oroa sig för att utmanas och försvinna i Googles nya normbrytande verklighet.

För redan på fjärde raden vid en sökning på ”european art”, omöjlig att missa ens för den slöaste av historiker, finns ett välkänt porträtt – föreställande en konstnär som sägs ha varit så hetero att han skar av sig ena örat och gav det till en prostituerad på sin favoritbordell.

Porträttet ser också ut exakt som Ivar Arpi.

För att citera Jeff Goldblum i filmen Jurassic Park: Life, ehm, finds a way.