”Fridolin har fel – finns alla skäl till att kulturpolitiken behöver socialdemokratin”

KULTURDEBATT/REPLIK. Gustav Fridolin tycks efter sin avgång som regeringsföreträdare, och låt mig då påminna om att det var en S- och MP ledd regering han satt i, ägna tid åt att försöka förstå sig på socialdemokratin.

Jag finner det underhållande och förstår samtidigt att uppgiften är svår. Men någon sanningssägare blir han dessvärre inte. 

Först menar Fridolin att han bidragit till att skapa ett socialdemokratiskt monster som kan partibyråkrati och handskandet med makt. Detta har dock socialdemokratin klarat på eget bevåg.

Som hundraårig politisk rörelse skaffar man sig alla kunskaper om vad som påverkar samhällets utveckling och hur politiken ska bli det instrument som för fram samhällsutvecklingen i demokratisk riktning.

Hur man ska förändra ett samhälles ojämlika strukturering utan vilja till makt eller förståelse för förvaltningssystem, juridik och ekonomi kan faktiskt bara Fridolin förklara. 

Det senaste påståendet är att kulturens coronakris inte hjälpts av socialdemokrater. Fridolin menar att det beror på att vi främst gillar det som är stort, att vi är anhängare av system och att vi gillar att mäta. Nu tycks ändå förståelsen för socialdemokratin falla på sin plats, men trots det blir slutsatsen felaktig. 

Dessa tre skäl är precis varför Sveriges kulturliv behöver socialdemokrater. 

Till att börja med har den statliga kulturpolitiken redan innan coronapandemin stått inför stora utmaningar.

Jag tror Fridolin borde bekymra sig mer för att det kulturpolitiska intresset tycks växa inom socialdemokratin

Det nationella målet att alla ska ha möjlighet att ta del av en mångfald av konst och kultur, av ett kulturutbud som upplevs relevant och där möjligheter inte begränsas av ens sociala, religiösa eller etniska bakgrund eller var i landet man bor, efterlevs inte. 

Myndigheten för kulturanalys har i flera rapporter påvisat hur kulturvanor och tillgänglighet skiljer sig åt beroende på socioekonomiska, geografiska och demografiska faktorer. För att bryta delaktighetsmönster som etablerats under lång tid, krävs tidiga och långsiktiga åtgärder.

Förstår man sig på den kulturella ojämlikheten samt att människors kulturvanor skapas i barndomen, då vet man att skolan har en avgörande uppgift när det gäller att möta de barn och unga som i sin vardag inte får tillgång till kultur och bildning. 

Här hade Fridolin som tidigare utbildningsminister kunnat göra mer.

Estetik, musik, teater, humaniora, bild och formgivning kräver ett systematiskt arbete. Systemtänket för en socialdemokrat skulle vara att arbeta med frågan om hur kulturupplevelserna kan stärkas inom ramen för förskola och skola.

Ta strid för att de estetiska ämnena i grundskolan, att estetiska ämnen återinför i gymnasieskolan, få ordning på skolbiblioteken och ta fram en handlingsplan på hur bristen på pedagoger och musiklärare ska åtgärdas.

En ytterligare fråga handlar om hur vi ger de 40 000 barn som väntar på att få gå i den kommunala kulturskolan en plats och kvalitativ kulturell bildning. 

En annan fråga som kräver systemtänk och mätning är kulturskaparnas villkor. Dagens kulturarbetsmarknad präglas av tidsbegränsade osäkra anställningar.

…utan att ett storhetstänk, systemtänk och förståelse för mätning står kulturpolitiken handfallen med visioner utan reformagenda

Det är vanligt att kulturarbetare kombinerar projektanställningar, egen företagsverksamhet och perioder när de försörjer sig på stipendier, som inte räknas som inkomst i trygghetssystemen.

Kulturarbetarnas fackföreningar och intresseorganisationer har svårt att teckna bra avtal när de förhandlar mot stora internationella företag. 

För att råda bot på situationen var den dåvarande socialdemokratiska regeringen med och skapade Teateralliansen för att öka den sociala och ekonomiska tryggheten för frilansande skådespelare.

Man avlastade arbetslöshetskassan och utvecklade arbetsförmedlingen. 

I Teateralliansen får ett antal kvalificerade, frilansande skådespelare en tillsvidareanställning de tar tjänstledigt från när de har frilansuppdrag. Mellan frilansuppdragen får de tillgång till kompetensutveckling.

Alliansidén blev så uppskattad att vi i dag också har en Dansallians och en Musikallians. 

Att utöka antalet platser inom allianserna och gå vidare och bredda dessa till fler kulturområden vore att göra kulturen en tjänst. Därtill krävs ett helhetstänk. Många kulturarbetare arbetar på obekväm arbetstid och skulle behöva barnomsorg på kvällar, nätter och helger. 

Att statliga kulturstipendier blir sjukpenninggrundande eller att enprocentsregeln för konstnärlig utsmyckning tillämpas i landets alla kommuner och regioner, ger mer för hela kultursektorn än de kortsiktiga treårsfinansierade kultursatsningar som dessvärre Fridolins tidigare partikamrat och ministerkollega gjorde sig känd för.

Fridolin har dock rätt i att coronapandemins slag mot kulturlivet och kulturarbetares förutsättningar saknar motstycke.

Inställda teater- och biografföreställningar, konserter, festivaler, idrottsevenemang, danstillställningar och mässor har genererat intäktsförluster, arbetslöshet och ytterligare otrygghet bland konst- och kulturutövare i vårt land.

Situationen riskerar att medföra bestående men för kulturen, bildningen, sammanhållningen, och i förlängningen demokratin. 

Sveriges kulturliv behöver efter coronapandemin en rejäl återöppning. Längtan efter livemusik, festivaler, idrottsevenemang, kommunala kulturnätter, teaterföreställningar, innovativa utställningar, filmpremiärer och kreativa mötesplatser har aldrig varit större.

Det kommer att ta tid att öppna upp verksamheter på grund av smittorisken. Samtidigt har pandemin, på det tydligaste av sätt, visat vårt mänskliga behov av möten, intellektuell- och själslig stimulans. 

Politiskt kan vi göra mycket för att ge kulturen och samhället den återöppning som vi alla längtar efter. Men det kräver prioriteringar. 

En nystart för Sveriges kulturliv förutsätter en handlingsplan. Den kulturella infrastrukturen bör analyseras och behovet av fler statliga, regionala och kommunala kulturinstitutioner och medborgardrivna mötesplatser bör ses över.

Tillgänglighet och decentralisering är ledord för att förstärka tillgången till kultur över hela landet. Kulturens nya förutsättningar med digitalisering och teknikutveckling kräver ekonomiska insatser. 

Initiativ behövs för arbetet med kulturarvet och dess samlingar. Sverige bör också bli ett land som förstärker förutsättningarna för filmproduktion genom att införa produktionsincitament, skattelättnader för företag som köper in konst samt ha en plan för hur svensk kultur fortsatt ska erövra globala mässor och de internationella scenerna. 

Jag är av den klara uppfattningen att regeringen i nuläget ska ge riktlinjer för publika verksamheter och fortsatt ekonomiskt krisstöd.

Utan oss blir det svårt att ge kulturen den nystart och återöppning som vårt samhälle förtjänar.

Och utan att ett storhetstänk, systemtänk och förståelse för mätning står kulturpolitiken handfallen med visioner utan reformagenda.

Jag tror Fridolin borde bekymra sig mer för att det kulturpolitiska intresset tycks växa inom socialdemokratin.