Du har en bonuscheck på femtio kronor, vill du använda den?
Den gamla damen i matkön tvekar en stund innan hon svarar:
– Nej, jag sparar den.
Tjejen i kassan försöker igen:
– Men du har ganska mycket bonus nu …
Jag står bakom i kön och får lust att sträcka ut en sådan där Tom och Jerry-arm på två meter och ta damen i kragen. Bor du under en sten, vill jag fråga, läser du inte nyheterna? Använd bonusen! Live a little!
Samtidigt har jag svårt att klandra min medkund. Själv växte jag upp med två tecknade figurer vid namn Spara och Slösa. Spara hade långa, blonda flätor och Slösa hade några råttfärgade stripor.
I dag håller jag Spara ansvarig för att familjens sällsynta restaurangbesök alltid slutade på samma sätt. Jag ransonerade med min Coca-Cola och tog frustrerande kolibri-klunkar medan min syster sörplade i sig hela härligheten innan spagettin kom in.
Varje gång frågade hon: Får jag ta en klunk av din läsk, varpå hon tömde glaset.
”Så vet du om du riskerar att dö” läste jag häromdagen på en löpsedel. Rubriken är tämligen förvirrande. Så vitt jag förstår så riskerar vi alla att dö, förr eller senare.
Själv längtar jag inte så mycket efter att flyga till Ibiza och dricka piña coladas som jag längtar efter det som tidigare framstod som bagateller: att låta min dotter krama sin mormor och att dansa i ett vardagsrum som inte är mitt
Om Spara var Slösas antites så borde rubrikens vara carpe diem, fånga dagen. De livsbejakande bokstäverna fyller tonåringars matteböcker medan andra låter citatet pryda sina äggskalsfärgade sovrumsväggar, men vad betyder egentligen dessa slitna ord?
Om det nu är meningen att vi alla ska gå och dö en dag, vill vi kanske först ta reda på vad det innebär att leva.
Förra veckan ställde jag till med ett minimalt distanskalas i trädgården. Då min svägerskas man tillhör riskgruppen var det länge sedan vi fick träffa deras tvåårige son.
Scenen var ganska torftig: Det var egentligen för kallt för att sitta ute, jag hade köpt en uppblåsbar flamingopool som slokade med huvudet, och saffransriset var så pass al dente att jag kunde se gästernas käkar kämpa.
Plötsligt tog tvååringen till orda och sade lyckligt: Ja, nu sitter vi här, alla tillsammans.
Kanske är vi flera som känner att innebörden av carpe diem har förändrats under de senaste månaderna.
Själv längtar jag inte så mycket efter att flyga till Ibiza och dricka piña coladas som jag längtar efter det som tidigare framstod som bagateller: att låta min dotter krama sin mormor och att dansa i ett vardagsrum som inte är mitt.
Jag skulle aldrig basunera ut något så banalt och verklighetsfrånvänt som att vi ska fånga dagen när vi knappt kan gå utanför dörren.
Fast nog skulle det vara själva fan om jag har bonuscheckar kvar när jag dör.
